Påskens karaktärer: Simon PetrusSmakprov

Efter påskmåltiden bad Jesus Petrus, Jakob och Johannes att följa med honom till Getsemane trädgård dit Jesus gick för att be. Han bad dem att vänta på honom, att be, vid denna sena timme. De var trötta. Det var väldigt sent. Tänk hur berg- och dalbanan under de senaste dagarna måste ha kommit ikapp Petrus. Förmodligen försökte han fortfarande bearbeta det förbluffande växlingen med Judas. Den vän han hade litat på, som hade varit sida vid sida med dem i tre år, som hade gett upp allt, skulle nu sälja Jesus. Han ville inte tro det. Så Petrus gled in i sömnen, bara för att väckas av synen på en askgrå, trött Jesus, tårar och blod rullade nerför hans ansikte. Hans ord genomborrade Petrus själ, Kunde du inte ha bett och vakat?

Och så hände det så plötsligt. Soldater marscherar in i den mörka trädgården. Facklor och svärd. Och. . . Judas, deras vän, omfamnade Jesus i en sista, sjuk uppvisning. Förräderiets kyss. Petrus var så arg, adrenalin flödade. Hans värld snurrar. Hans liv rasar samman. Det här var så orättvist. Så orättvist. Så fel. Så han stal klumpigt ett svärd och högg översteprästens tjänare. Jesus accepterade inte Petrus försvar av honom utan läkte istället örat på sin fiende.

Det berättas för oss i Matteus 25 och Markus 14, att lärjungarna splittrades. Men Petrus och Johannes dröjde kvar och använde Johannes förbindelser för att komma in på gården där den hemliga och olagliga rättegången mot Jesus ägde rum i Ananias hus. Borde Petrus ha gått? Vad mer kunde han göra? Han var tvungen att hitta ett sätt att vara nära Jesus, att skydda honom, att kämpa för honom, för att visa sin lojalitet.