Romarbrevet 4:13-25
Romarbrevet 4:13-25 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Det var inte genom lagen som Abraham och hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron utan innehåll och löftet satt ur kraft. Lagen åstadkommer ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. Därför heter det "av tro", för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader. Så står det skrivet:"Till fader för många folk har jag satt dig", och det är han inför Gud som han trodde på, honom som gör de döda levande och kallar på det som inte är, som om det vore till. Där allt hopp var ute, trodde och hoppades han att han skulle bli fader till många folk, som det var sagt:"Så talrika skall dina efterkommande bli". Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp saknade livskraft - han var då omkring hundra år - och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran. Han var övertygad om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför "räknades det honom till rättfärdighet." Men dessa ord "det räknades honom till rättfärdighet" skrevs inte bara för hans skull utan även med tanke på oss. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Romarbrevet 4:13-25 Nya Levande Bibeln (BSV)
Det var alltså inte för att Abraham lydde någon lag från Gud som han fick löftet att hans efterkommande skulle få ärva hela jorden. Nej, han fick löftet därför att hans tro hade gjort honom skuldfri inför Gud. Och hans efterkommande skulle få löftet uppfyllt genom att tro på Gud, precis som Abraham. Abrahams efterkommande kan alltså inte vara de som försöker bli skuldfria genom att lyda hela Moses lag, för då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. Kom ihåg att lagens krav är så höga, att alla blir dömda av den. Att ha en lag innebär ju också att man kan överträda den. Guds löfte var en fri gåva till alla Abrahams efterkommande, både till dem som har fått Moses lag och till dem som bara har samma slags tro som Abraham. Han är ju en andlig far för alla som tror. Gud säger ju i Skriften: "Jag har gjort dig till far till många folk." I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och får sådant att existera som förut inte fanns till. När Gud lovade Abraham att han skulle bli far till många folk, trodde Abraham på Gud, trots att det mänskligt sett inte fanns något hopp om att han skulle kunna bli det. Men Gud hade sagt: "Dina efterkommande ska bli omöjliga att räkna." Därför fortsatte Abraham att tro, trots att han var omkring 100 år gammal och svag i sin kropp, och trots att hans fru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. Nej, Abraham tvivlade aldrig på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, och därför räknades han som skuldfri inför Gud. Men denna sanning att han "räknades som skuldfri inför Gud" skrevs inte ner bara med tanke på Abraham. Den gäller även oss. Vi ska också räknas som skuldfria, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. Herren Jesus utlämnades ju till att dö för att ta straffet för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli skuldfria inför Gud.
Romarbrevet 4:13-25 Karl XII 1873 (SK73)
Ty det löftet, att han skulle varda verldenes arfvinge, är icke skedt Abrahe och hans säd igenom lagen, utan igenom trones rättfärdighet. Ty om de, som lyda till lagen, äro arfvingar, så är tron onyttig vorden, och löftet är blifvet om intet. Ty lagen kommer vrede åstad; ty der ingen lag är, der är icke heller öfverträdelse. Derföre måste det vara af trone, att det skall vara af nåd, och löftet fast blifva allo sädene; icke honom allenast som är af lagen, utan ock honom som är af Abrahams tro, hvilken är allas våra fader; Som skrifvet är: Jag hafver satt dig till en fader öfver många Hedningar, för Gudi, den du trott hafver, hvilken de döda gör lefvande, och kallar de ting, som icke äro, lika som de voro. Och han trodde på det hopp, der intet hopp var, att han skulle varda många Hedningars fader, som sagdt var till honom: Så skall din säd vara. Och han vardt icke svag i trone, och aktade icke sin halfdöda kropp, ty han var när hundrade åra gammal; ej heller Saras halfdöda qved; Ty han tviflade intet på Guds löfte med otro; utan vardt stark i trone, gifvandes Gudi ärona; Och var full viss derpå, att den som lofvade, han var ock mägtig det att hålla. Derföre var det ock räknadt honom till rättfärdighet. Så är detta icke allenast skrifvet för hans skull, att honom tillräknadt vardt; Utan ock för våra skull, som det också tillräknadt varder, när vi trom på honom, som vår Herra Jesum uppväckte ifrå de döda; Hvilken för våra synders skull är utgifven, och för våra rättfärdighets skull uppväckt.
