Psaltaren 39:1-13
Psaltaren 39:1-13 Svenska Folkbibeln (SFB98)
För sångmästaren, till Jedutun. En psalm av David. Jag sade: "Jag vill ta mig i akt, så att jag inte syndar med min tunga. Jag vill sätta ett lås för min mun, så länge den ogudaktige är inför mig." Jag blev stum och tyst. Jag teg, fjärran från det goda, och min plåga blev allt värre. Mitt hjärta brann inom mig. Medan jag grubblade, brann det som en eld. Jag talade med min tunga: " HERRE, låt mig förstå att mitt liv har ett slut, att det finns en gräns för mina dagar, så att jag inser hur förgänglig jag är. Som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livslängd är som ett intet inför dig. Endast en vindfläkt är människorna, hur säkra de än står. Sela. Som en skugga vandrar en man omkring, han oroar sig till ingen nytta och samlar på hög utan att veta vem som skall få det. Men vad hoppas jag på, Herre? Till dig står mitt hopp. Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig inte bli smädad av dårar. Jag tiger och öppnar ej min mun, ty det är du som har gjort det. Tag din plåga ifrån mig, för din hands aga går jag under. När du tuktar någon för hans missgärning, förtär du likt malen det han har kärt. Endast en vindfläkt är människorna. Sela. Hör min bön, HERRE, lyssna till mitt rop. Tig inte vid mina tårar, ty en främling är jag hos dig, en gäst som alla mina fäder.
Psaltaren 39:1-13 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm Davids, till att föresjunga för Jeduthun. Jag hafver satt mig före, jag vill taga mig vara, att jag icke syndar med mine tungo; jag vill hålla min mun tillbaka såsom med bett; efter jag så måste se den ogudaktiga för mig. Jag är tystnad och stilla vorden, och tiger om glädjena; och måste fräta mina sorg i mig. Mitt hjerta är brinnande i mig, och när jag tänker deruppå, varder jag upptänd; jag talar med mine tungo. Men, Herre, lär mig dock, att det måste få en ända med mig, och mitt lif ett mål hafva, och jag hädan måste. Si, mine dagar äro en tvärhand för dig, och mitt lif är såsom intet för dig. Huru platt intet äro alla menniskor, de dock så säkre lefva. Sela. De gå bort såsom en skugge, och göra sig mycken onyttig oro; de samka tillhopa, och veta icke ho det få skall. Nu, Herre, vid hvad skall jag trösta mig? Uppå dig hoppas jag. Fräls mig ifrån alla mina synder, och låt mig icke dem galnom till spott varda. Jag vill tiga, och icke upplåta min mun; du skall väl görat. Vänd dina plågo ifrå mig; ty jag är försmäktad för dine hands straff. När du en tuktar för syndenes skull, så varder hans fägring förtärd såsom af mal. Ack! huru platt intet äro dock alla menniskor. Sela. Hör mina bön, Herre, och förnim mitt ropande, och tig icke öfver mina tårar; ty jag är en främling för dig, och en gäst såsom alle mine fäder. Håll upp af mig, att jag vederqvicker mig, förr än jag bortfar, och är icke mer här.
Psaltaren 39:1-13 Svenska 1917 (SVEN)
För sångmästaren, till Jedutun; en psalm av David. Jag sade: »Jag vill akta på vad jag gör, så att jag icke syndar med min tunga; jag vill akta på att tygla min mun, så länge den ogudaktige är för mina ögon.» Jag blev stum och tyst, jag teg i min sorg; man jag upprördes av smärta. Mitt hjärta blev brinnande i mitt bröst: när jag begrundade, upptändes en eld i mig; jag talade med min tunga. HERRE, lär mig betänka att jag måste få en ände, och vad som är mina dagars mått, så att jag förstår huru förgänglig jag är. Se, såsom en handsbredd har du gjort mina dagars mått, och min livslängd är såsom intet inför dig; fåfänglighet allenast äro alla människor, huru säkra de än stå. Sela. Såsom en drömbild allenast gå de fram, fåfänglighet allenast är deras ävlan; de samla tillhopa och veta icke vem som skall få det. Och nu, vad förbidar jag, Herre? Till dig står mitt hopp. Befria mig från alla mina överträdelser, låt mig icke bliva till smälek för dåren. Jag tiger och upplåter icke min mun; ty det är du som har gjort det. Vänd av ifrån mig din plåga; för din hands aga försmäktar jag. Om du tuktar någon med näpst för missgärning, så är det ute med hans härlighet, såsom när mal krossas. Fåfänglighet allenast äro alla människor. Sela. Hör min bön, o HERRE, och lyssna till mitt rop, tig icke vid mina tårar; ty jag är en främling i ditt hägn, en gäst såsom alla mina fäder. [ (Psalms 39:14) Vänd ifrån mig din blick, så att jag får vederkvickas, innan jag går hädan och icke mer är till. ]
