Johannesevangeliet 4:1-9

Johannesevangeliet 4:1-9 Svenska Kärnbibeln (SKB)

När Herren [Jesus] nu fick reda på (blev medveten om) att fariséerna hade hört [nåtts av nyheten] att han vann och döpte fler lärjungar än Johannes [Döparen] – men det var inte Jesus själv som döpte utan hans lärjungar – lämnade han Judeen och återvände till Galileen. [De flesta judar valde att gå en omväg runt Samarien på grund av konflikten mellan judar och samarier/samaritaner som funnits i århundraden. Orsaken var att på 700-talet f.Kr. ockuperade assyrierna detta område och förde bort de flesta israeliter (de tio nordliga stammarna) som bodde där. Man tvångsförflyttade sedan fem hedniska folkslag dit (2 Kung 17:24) och det blandfolk som uppstod mellan de kvarvarande israeliterna och dessa folk kallades samarier. När templet i Jerusalem byggdes upp igen 538 f.Kr. tilläts inte de delta eftersom de beblandat sig med andra folk, se Esra 4. Då byggde man sitt eget tempel i Shechem på berget Gerizim ca 425 f.Kr. En egen samaritisk riktning som förkastade allt som hade med Jerusalem att göra utvecklades. Det är inte någon hednisk tro, utan den bygger på Torah, skriven på gammalhebreiska, men istället för Jerusalem är platsen för tillbedjan Gerizim. Namnet härstammar från hebr. shamar (bevara, hålla) – de var bevarare av Mose undervisning. Johannes sätt att beskriva kvinnan ”från Samarien” (vers 7) och sedan gr. samaritis (vers 9) visar på betydelsen av att hon var från Samarien, men också en utövare av den samaritiska religionen. Hon var inte bara en samarisk kvinna utan också en samaritisk kvinna. Olika utspel från båda sidor gjorde att hatet mot varandra växte. Hundrafemtio år innan Jesus kommer till staden Sykar (128 f.Kr.), jämnade den judiska kungen (Hyrcanus II) samaritanernas tempel på Gerizim med marken och lät den dagen bli en helgdag. Drygt tjugo år innan Jesus kom dit hade samaritaner strött ut döda ben i templet i Jerusalem under påskfirandet, och på så vis orenat templet, så att de judiska prästerna inte kunde tjäna där.] Det var nödvändigt [för att uppfylla Guds plan] att Jesus passerade igenom Samarien. Därför kom han till en stad i Samarien som kallades Sykar, nära det fält som Jakob gav åt sin son Josef. [Josef begravdes nära Shekem, se Jos 24:32.] Där fanns Jakobs brunn [drygt en kilometer utanför staden]. Trött efter fotvandringen satte sig Jesus ner vid brunnen. Det var omkring sjätte timmen (mitt på dagen). [Judisk tid räknades från soluppgången klockan sex på morgonen. Det var mitt på dagen, dock inte varmaste tiden som är klockan tre på eftermiddagen. Det är ingen ovanlig tid att hämta vatten. Ett exempel är Sippora och hennes systrar. De kommer hem tidigare än vanligt när Mose hjälpt dem dra upp vatten mitt på dagen, se 2 Mos 2:16-21.] Då kom en kvinna från Samarien för att hämta vatten. [Helt oväntat och mot alla kulturella traditioner inleder Jesus ett samtal.] Jesus sa till henne: ”Ge mig [lite vatten] att dricka.” Hans lärjungar hade gått in i staden för att köpa mat. Den samaritiska (gr. samaritis) kvinnan sa till honom: ”Hur kan du som är jude fråga mig som är en samaritisk kvinna om vatten?” Judarna ville inte ha något med samaritanerna [utövarna av den samaritiska trosriktningen] att göra.