Psaltaråren Fastan | EqumeniakyrkanSmakprov

Första söndagen i fastan.

Psalm 31 uppmanar oss att fly till Gud när allt går sönder, i oss och runt oss. Om vi läser hela psalmen upptäcker vi att den röst som ber med oss är en plågad människas röst, någon som kan utbrista: “Jag är bortglömd som en död, jag är som ett krossat kärl.” Mitt i den smärtan ropar bedjaren efter Gud och påminner om vem Gud är. Psalmen som helhet är en blandning av lovsång, peptalk och rop på hjälp. Tilliten till Gud ger utrymme för ärligt samtal om hur läget är. Hallå Gud, jag litar på dig, svik mig inte!

Att ha sin tillflykt hos Gud innebär inte att gå en väg utan faror och utmaningar. Det är snarare att finna det livsmod som får oss att stå kvar i det som är, med Guds hjälp. Att hoppas på Gud är att ha en tillflykt, en rastplats, där vi inte är ensamma i ensamheten. En slags mötesplats i de rum som bara Gud känner. Nobody knows, but Jesus. Han som bereder rum åt oss, han som väntar oss också där vi inte vill vara. Ensamheten är en delad erfarenhet.

Det finns mycket som vi oroar oss för i vår tid. [EN1] De stora kriserna för miljö och klimat, allt som vi behöver lösa tillsammans men verkar oförmögna att mötas runt. Krigen som härjar och plågar. Despoter som splittrar och river ner tilliten. De egna utmaningar som vi alla har att leva med.

Hur kan vi idag finna modet att överlämna oss i Guds händer, vad som än är vår situation? Vi kan påminna oss om att smärtan är buren och delad av honom som själv kallas Smärtornas man, Jesus. Han är där och rör vid våra rädslor med sin närvaro. Känn ingen oro, var inte rädd. Fatta mod. Det finns en frihet i tilliten, en öppning mot ljuset. Guds frid är en kraft, en klippa att stå på. Mitt i det som är våra liv idag. “Du befriar mig Herre, du sanne Gud.”

Så slutar psalmen med uppmaningen: “Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren.”

– Lena Bergström, evangelist Equmeniakyrkan