Lukas 1
1
Evangelistens förord
1Det är ett välkänt faktum att många redan har skildrat (skrivit om) de stora händelser som har ägt rum ibland oss, 2precis som det har berättats för oss av dem som från början [av Jesu tjänst] var ögonvittnen och blev Ordets tjänare. 3Efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början, har jag beslutat mig för att på ett detaljerat och strukturerat sätt skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos [som betyder ”den som älskar Gud” eller ”älskad av Gud”], 4så att du kan få fullständig visshet i (känna dig säker, inte behöva tvivla på) det som du blivit undervisad [genom muntlig tradition].
[Lukas vill vara tydlig med att han inte kommer att lansera några nya idéer, utan bara sammanställa och klargöra vad andra redan skrivit och den muntliga tradition som fanns om Jesus. En av källorna var troligen Markusevangeliet och kanske även Matteusevangeliet. Lukas uttrycker sin tacksamhet för det som redan skrivits, men ser ett behov att på nytt redogöra om Jesu liv för att hjälpa Theofilos och sina hednakristna vänner att förstå evangeliet. Dessa första fyra verser är en enda lång väl strukturerad mening i grekiskan.]
Johannes Döparen och Jesu barndom (1:5-2:52)
Ett äldre par får barn på ett mirakulöst sätt!
5Under kung Herodes regeringstid i Judéen fanns det i Avias prästavdelning en präst vid namn Sakarias. Hans hustru var av Arons ätt och hette Elisabet.
[Kung David delade in prästerna i 24 avdelningar, där Avias släkt var en av dem, se 1 Krön 24:10; Neh 12:17. På Jesu tid fanns det närmare 20 000 präster som tjänstgjorde i templet. Varje avdelning utförde tempelsysslorna under en veckas tid, fem gånger under året. Tre av dessa tillfällen var under de stora högtiderna då alla präster tjänstgjorde tillsammans.]
6Sakarias och Elisabet var båda rättfärdiga inför Gud och levde oklanderligt efter alla Herrens bud och föreskrifter. 7Men de hade inga barn eftersom Elisabet var ofruktsam, och båda var till åren.
8En gång när turen kom till Sakarias avdelning och han fullgjorde sin prästtjänst inför Gud 9hände sig vid den sedvanliga lottningen att han fick uppdraget att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.
[Rökelsen rengjordes och tändes två gånger per dag. Inför morgon och kväll skedde fyra lottningar där prästerna tilldelades olika uppdrag. Den tredje lotten, att tända rökelsealtaret, var ett hedersamt uppdrag som en präst bara blev tilldelad en gång under sin livstid. Under en av de två veckor på året då Sakarias avdelning har hand om offren, blir han nu den som ska gå in i det heliga och utföra denna syssla.]
10Allt folket stod utanför och bad vid timmen för rökoffret. 11Då visade sig för honom en Herrens ängel som stod till höger om rökelsealtaret. [Att det är den högra sidan indikerar att det är ett positivt budskap om favör, se Matt 25:33. Mest troligt är att ängeln stod på den högra sidan sett från insidan, alltså mellan rökelsealtaret och den sjuarmade ljusstaken, se Heb 9:1-5.] 12Sakarias blev mycket oroad vid denna syn och fruktan föll över honom. 13Men ängeln sa:
”Var inte rädd, Sakarias,
för din bön har blivit hörd.
Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig,
och du ska ge honom namnet Johannes.
[Det svenska namnet Johannes kommer från det hebreiska Jochanan, som i sin tur är en kortform av Jehochanan. Namnet är sammansatt av Guds namn (hebr. Jahve) och ordet för nåd (hebr. chanan). Betydelsen är Gud har förbarmat sig eller Herren är nådig.]
14Du ska bli innerligt glad, ja,
och många ska jubla i glädje över hans födelse,
15för han ska bli stor inför Herren.
Han ska inte dricka vin och starka drycker,
och redan i moderlivet ska han bli fylld av den helige Ande.
16Många av Israels söner (barn) ska han vända om till Herren, deras Gud.
17Han ska gå framför Herren i Elias ande och kraft för att
’vända fädernas hjärtan till barnen’ [Mal 3:1; 4:5]
och de olydiga till de rättfärdigas insikt (förstånd),
så att Herren får ett förberett folk.”