Psaltaren 39:1-13 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag sade: "Jag ska akta mig för att synda med min tunga, jag ska sätta lås för min mun så länge den gudlöse är framför mig." Jag blev stum och tyst, jag höll inne även med det goda, och min plåga blev allt värre. Mitt hjärta brann inom mig, medan jag grubblade brann det som en eld. Då talade jag med min tunga: HERRE, lär mig förstå mitt slut, att mina dagar har en gräns, så att jag inser hur förgänglig jag är. Som en handsbredd har du gjort mina dagar, min livslängd är som ingenting inför dig. Alla människor är bara en vindpust, hur säkra de än står. Sela Som en skuggbild vandrar människan omkring, oroar sig till ingen nytta, samlar på hög och vet inte vem som får det. Men vad hoppas jag nu på, Herre? Till dig står mitt hopp. Rädda mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar. Jag tiger och öppnar inte min mun, för det är du som har gjort det. Vänd bort din plåga ifrån mig, jag går under av din hands aga. När du tuktar någon för hans skuld, förtär du som mal det han har kärt. Alla människor är bara en vindpust. Sela Hör min bön, HERRE, lyssna till mitt rop! Var inte tyst inför mina tårar, för jag är en främling hos dig, en gäst som alla mina fäder.
Psaltaren 39:1-13 nuBibeln (NUB)
Jag sa: ”Jag ska ta mig i akt och hålla min tunga från synd, sätta ett lås för min mun, så länge de gudlösa finns i min närhet.” Men när jag blev tyst och stum och inte ens kunde säga det som var gott, ökade ångesten bara inom mig. Mitt hjärta brände inom mig, och ju mer jag grubblade, desto mer brände elden. Jag måste tala: ”HERRE, hjälp mig att inse att mitt liv har ett slut och hur få mina dagar är, låt mig förstå min egen förgänglighet. Du har gett mig en handfull dagar, hela min livstid är ingenting för dig. En människas liv är bara en vindfläkt. Séla Som en skugga går människan omkring, hastar hit och dit för ingenting, samlar ihop rikedomar utan att veta vem som ska få dem. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. Befria mig från alla mina synder, låt mig inte bli hånad av dårar! Jag ska hålla tyst och inte öppna munnen, för det är du som gjort detta. Ta bort din plåga från mig, för jag går under av slagen från din hand. När du tuktar en människa för hennes synd, gör du likt malen slut på allt som är henne kärt. Människan är ingenting mer än en vindfläkt. Séla Hör min bön, HERRE, lyssna när jag ropar! Var inte döv för min gråt. Jag är en gäst hos dig och en främling, som mina förfäder.
Psaltaren 39:1-13 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.] Till (för) Jedutun. En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. [Jedutun var en av de tre stora sångledarna på Davids och Salomos tid, se 1 Krön 16:41422 Krön 5:12. Han omnämns i tre psalmer, denna och Ps 62:177:1. Det finns även en Jedutun några hundra år senare på Josias tid, se 2 Krön 35:15. Namnet kommer från ordet jada som betyder ”prisa”. Frasen ”för Jedutun” betyder ordagrant ”för lovprisning”. Inom judendomen tolkas det som om det rör en viss typ av instrument som Jedutun använde. På samma sätt som olika artister förknippas med olika musikstilar idag, kan frasen indikera en speciell känsla eller stil som Jedutun och hans kör hade.] ______ Jag sa: ”Jag ska vaka över mina vägar (mitt liv, mina beslut), så att jag inte syndar med min tunga; jag ska tygla (sätta munkavle för) min mun, så länge den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) är framför mig (i min närhet).” Jag blev stum (bunden), i tystnad (stilla) [inför mina fiender], jag sa ingenting, inget gott. [Psalmen inleds med att David har beslutat sig för att vara tyst, i alla fall för en period. Även om det finns uppmaningar i Ordspråksboken att avhålla sig från att tala är beslutet att vara helt tyst ett ovanligt förhållningssätt. Lovprisning i Psaltaren karaktäriseras av att skapa ljud. Psaltaren avslutas med att allt som andas ska prisa Herren, se Ps 150:6! Frasen ”inget gott” kan antingen tolkas som att David höll tillbaka och inte ens sa det som var gott. Det kan också vara en beskrivning att när han var tyst, så var det inte något gott. Utifrån fortsättningen verkar frasen beskriva att det inte var bra att vara tyst.] Min smärta, den upprördes, mitt hjärta blev brinnande inom mig (jag blev arg