Jakobsbrevet 1:23-24
Jakobsbrevet 1:23-24 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Om någon är ordets hörare och inte dess görare, liknar han en man som betraktar sitt ansikte i en spegel, och när han har sett sig själv i den, går han sin väg och glömmer genast hur han såg ut.
Jakobsbrevet 1:23-24 Nya Levande Bibeln (BSV)
Den som känner till budskapet, men inte följer det, han liknar en man som får syn på sitt ansikte i en spegel. Han tar en snabb titt, men går sedan därifrån och glömmer hur han såg ut.
Jakobsbrevet 1:23-24 Karl XII 1873 (SK73)
Ty der någor är allenast ordsens hörare, och icke görare, han är lik den man, som sitt lekamliga ansigte skådar i en spegel; Ty då han sig beskådat hafver, går han derifrån, och förgäter straxt hurudana han var.
Jakobsbrevet 1:23-24 Svenska 1917 (SVEN)
Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:Matt. 7:26 f. när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.
Jakobsbrevet 1:23-24 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Om någon är ordets hörare men inte dess görare liknar han en man som ser sitt ansikte i en spegel. När han har sett sig själv och gått sin väg glömmer han genast hur han såg ut.
Jakobsbrevet 1:23-24 nuBibeln (NUB)
Den som hör budskapet men inte följer det, han liknar en man som får syn på sitt ansikte i en spegel. Han ser på sig själv, men går sedan därifrån och glömmer hur han såg ut.
Jakobsbrevet 1:23-24 Svenska Kärnbibeln (SKB)
För om någon är ordets hörare och inte dess görare [någon som bara lyssnar utan att omsätta insikt och kunskap i handling], så liknar han (har denne blivit lik) en man som betraktar (uppmärksamt studerar; noggrant tittar på) sitt [eget] ansikte (ordagrant: sitt naturliga/medfödda ansikte) i en spegel. [Jakob förklarar och sammanfattar:] För han har [ju] betraktat sig själv och gått därifrån och omedelbart glömt hur han såg ut (ordagrant: hurdan han var)! [Dåtidens speglar var av brons. De bästa speglarna var av korintisk brons, men inga speglar från den tiden gav den klara spegelbild som vi är vana vid idag (jfr ”dunkel spegel” i 1 Kor 13:12). Det var få som hade tillgång till en egen spegel, men både vägg- och handspeglar av metall har hittats i utgrävningar i välbeställda kvarter och palats. Ett sätt att tolka liknelsen är en man som ser sitt otvättade ansikte och rufsiga hår. Han ser sitt bedrövliga tillstånd, men gör inget åt det, istället glömmer han det och går vidare. Guds ord är en fullkomlig spegel som människan kan spegla sitt liv i. Spegelbilden är dunkel och dimmig (som dessa antika speglar) och behovet av en frälsare blir uppenbart. Liknelsen kan också syfta på majoriteten av befolkningen som sällan såg sin egen spegelbild, och som med tiden glömde bort sitt eget utseende.]