18Sakarias sa till ängeln: ”Hur kan jag vara säker på detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren kommen.” 19Ängeln svarade honom och sa: ”Jag är Gabriel. Jag står inför Gud (i hans närvaro). [Det är hans uppdrag!] Jag har blivit sänd att berätta för dig detta glada budskap. 20Se, du ska bli tyst, oförmögen att tala ända fram till den dag då detta sker, därför att du inte trodde mina ord [som är Guds ord], som ska gå i uppfyllelse [oavsett din tro eller otro] när tiden är inne.”
[Ängelns namn, Gabriel, betyder gudsman eller Guds krigare. Han var sänd 600 år tidigare till Daniel, se Dan 8:16. Sex månader senare, efter besöket hos Sakarias, blir han sänd till Maria, se Luk 1:26. Eftersom man tecknar till Sakarias när Johannes ska namnges verkar det som om Sakarias även blev döv, se Luk 1:26. Sakarias bad om ett tecken i vers 18 och han får ett tecken som förhindrar honom från att tala otro, se även Hes 3:26 där stumhet kan vara ett tecken.]
21Folket stod och väntade på Sakarias och undrade varför han dröjde inne i templet. [Folket hade slutat att be och börjat oroa sig för vad som hänt. Enligt Talmud (en judisk skrift som sammanfattar och kommenterar Gamla testamentet) skulle prästen bara vara en kort stund inne i det heliga.] 22När han [till sist] kom ut kunde han inte tala med dem.
[Han förväntades tala ut den aronitiska välsignelsen över folket, se 4 Mos 6:24-26. I stället gestikulerar och nickar Sakarias där på trappan för att förklara att han varit med om något speciellt.]
De förstod att han hade haft en syn i templet. Han tecknade gång på gång åt dem, och han förblev stum. 23När tiden för hans tjänstgöring var över [efter sabbaten som avslutade hans veckotjänstgöring] begav han sig hem. [Sakarias och Elisabet bodde på landet någonstans i Judéen, se vers 39. Väl hemma måste han ha skrivit och förklarat vad som skett i templet.]
24Efter en tid blev hans hustru Elisabet gravid, och i fem månader höll hon sig i avskildhet (dold). Hon sa till sig själv: 25”Detta har Herren låtit ske med mig. Nu har han tänkt på mig och befriat mig från min skam bland människor.”
[Utifrån ängelns budskap förstod de att deras son skulle ha ett viktigt gudomligt uppdrag, se vers 15, något som behövde förberedas i bön och avskildhet.]
Ängelns budskap till Maria
26Då Elisabet var i sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till staden Nasaret i Galileen, 27till en jungfru som var trolovad med en man som hette Josef, av Davids ätt. Jungfruns namn var Maria. [Det är troligt att Maria är någonstans mellan fjorton och arton år när detta sker. Hon var judinna, hennes hebreiska namn var Mirjam.]
28Han kom in och sa till henne: ”Gläd dig, du benådade (som blivit utvald, fått Guds välvilja och favör över ditt liv). Herren är med dig.” 29Men hon blev förskräckt vid hans ord och undrade (funderade fram och tillbaka på) vad denna hälsning kunde betyda.
30Ängeln sa till henne: ”Var inte rädd, Maria, du har fått nåd (favör – gr. charis) hos Gud. 31Se, du ska bli gravid (gr. sullambano) [Lukas använder en medicinsk term, bli befruktad i moderlivet] och föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus.
32Han ska bli stor (mäktig, viktig),
kallas den Högstes son.
Herren Gud ska ge honom
hans förfader Davids tron.
33Han ska regera som Konung över Jakobs hus [Israel] i evig tid (genom tidsåldrarna),
det ska aldrig bli något slut på hans kungarike.”
34Då sa Maria till ängeln: ”Hur ska detta hända, eftersom jag inte känt (haft en sexuell relation med) någon man?”
35Ängeln svarade och sa till henne: ”Den helige Ande ska komma över dig, och den Högstes kraft ska överskugga dig (vila över dig som ett moln, gammaltestamentlig bild av Guds närvaro). Därför ska det heliga (avskilda, speciella) barnet kallas Guds Son. 36Se, din släkting Elisabet [kanske kusin] väntar barn trots sin höga ålder. Hon som man har kallat den barnlösa är nu gravid i sjätte månaden. 37För ingenting är omöjligt för (nära intill – gr. para) Gud.” [Ordagrant: för inget kommer att vara kraftlöst/impotent i närheten av varje Guds ord/löfte (gr. rhema). Inget ord som Gud uttalar är utan kraft! Samma uttryck finns i 1 Mos 18:14 riktat till Abraham angående Sarah.]
