Apostlagärningarna 27:13-44

När så en svag sydlig vind blåste upp, tänkte de att de skulle lyckas med sin föresats. De lättade ankar och seglade längs Kretas kust. Men snart därefter svepte en kraftig stormvind, den så kallade Nordosten, ner från ön. Skeppet fångades och kunde inte hålla upp mot vinden, så vi gav efter och lät det driva. Vi kom i lä bakom en liten ö som hette Kauda och lyckades med nöd och näppe bärga skeppsbåten. När de hade fått upp den ombord, använde de nödutrustningen och slog trossar om skrovet. Och eftersom de var rädda för att kastas upp på Syrtenbankarna släppte de ner drivankaret och lät skeppet driva. Vi var hårt ansatta av stormen. Dagen därpå började de vräka lasten överbord, och på tredje dagen kastade de med egna händer skeppets utrustning i sjön. Varken sol eller stjärnor syntes på flera dygn, och den starka stormen låg på så att vi till sist förlorade allt hopp om räddning. Ingen hade nu ätit på länge. Då steg Paulus fram mitt ibland dem och sade: "Ni män skulle ha lytt mitt råd att inte gå ut från Kreta. Då hade ni besparat er den här skadan och förlusten. Men nu uppmanar jag er: Fatta mod. Inte en enda av er ska mista livet, bara fartyget ska gå under. En ängel från den Gud som jag tillhör och tjänar stod nämligen hos mig i natt, och han sade: Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför kejsaren, och alla som seglar med dig har Gud skänkt dig. Så fatta mod, ni män! Jag litar på Gud att det blir som han sagt mig. Vi måste bara stranda på en ö." När den fjortonde natten kom och vi fortfarande drev omkring på Adriatiska havet, började sjömännen vid midnatt förstå att vi närmade oss land. De lodade och fick tjugo famnars djup. Lite längre fram lodade de igen och fann att djupet var femton famnar. De var nu rädda att vi skulle driva på något skarpt skär, så de kastade ut fyra ankare från aktern och önskade sedan bara att det skulle bli dag. Men sjömännen gjorde ett försök att fly från skeppet. De firade ner livbåten i sjön under förevändning att de skulle kasta ut ankare från fören. Paulus sade till officeren och soldaterna: "Om inte de stannar kvar ombord kan ni inte bli räddade." Då kapade soldaterna trossarna på skeppsbåten och lät den driva bort. Strax innan det började dagas uppmanade Paulus alla att äta. Han sade: "I fjorton dagar har ni nu väntat och varit utan mat och inte ätit. Därför uppmanar jag er att äta. Det behöver ni för att bli räddade, för ingen av er ska mista så mycket som ett hårstrå på sitt huvud." När han hade sagt detta tog han ett bröd, tackade Gud inför dem alla, bröt det och började äta. Då fick alla nytt mod och tog sig mat, de också. Vi var allt som allt 276 personer ombord. Efter att ha ätit sig mätta lättade de skeppet genom att kasta vetelasten i sjön. När det blev dag kände de inte igen landet, men de fick syn på en bukt med sandstrand och bestämde sig för att om möjligt låta skeppet driva upp där. De kapade ankarna och lämnade dem i havet. Samtidigt löste de trossarna från styrårorna, hissade förseglet för vinden och styrde mot stranden. Men de drev emot ett rev där skeppet gick på grund. Fören borrade sig in och stod orubbligt fast, medan aktern började brytas sönder av de kraftiga bränningarna. Soldaternas plan var då att döda fångarna så att ingen skulle kunna simma i väg och fly. Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Han befallde att de simkunniga skulle hoppa i vattnet först och ta sig i land och därefter de övriga, en del på plankor och andra på vrakdelar från skeppet. På det sättet blev alla räddade och kom i land.