Släpp in andlig passion i ert äktenskapSmakprov

"Gift som en munk" Stämmer det inte att många äktenskapliga gräl är ett resultat av besvikelse med vår make/maka? Vi vill att de ska vara någonting eller göra något eller förstå något men de är eller gör inte det, och vi tycker synd om oss själva. Vi vill verkligen att de älskar oss som Gud älskar oss. Vi förväntar oss att de vet när vi haft en tuff dag; att de vet att vi ljuger när vi säger, "Bekymra dig inte. Det spelar ingen roll. Jag behöver inget speciellt"; att de vet när vi vill att de ska vara starka eller mjuka, att ge efter eller hålla hårt, bara för att det är det som vi vill att de ska göra. Om de verkligen älskade oss så skulle de veta, eller hur? Var ärlig: Är det inte så du tycker eller känner ibland? Och du förstår att det är en omöjlig börda för en människa, eller hur? Men vad skulle hända om jag istället sökte ett munkäktenskap? Vad skulle hända om jag beslutade mig för att endast förlita mig på Gud utan att förvänta mig något från min make/maka och förlita mig helt på att Gud sörjde för alla mina behov inklusive de emotionella och rationella behoven? Då, istället för att känna mig sårad för vad min make/maka inte gör, skulle jag bli överväldigad av varje liten sak hon faktiskt gör. Jag skulle fyllas av tacksamhet istället för sårade känslor. Är det inte det motsatta som verkligen händer i äktenskapet? När du dejtar någon och han gör något fint för dig, så tänker du: Så underbart! Om du gifter dig med honom och han inte ger dig tillräckligt med presenter, tänker du: Är det allt han ger mig? Verkligen? Det är därför jag vill ha ett "munkäktenskap" - fördelarna med att vara gift med en gudfruktig kvinna, men med en munks attityd, utan förväntningar, med tillit till Gud och vara genuint tacksamt för allt min make/maka väljer att välsigna mig med. * Ser du din attityd som fylld med tacksamhet eller fylld med sårade känslor? Hur skulle det förbättra ditt äktenskap om du hade ett "munkäktenskap" med din make/maka?