Psaltaren 66
66
1En Psalmvisa, till att föresjunga. Fröjdens Gudi, all land. 2Lofsjunger, till att ära hans Namn; priser honom härliga. 3Säger till Gud: Huru underliga äro dina gerningar! Dinom fiendom skall fela för dine stora magt. 4All land tillbedje dig, och lofsjunge dig; lofsjunge dino Namne. Sela. 5Kommer och ser uppå Guds verk; den så underlig är i sina gerningar, ibland menniskors barn. 6Han förvandlar hafvet uti det torra, så att man till fot öfver vattnet går. Dess fröjde vi oss i honom. 7Han är rådandes med sine kraft evinnerliga; hans ögon skåda på folken. De affällige skola icke kunna upphäfva sig. Sela. 8Lofver, I folk, vår Gud; låter hans lof vidt hördt varda; 9Den våra själ vid lif behåller, och låter våra fötter icke slinta. 10Ty, Gud, du hafver försökt oss, och pröfvat oss, såsom silfver pröfvadt varder. 11Du hafver fört oss uti häktelse; du hafver lagt en tunga på våra länder. 12Du hafver låtit komma menniskor öfver vårt hufvud. Vi äre komne i eld och i vatten; men du hafver utfört oss, och vederqvickt oss. 13Derföre vill jag med bränneoffer gå in uti ditt hus, och betala dig mina löften; 14Såsom jag mina läppar upplåtit hafver, och min mun talat hafver, i mine nöd. 15Jag vill göra dig fet bränneoffer af brändom vädrom; jag vill offra oxar och bockar. Sela. 16Kommer hit, hörer till, alle I som Gud frukten; jag vill förtälja, hvad han mine själ gjort hafver. 17Till honom ropade jag med min mun, och prisade honom med mine tungo. 18Om jag något orätt förehade i mitt hjerta, så, vorde Herren mig ej hörandes. 19Derföre hörer mig Gud, och aktar uppå min bön. 20Lofvad vare Gud, den mina bön icke förkastar, eller vänder sina godhet ifrå mig.
Nu markerat:
Psaltaren 66: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in