Första Samuelsboken 1:1-18

I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och var son till Jerocham, son till Elihu, son till Tochu, son till Suf av Efraims stam. Elkana hade två hustrur; den ena hette Hanna, den andra Peninna. Peninna hade barn, men Hanna var barnlös. Varje år gick Elkana från sin hemstad upp till Shilo för att tillbe och offra till Herren Sebaot. Där var Elis båda söner Hofni och Pinechas präster i Herrens tjänst. När Elkana offrade gav han sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar flera andelar av offerköttet, medan Hanna bara fick en enda. Men Hanna var den som han hade kärast, fastän Herren hade gjort henne ofruktsam. Hennes rival retade och förödmjukade henne ständigt för att hon var ofruktsam. Elkana gjorde sin färd år efter år, och var gång Hanna följde med upp till Herrens hus blev hon hånad av den andra. När Hanna då grät och inte ville äta sade hennes man Elkana till henne: »Varför gråter du, Hanna, och varför äter du ingenting? Varför är du så sorgsen? Är jag inte mer för dig än tio söner?« Efter en offermåltid i Shilo trädde Hanna fram inför Herren. Vid dörrposten till Herrens tempel satt prästen Eli på en stol. I sin sorg bad Hanna till Herren, och gråtande gav hon honom detta löfte: »Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud.« Hon bad länge inför Herren, och Eli satt och iakttog hennes läppar. Hon bad nämligen tyst för sig själv och rörde läpparna utan att orden hördes. Eli trodde att hon var berusad. »Hur länge skall du bära dig åt så där«, sade han, »se till att bli av med ruset!« Men Hanna svarade: »Nej, herre, jag är en ordentlig kvinna. Vin eller öl har jag inte druckit, men jag har burit fram mina sorger för Herren. Tro inte att jag är en dålig människa. Hela tiden var det min sorg och förtvivlan som fick mig att tala.« Då sade Eli: »Gå i frid! Israels Gud skall ge dig vad du har bett honom om.« Hanna tackade vördnadsfullt och gick sin väg. Sedan åt hon och såg inte längre sorgsen ut.