Där böner blir till verklighetSmakprov

Dag 2

Gud kan göra långt mer än vi kan begära

Svårigheten med bön är att många av våra övertygelser om vad bön är, de goda saker vi lär oss i kyrkan, genom studier om bön och även genom vår egen tid i bön, sällan ger oss tröst när vi kämpar på med bönen. Det är lätt att glömma sanningar när det är svårt att be. Vi tror på och bekänner oss till allt som Gud har gjort för att rädda oss, och ändå, när vi ber, glömmer vi vad han har gjort och antar att han bara vill att vi ska vara goda och handla rätt. Vi behöver mer än bra påminnelser här – vi behöver anvisningar för att leva i sanningen.

Vi har redan sett att en del av de goda nyheterna om bönen är att Gud möter oss genom att påminna oss om sanningen att vi inte vet hur vi ska be. Vi kan ta ett djupt andetag och släppa ut en lättnadens suck. Gud vet. Gud förstår. Vi kan till och med bekänna att han har gett oss en överstepräst i Jesus, som för oss inför Fadern, så att vi inte står ensamma i hans närvaro, utan vi är täckta och burna av honom, genom vars liv, död och uppståndelse vi tar emot Guds närvaro. Men Gud går ännu längre.

När jag kämpar i bönen upptäcker jag, att även om jag känner till dessa sanningar, även om jag kan nämna alla möjliga bra saker om bön, så känns det ofta som att jag ensam gör allt arbete. Bön är något jag gör. Kanske även det är en kamp för dig. Kanske är bön mer som något du borde göra men som du ofta skjuter på framtiden. Även här tror jag att vi upptäcker vårt problem. När bön är något vi tror att vi behöver göra eller en aktivitet vi skapar, upptäcker vi ganska snart att det ofta inte blir av. Tänk om jag skulle tala om för dig att det inte är vad bön är? Tänk om jag sa till dig att bön är något du går in i? En del av de goda nyheterna med bönen är att innan du uttalar ett ord så bjuds du in till något som redan händer för din skull. Även i vår kamp för att få tid att be, möter Gud oss i vår svaghet.

Som jag nämnde i gårdagens andakt berättar Paulus för oss att Anden har sänts in i våra själar. Det är där, skriver Paulus, som "Anden vädjar för oss med rop utan ord." Anden går i förbön för dig från djupet av ditt hjärta. Anden ser alla dina innersta skrymslen och vrår där du kämpar för att bry dig. Anden känner din djupaste smärta, trasighet och förtvivlan. Anden ser inte på detta på långt håll, utan har stigit in i de här skrymslena och vrårna och känner till dem ännu bättre än vad du själv gör. Anden är närvarande för dig i ditt innersta djup.

Vi får höra något liknande om sonen. Sonen "lever alltid och kan vädja för oss" i Faderns närvaro. Innan vi uttalar ett ord i bön, suckar Anden för oss från våra innersta rum och Sonen står inför Fadern för vår räkning och vädjar för oss. Våra egna ord är fångade i deras. Vår egen bön bärs med av deras böner. När vi ber går vi in i Sonens och Andens förbön för vår räkning, när våra böner stiger upp till Fadern.

Hur förändrar Sonens och Andens förbön ditt sätt att be? Om Gud redan har bett de orden du väjer för, är rädd för, om Fadern verkligen vet allt vi behöver redan innan vi ber (Matteusevangeliet 6:8), varför kämpar vi då för att föra fram allt till honom? Hur skulle det kunna se ut om vi bara skulle"presentera oss själva" (Romarbrevet. 6:13) för Gud, lita på hans verk och till och med lita på att hans böner räcker?