Markusevangeliet 5:21, 22, 23, 24, 25, 26, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37, 38, 39, 40, 41, 42, 43

När Jesus hade farit tillbaka till andra sidan sjön samlades mycket folk omkring honom. Medan han var där vid sjön

kom det dit en synagogföreståndare vid namn Jairos. Då han såg Jesus kastade han sig för hans fötter

och bad enträget: »Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet.«

Och Jesus gick med honom. Mycket folk följde efter och trängde sig inpå honom.

Där fanns en kvinna som hade lidit av blödningar i tolv år.

Hon hade varit hos många läkare och fått utstå mycket. Det hade kostat henne allt hon ägde, men ingenting hade hjälpt, snarare hade hon blivit sämre.

Hon hade hört vad som berättades om Jesus, och nu kom hon bakifrån i hopen och rörde vid hans mantel

för hon tänkte att om hon bara fick röra vid hans kläder skulle hon bli hjälpt.

Och genast stannade blodflödet, och hon kände i kroppen att hon var botad från sitt onda.

När Jesus märkte att det hade gått ut kraft från honom vände han sig om i hopen och frågade: »Vem rörde vid mina kläder?«

Lärjungarna sade: »Du ser väl hur folk tränger på, och ändå frågar du vem som har rört vid dig!«

Han såg sig omkring efter henne som hade gjort det.

Kvinnan, som visste vad som hade hänt med henne, kom rädd och darrande fram och föll ner för honom och talade om hur det var.

Han sade till henne: »Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.«

Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: »Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.«

Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: »Var inte rädd, tro bara.«

Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med

och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt.

Han gick in till dem och sade: »Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.«

Då skrattade de åt honom. Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg.

Så tog han barnets hand och sade: »Talita koum!« (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!).

Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning

men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.