38Då sa Maria: ”Se, jag är Herrens tjänarinna, låt detta hända mig enligt dina ord.” Sedan lämnade ängeln henne.
Maria och Elisabet
39Några dagar senare begav sig Maria i väg och skyndade (med entusiasm) till en stad i bergsbygden i Juda.
[Bergsbygden i Juda sträcker sig i nordsydlig riktning från Jerusalem ner mot Hebron. Resan från Nasaret till detta område tar tre till fyra dagar till fots. Sakarias var präst i templet, men eftersom man bara tjänstgjorde fem veckor per år var det inte nödvändigt att bo i Jerusalem, så många präster bodde i t.ex. Jeriko eller Hebron. Enligt kristen tradition från 500-talet är platsen Ein Kerem, sju kilometer väster om Jerusalem.]
40Maria gick in i Sakarias hus och hälsade (saluterade, välsignade) Elisabet. [En dåtida hälsning var inte bara några ord och en gest, utan var en ceremoni där den yngre på ett vördnadsfullt sätt hälsade den äldre.] 41När Elisabet hörde Marias hälsning sparkade barnet till i hennes moderliv, och Elisabet blev uppfylld av den helige Ande. [Profetian i Luk 1:15 går i uppfyllelse.] 42Hon ropade ut med hög röst (ett emotionellt utrop) och sa [sedan, när hon samlat sig]:
”Du är välsignad (lycklig, avundsvärd) framför alla andra kvinnor, [du har fått ett unikt privilegium]
och välsignat är det barn du bär inom dig.
43Men vem är jag (hur har jag förtjänat denna ära),
att min Herres mor kommer till mig?
44Se, på en gång när mina öron hörde ljudet av din hälsning,
sparkade barnet till av jublande glädje i mitt moderliv.
45Salig (lycklig, välsignad) är hon som trodde (var trofast),
för det ska ske som det blivit sagt till henne från Herren [genom ängeln Gabriel].”
Marias lovsång – upphöj Herren
[Maria brister ut i lovsång. Det första ordet i grekiskan är verbet upphöjer (gr. megaluno). Det sätter tonen för hela sången. Den latinska översättningen har samma ordföljd, och därför har detta stycke kommit att kallas Magnificat, från det latinska ordet för upphöjer. Maria var redan vid ung ålder välbekant med Skrifterna och hela lovsången andas bibelcitat. Det finns många likheter med Hannas lovsång då Gud gett henne en son, se 1 Sam 2:1-10. Lovsången är uppbyggd som en psaltarpsalm, vilket även gäller Sakarias och Simeons lovsånger, se Luk 1:68-79; 2:29-32.]
46Då sa Maria:
”Min själ upphöjer Herren [jag lovsjunger och talar ständigt om Herrens storhet],
47och min ande jublade (hoppade av glädje) över (på grund av) Gud, min Frälsare (Räddare, Befriare)!
[Ps 103:1-2; Ps 35:9; Hab 3:18]
48För han har sett (beaktat) sin tjänarinnas låga status (ödmjukhet). [1 Sam 1:11; Ps 136:23]
Se, från denna stund ska alla släkten (generation efter generation)
kalla mig välsignad (glad, lycklig). [1 Mos 30:13; Ps 138:6]
49För den Mäktige har gjort stora ting (fantastiska saker) för mig [Ps 71:19; 126:2, 3],
och heligt (avskilt) är hans namn. [Ps 111:9]
50Hans barmhärtighet (kärlek mot dem som lider) är över dem
som fruktar honom från släkte till släkte. [Ps 103:17]
[Maria börjar personligt och prisar Gud för vad han gjort för henne, se vers 48-50. Den andra delen är profetisk och ser fram mot vad sonen ska göra för Israel. Det är inte ovanligt att psalmer är strukturerade på detta sätt, se Ps 15; 69; 128; 130; 131.]
51Han har utfört mäktiga kraftgärningar med sin arm [Ps 98:1; 118:15].
Han har förskingrat dem som har högmodiga tankar i sina hjärtan.
52Han har störtat ned dynastier (mäktiga ledare – gr. dunastes) från deras troner,
och upphöjt dem av låg rang.
53Han har mättat de hungriga (behövande) med sina goda gåvor [Ps 107:9],
och skickat i väg de rika tomhänta. [Luk 6:20-26]
54Han har tagit sig an (hjälpt och tagit ställning för) sin tjänare Israel [Jes 41:8],
han har kommit ihåg sin barmhärtighet (nåd).