på insidan). När jag mumlade (tänkte på det) brann en eld, jag talade med min tunga. Hjälp mig att förstå mitt slut (att jag en gång ska dö), Herre (Jahveh), att mina dagar snart är räknade, låt mig inse hur kort (flyktigt) mitt liv är. [Hjälp mig att ta tillvara varje dag.] Se, mina dagar är som några korta handsbredder. [Dåtidens minsta längdmått, bredden av fyra fingrar, ca 8-9 cm.] Och min livslängd är ingenting ur ditt perspektiv (ordagrant: inför dig) [2 Pet 3:8]. Ja, även i sina bästa dagar [när allt verkar säkert och lugnt] är människan ändå bara en vindfläkt (något kort, flyktigt; fåfänglighet – hebr. hevel). [En livslängd är bara ett andetag. Jesus använder liknande liknelser, se Matt 6:26-30Luk 12:24-26.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] [Refräng:] Ja (det är verkligen så att), människorna passerar genom livet som en skuggbild (som i ett stumt skådespel). Ja (det är verkligen så att), de samlar på sig värdelösa rikedomar utan att veta vem som en gång ska få dem. Så nu, vad ska jag sträva efter (vänta på, sätta mitt hopp till) Herre (Adonai, fokus på Guds storhet och makt)? Du är mitt enda hopp (jag ser med förväntan fram mot vad du ska göra)! [Det finns en parallellism och en kontrast mellan de två raderna i vers 8. Verbet qavah, översatt ”sträva efter”, i första raden och substantivet tohelet, översatt ”hopp” i andra raden är synonymer. Men de används som en kontrast. Först ställs en fråga vad en människa ska söka och sträva efter. Svaret på den gavs i föregående vers och visade sig vara ingenting. Denna värld är en skuggbild och samlade rikedomar försvinner, se vers 7. Det krävs ett paradigmskifte och psalmisten skiftar från ”vad” till ”vem”. Istället för att vänta på någonting materiellt vänds hoppet till en person. Insikten om att livet är kort ger inte slutsatsen att försöka njuta av det så mycket man kan så länge man kan. Istället leder det till Gud. Han ger fullständig tillfredsställelse både i detta jordeliv och i evighet.] Rädda (ryck bort) mig från mina överträdelser (medveten rebelliskhet mot Gud), låt mig inte bli hånad (förnedrad) av dårar (oförnuftiga). [Nu återgår temat till orsaken till tystnaden i vers 2-3, ordet ”stum” från vers 3 upprepas.] Jag är stum (bunden), öppnar inte min mun, för det är du som har gjort det. Vänd bort din plåga från mig, jag går snart under på grund av din tillrättavisning (din hands slag). När du tuktar någon för hans skuld (synd), och förtär som en mal det han älskar. [Refräng:] Ja (det är verkligen så att), alla människor är bara ett andetag (som en vindpust; fåfänglighet). [I vers 7, efter ordet selah kom en refräng, nu upprepas samma tanke, dock före ordet Selah. I vers 7 talades om rikedomar. Det var vanligt att man byggde förrådsbyggnader för att samla dåtidens investeringar som var konstföremål i metall som rostade, och dyrbara kläder som mal förstörde. Jesus använder samma bild av den jordiska rikedomens flyktighet som rostar och mal äter upp, se Matt 6:19-21.] Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Hör min bön, Herre (Jahveh), lyssna på (vänd ditt öra till) mitt rop (i kval, djup vånda), var inte tyst vid mina tårar; för jag är en främling hos dig, en temporär gäst som alla mina förfäder.
Psaltaren 39:1-13 Bibel 2000 (B2000)
För körledaren. En psalm av David. Jag tänkte: Jag skall ta mig i akt och inte synda med min tunga, jag skall sätta lås för min mun, så länge gudlösa är inom hörhåll. Så höll jag mig tyst och blev stum, jag teg, men till ingen nytta. Min plåga blev bitter, hjärtat brände i mitt bröst, jag stönade, det brann som eld. Jag kunde inte tiga. Herre, lär mig inse att jag skall dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig, för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon kring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång skall bli. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig. Befria mig från alla mina synder, låt mig slippa bli smädad för dårskap. Jag tiger och öppnar inte min mun — det är ju du som låtit detta ske. Ta bort den plåga du lagt på mig! Jag förgås under slagen av din hand. Du tuktar och straffar en man för hans synd, likt malen förtär du allt han har kärt. Bara en vindfläkt är människan. Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter! Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder.