Kraft, kärnan i det kristna vittnesbördet

Jag blev mycket häpen när jag läste i Mark 16 att lärjungarna, innan Jesus steg upp till himlen, inte trodde att han hade uppstått från de döda. Denna otro ser vi i Mark 16:11. Två verser senare i vers 13, hittar vi samma ord – de blev inte trodda. I vers 14 hittar vi återigen samma ord – eftersom de inte hade trott på dem. Men det som förvånar mig mest är det faktum att i nästa vers, vers 15, sade Jesus till dessa tvivlande och rädda troende: "Gå ut i hela världen och predika evangeliet för hela skapelsen."

Tillåt mig säga att om jag hade varit där, skulle jag ha gått fram till Jesus bakifrån och viskat i hans öra, “Mästare, Herre, vet du inte att lärjungarna som du just gav missionsbefallningen är ett gäng som är fulla av otro? De kommer aldrig att klara av det.” Jag tror att Jesus skulle ha vänt sig om, satt fingret över sina läppar och viskat: “Bonnke, du vet inte om att jag har en hemlighet.”

Vad var hemligheten? I vers 20 läser vi: ”De gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Vad hände mellan vers 14 och vers 20? Kronologiskt sett var det Apostlagärningarna kapitel 2 som hände. Lärjungarna klev ur svagheten och klev in i kraften som behövdes för att göra det som Jesus hade befallt dem att utföra: ”Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem, i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg 1:8). På samma sätt kan vi alla kliva ur svaghet och kliva in i den kraft som aldrig tar slut.