Första Moseboken 37:18-35

Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. De sade till varandra: »Titta, där har vi vår drömmare! Kom så dödar vi honom! Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar!« Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade: »Nej, vi får inte slå ihjäl honom!« Och Ruben sade till dem: »Spill inget blod! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte!« Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far. När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter; de kom från Gilead och deras kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. Juda sade då till sina bröder: »Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom — det är ju ändå vår egen bror.« Och bröderna rättade sig efter honom. Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten. När Ruben kom tillbaka till brunnen upptäckte han att Josef inte var där. Då rev han sönder sina kläder och återvände till bröderna. »Pojken är borta«, ropade han, »vad skall jag ta mig till?« Bröderna tog Josefs fotsida dräkt, slaktade en bock och doppade dräkten i blodet. Sedan skickade de dräkten till sin far och sade: »Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.« Han såg på den och sade: »Det är hans! Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!« Och Jakob rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid. Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: »Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket.« Så begrät hans far honom.