Romarbrevet 4:13-25 Svenska 1917 (SVEN)
Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro. Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet. Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse. Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader, enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till. Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.» Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött. Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom ock till rättfärdighet. Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom, utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Romarbrevet 4:13-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. Därför heter det "av tro", för att det ska vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till far till många folk . Och det är han inför den som han trodde på, Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till. Där hoppet var ute hoppades han ändå och trodde och blev så far till många folk , som det var sagt: Så ska din avkomma bli. Han vacklade inte i tron när han tänkte på sin döda kropp – han var omkring hundra år – och att Saras moderliv var dött. Han tvivlade inte i otro på Guds löfte utan blev i stället starkare i tron och gav Gud äran, fullt övertygad om att vad Gud hade lovat var han också mäktig att hålla. Därför räknades det honom till rättfärdighet . Men dessa ord räknades honom till rättfärdighet skrevs inte bara för hans skull, utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, han som utlämnades för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Romarbrevet 4:13-25 nuBibeln (NUB)
Det var alltså inte genom lagen som Abraham och hans ättlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om nämligen de som lever efter lagen är arvingar, då skulle tron vara meningslös, och löftet skulle inte gälla. Lagen för med sig vrede. Där ingen lag finns, där finns ingen överträdelse. Därför är tron grunden för att det ska vara av nåd och löftet gälla för alla hans efterkommande, både för dem som har lagen och dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: ”Jag ska låta dig bli far till många folk.” I Guds ögon är han vår far, för han trodde på den Gud som gör de döda levande och kallar på sådant som inte finns till som om det redan fanns till. Trots att det inte fanns något hopp, hoppades Abraham ändå och trodde, och så blev han far till många folk, så som det var sagt: ”Så talrika ska dina efterkommande bli.” Därför vacklade Abraham inte i sin tro, trots att han var omkring hundra år gammal och tänkte att hans kropp var utan livskraft, och trots att hans hustru Sara aldrig hade kunnat få barn och nu var alldeles för gammal. Han tvivlade aldrig i otro på Guds löfte, för hans tro gav honom styrka, och han ärade Gud. Han var helt övertygad om att Gud kan göra vad som helst som han lovat, och därför räknades han som rättfärdig. Men utsagan att han ”räknades som rättfärdig” skrevs inte ner bara med tanke på honom. Den gäller även oss. Vi ska också räknas som rättfärdiga, eftersom vi tror på Gud, han som uppväckte vår Herre Jesus från de döda. Han utlämnades ju till att dö för våra synder och uppväcktes igen för att vi skulle bli rättfärdiga.
Romarbrevet 4:13-25 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Det var inte genom lagen som Abraham och hans avkomlingar fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om de som håller sig till lagen blir arvingar, då är tron meningslös och löftet upphävt. Lagen framkallar ju vrede. Men där ingen [känd] lag finns, där finns inte heller någon överträdelse. Därför heter det ”av tro”, för att det ska vara av nåd och för att löftet ska stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro. Han är allas vår far, som det står skrivet: ”Jag har gjort dig till far för många folk.” [1 Mos 17:5] Inför den Gud som ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till, trodde Abraham och blev vår far. Där inget hopp fanns [där mänskligt sett allt hopp var ute] hoppades och trodde Abraham att han skulle bli ”en far för många folk” [1 Mos 17:5], eftersom det var sagt: ”Så [enormt talrika] ska dina ättlingar bli” [1 Mos 15:5]. Han lät sig inte försvagas i tro när han såg (betraktade) hur hans egen kropp var så gott som död, han var ju omkring hundra år gammal, och att Sarahs moderliv var dött. Ingen otro fick honom att tvivla på Guds löfte (han vacklade inte), i stället blev han styrkt i tro när han prisade (ärade) Gud. [Tron växer genom att se på Gud och prisa honom, medan den försvagas genom att bara betrakta naturliga omständigheter.] Han var helt övertygad (fylld av tro) att det Gud hade lovat, det var han också mäktig att göra. Därför räknades det honom till rättfärdighet. [1 Mos 15:6] Men dessa ord ”räknades honom till rättfärdighet” skrevs inte bara för hans skull, utan även för vår skull. Rättfärdighet kommer att tillräknas oss som tror på honom som uppväckte vår Herre Jesus från de döda, han som utlämnades för våra överträdelsers skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.
Romarbrevet 4:13-25 Bibel 2000 (B2000)
Det var inte genom lagen som Abraham eller hans efterkommande fick löftet att ärva världen, utan genom den rättfärdighet som kommer av tro. Om arvingarna är de som håller sig till lagen, då är tron tom och löftet upphävt. Ty lagen framkallar vrede; utan lag ingen överträdelse. Därför är tron grunden för att nåden skall gälla och löftet stå fast för alla hans efterkommande, inte bara för dem som håller sig till lagen utan också för dem som har tro som Abraham. Han är allas vår far, som det står skrivet: Jag har gjort dig till fader till många folk , och han är det inför den som han trodde på, Gud, som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns. Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli. Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft — han var omkring hundra år gammal — och att Saras moderssköte var dött. Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria. Därför räknades han som rättfärdig. Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus, som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.