55Han talade till våra fäder (har gett löftet),
till Abraham och hans barn (säd, avkomlingar) för evigt (till tidsåldern).”
[Maria hade förstått att Jesus var Herrens Smorde som skulle uppfylla löftet som Gud gett Abraham, se 1 Mos 17:19; 22:16-18; Luk 2:26.]
56Maria stannade hos henne i ungefär tre månader [tills Johannes Döparen var född], och återvände sedan hem. [Den judiska seden var att modern inte gjorde något annat än att vila under de tre första månaderna av graviditeten.]
Johannes Döparens födelse
57Nu var tiden inne för Elisabet att föda, och hon födde en son. 58Hennes grannar och släktingar gladde sig med henne när de fick höra att Herren hade visat henne stor barmhärtighet [ärat och överöst sin kärlek till henne].
[Omskärelsen av judiska pojkar är ett tecken på Guds eviga förbund med Abraham, se 1 Mos 17:10-12. Ceremonin kallas Brit mila och utförs på den åttonde dagen efter födseln, även om det är en sabbat. Hebreiska ordet för omskärelse är mila och förbund heter brit. Samtidigt fick barnet också sitt namn.]
59På åttonde dagen kom man för att omskära spädbarnet, de ville kalla honom Sakarias efter hans far. 60Men hans mor svarade: ”Nej, han ska heta Johannes.” [Det namn som ängeln sagt till Sakarias att hans son skulle ha, se vers 13.]
61Då sa de till henne: ”Men ingen av era släktingar har det namnet.” 62Så med tecken frågade de hans far vad han ville att barnet skulle heta.
63Han frågade efter en skrivtavla och skrev: ”Johannes [hebr. Jochanan] är hans namn.” Alla blev förvånade (chockade). 64På en gång öppnades Sakarias mun, och hans tunga löstes. Han började tala, och prisade (tackade, lovade) Gud.
65Alla deras grannar fylldes med fruktan, och överallt i Judéens bergsbygd talade man om detta som hade hänt. 66Alla som hörde det tog det till hjärtat och sa: ”Vad ska det bli av detta barn?” För Herrens hand var verkligen med honom. 67Nu när hans far Sakarias blev fylld av den helige Ande profeterade han och sa: [Tidigare hade barnet och hans hustru Elisabet blivit fyllda av Anden, se vers 15 och 41. Det är inte otroligt att Sakarias sjunger ut följande strofer. Vers 68-75 är en enda lång mening i grekiskan.]
68”Välsignad (prisad, upphöjd) är Herren, Israels Gud,
för han har kommit (besökt) och återlöst (befriat) sitt folk.
69Han har rest upp en mäktig Frälsare åt oss,
i sin tjänare Davids hus (släkt).
[’Mäktig Frälsare’ är ordagrant ’frälsningens horn’. Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger.]
70Precis som han lovat genom sina heliga profeter,
för länge sedan (tidigare tidsåldrar),
71för att vi skulle få frälsning från våra fiender,
och från alla dem som hatar oss.
72 [Han har rest upp Frälsaren för att]
Han ville visa barmhärtighet (nåd, trofast kärlek) mot våra fäder
och minnas sitt heliga förbund,
73den ed han gav vår fader Abraham [1 Mos 22:16-18]:
74att vi frälsta ur våra fienders hand,
skulle få tjäna honom utan rädsla,
75i helighet och rättfärdighet
inför honom under alla våra dagar.
76Och du, lilla barn [min älskade Johannes], ska kallas den Högstes profet,
för du ska gå före Herren och förbereda vägar för honom [Mal 3:1],
77och ge kunskap om frälsning till hans folk,
genom deras synders förlåtelse. [Jer 31:34]
78Detta ska ske tack vare vår Guds innerliga barmhärtighet (nåd),
ett ljus från höjden ska gå upp över oss [en metafor för Messias, se Mal 4:2],
79för att stråla över dem som sitter i mörker och dödsskugga [Jes 9:2],
och leda våra fötter in på fridens väg. [Jes 59:8]”
80Barnet växte och blev stark i anden. Han vistades i öknarna (de obebodda trakterna) till den dag då han skulle träda fram för Israel. [Då han började sin offentliga tjänst och kallades Johannes Döparen.]
Nu markerat:
Lukas 1: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln