Efesierbrevet 4
4
DEN TROENDES GÄRNINGAR I JESUS (kap 4-6)
[Efesierbrevets tre första kapitel beskriver den troendes position i Jesus. Nu följer tre kapitel med de praktiska tillämpningarna. Ett återkommande ord är ”vandra”. Det beskriver hur en kristen handlar och lever ut sitt kristna liv i vardagen.]
Andens enhet
1Därför [tack vare den position vi har fått i Jesus, se kapitel 1-3] uppmanar (ber, förmanar) jag er – jag som är en fånge i Herren – att vandra (leva ett liv) värdigt den kallelse ni fått:
2med all ödmjukhet
och mildhet (saktmod) [balanserad och kontrollerad styrka som är fri från hämndlystnad och bitterhet],
med tålamod,
så att ni [uthålligt och överseende] har fördrag med varandra i [utgivande och osjälvisk] kärlek,
3redo (ivriga, beredda) att bevara (vaka över) Andens enhet
genom (i) fridens band.
[Grekiska sundesmos beskriver något som drar samman och förenar; ett ligament, ledband eller en länk, se Kol 3:14.]
4Det finns en kropp [församlingen] och en Ande, precis som ni också [en gång] i er kallelse blev kallade in i ett hopp, 5en Herre, en tro, ett dop, 6en Gud och allas Fader, som är över alla och genom alla och är i alla [som regerar över, verkar genom och lever i alla hans barn].
Funktionerna i församlingen
7Åt var och en av oss var nåd given, i proportion med den Smordes (Kristi) gåva. 8Därför står det:
När han steg upp i höjden,
ledde han ett paradtåg av fångar
[djävulen och demoner som blivit besegrade genom hans död på korset]
och han gav gåvor till människorna. [Ps 68:19]
9Frasen: ”han steg upp”, vad menas med den? Innebär det inte att han först steg ner [från himlen] till den lägre delen, nämligen jorden?
[Judiska rabbiner tolkade Ps 68 utifrån hur Mose steg upp på berget Sinai, men Paulus visar hur psalmen talar om Jesu liv, död och uppståndelse, se Apg 1:9-11. Om Jesus steg upp, måste han ju också ha stigit ner. Den lägre delen av jorden kan antingen syfta på jorden, eller på dödsriket under jorden, se 1 Pet 3:18-20; Ps 63:10.]
10Den som steg ner är också den som steg upp högt över alla himlarna [tre finns nämnda i Bibeln] för att [hans närvaro ska] uppfylla allt [hela universum]. 11Han gav gåvor [Jesus själv utvalde och gav människor som gåvor till församlingen]:
Några till att bli apostlar (budbärare),
och några till profeter (förkunnare) [som talar inspirerade gudagivna ord om framtiden, samtiden eller det förflutna],
och några till evangelister (förkunnare av evangeliet),
och några till pastorer (herdar) [över hans hjord]
och lärare (instruktörer) [som förklarar, lär ut logiskt och strukturerat].
[Församlingen liknas vid en kropp där Jesus är huvudet, se Ef 4:15. Det går att se hur dessa fem gåvor har sin motsvarighet i handens fem fingrar, se 1 Kor 12:15, 21:
- Aposteln – tummen som är den kortaste, men mest rörliga, och som når alla andra fingrar för att hjälpa till på det område som behövs.
- Profeten – pekfingret som pekar ut riktningen.
- Evangelisten – långfingret som når längst ut.
- Pastorn – ringfingret som lovat trohet till församlingen och som skyddar den som en herde.
- Läraren – lillfingret som ger balans åt hela handen.
Både Paulus och Petrus talar om andliga gåvor av olika slag, se Rom 12:6-8; 1 Kor 12:8-11; 12:28-31; 1 Pet 4:10-11.]
12Hans intention var att utrusta (iordningställa, fullända) de heliga (ett avskilt folk), för att de ska kunna göra tjänst och bygga upp den Smordes (Kristi) kropp (församlingen), 13tills vi alla kommer fram till trons enighet och kunskapen (fullständig och korrekt) om Guds Son, till ett sådant mått av fullvuxen mognad att vi blir helt uppfyllda av den Smorde (Messias, Kristus).
14Så skulle vi inte längre vara småbarn (spädbarn) [omogna troende] som [liksom vågor] kastas hit och dit och förs (forslas) runt av varje vindkast i läran, genom listiga människors bedrägliga spel (tärningsspel, fingerfärdighet; falska spel – gr. kubeia), de som har en [förinställd, beräknande och organiserad] metod (gr. methodeia) som syftar till [att sprida] villfarelse. 15Utan när vi talar [och praktiserar] sanning i kärlek [den kärlek som är rättfärdig, osjälvisk och utgivande], så borde vi [förstärkas och mogna och] i allt (i alla saker/ting) växa upp [ända fram] till honom som är huvudet, den Smorde (Messias, Kristus), 16han från vilken hela kroppen fogas samman och hålls ihop (hålls samman) i kärlek, genom det stöd varje led ger, efter varje enskild dels uppmätta kraft (gr. energeia), som gör så att kroppen växer till och bygger upp sig själv i kärlek.
Uppmaning till ny moral
17Detta säger jag därför och vittnar om (bekräftar) i Herren [Paulus återkopplar till vers 1 och fortsätter med en allvarlig uppmaning]: Ni ska inte längre vandra (leva) som hedningarna vandrar (lever sina liv). Deras sinne är tomhet [fåfängliga tankar uttömda på mening]. 18Deras förstånd är förmörkat. De är främmande för [det andliga] livet i Gud på grund av den okunnighet (ovilja) som finns i dem genom deras hjärtas hårdhet (förhärdelse, envishet, andliga blindhet). 19Utan skam (i ett tillstånd av apati och okänslighet) har de överlämnat sig själva [som ett byte] till lössläppthet (ohämmad sensualitet, otyglad moral) för allt slags utövande av orenhet i åtrå (girighet, själviskhet, begär) [allt som deras förmörkade sinnen kräver och är i konstant behov av]. 20Men detta var inte vad ni lärde er (förstod) om den Smorde (Messias, Kristus). 21Om ni verkligen hade lyssnat till honom och blivit undervisade i honom, precis som den sanning som är (finns) i Jesus [att sanningen bor och är personifierad i honom]:
22då skulle ni en gång för alla lagt bort er gamla natur (lämnat ert tidigare sätt att leva) – som blir mer och mer korrupt genom dess förföriska (lögnaktiga) lockelser (bedrägliga begär), 23och istället förnyas till ert sinnes ande [genom den helige Andes hjälp, se Jud 1:19],
24och en gång för alla iklätt er den nya människan, som är skapad enligt Gud (till Guds avbild) i sanningens [Jesus är sanningen, se vers 21 och Joh 14:6] rättfärdighet och helighet [gentemot människor och inför Gud].
[Vid frälsningen läggs den gamla människan bort och den nya ikläds en gång för alla. Däremot är den inre människans förnyelse något som ständigt pågår, då den troende påverkas både av köttet och Anden, se Gal 5:17. Den gamla människan levde efter köttet men den nya lever efter Anden.]
Uppmaningar för det nya livet
25Lägg därför bort all lögn (falskhet) en gång för alla,
låt var och en tala sanning till sin nästa (sin medmänniska),
för vi är ju varandras lemmar (olika delar i en och samma kropp).
[Paulus uppmanar de troende att vara ärliga och sanna med varandra i sitt tal. Men det räcker inte, de troende måste också vara ärliga med sina känslor. Att lägga locket på och inte prata om problem löser ingenting. Gud har gett människan känslor och vi uppmanas att känna glädje, sorg och vrede. Det går inte att älska det goda och rättfärdighet utan att också hata det onda och orättfärdighet. Nu följer ett bud att faktiskt visa sina känslor.]
26Var vred (arg), men synda inte (gå inte emot Guds bud, missa inte målet). Låt aldrig solen gå ner över er förbittring (irritation, ilska) [så att frön av bitterhet sås in], 27ge inte [ett sådant] utrymme (rum, tillfälle) för djävulen.
[Paulus citerar från Ps 4:5: ”Bli vred, synda inte, tänk efter i era hjärtan på er bädd och var stilla. Selah.” Det avslutande hebreiska ordet Selah beskriver troligtvis en paus, och i så fall illustreras på ett praktiskt sätt eftertanke och reflektion. Paulus skriver om den sista delen med lite andra ord, men med samma betydelse.
Det finns tre ord för vrede i grekiskan, och alla finns representerade i detta kapitel:
- Grekiska thumos beskriver ett hett temperament som kokar över och översätts med ”häftighet”, det förbjuds i vers 31.
- Det andra ordet är parorgismos och översätts ”förbittring”, se vers 26b. Det har att göra med irritation och långsinthet. Det är naturligt att känna detta, men är farligt att härbärgera i hjärtat under lång tid.
- Den vrede som vi uppmanas känna är orge, se vers 26a. Samma ord används också i vers 31 där den fördöms om den sker impulsivt. Paulus prisar korintierna för att de kände vrede inför synd och orättfärdighet, se 2 Kor 7:11. Jesus kände vrede över fariséernas tystnad och ovilja att svara på frågan om det var tillåtet att göra gott på sabbaten, se Mark 3:5. Jesu ilska är dock inte okontrollerad. Först dagen efter att han studerat hur man sålde och köpte i templet agerar han, se Mark 11:11, 12, 15.
Att ordet ”utrymme” används i vers 27 associerar också till inledningen av Psalm 4: ”När jag är trängd ger du mig rum”, se Ps 4:1. Att låta vreden ta överhanden och hämnas är att ge djävulen utrymme, i stället för att lämna rum för Guds straff, se Rom 12:19.]
28Den som stjäl ska sluta stjäla, i stället arbeta på ett ärligt sätt med sina egna händer, så att han kan ge åt dem som lider nöd.
[Den som stjäl uppmanas att i stället arbeta. Paulus betonar att arbetet ska vara ärligt, vilket indikerar att ohederliga affärer och svindleri också är stöld. Det räcker alltså inte att bara sluta med ett dåligt beteende. I stället för att drivas av själviskhet, där man vill ta från andra, blir motivationen att kunna ge till andra. Samma princip gäller även våra ord som är nästa punkt.]
29Låt inte något omoraliskt tal (ordagrant: ruttet ord) [dvs. tal/skämt som är av dålig kvalité och därför ohälsosamt och opassande att använda] komma ut (fara fram; gå vidare) ur er mun, utan bara sådant som är gott och hjälper till att bygga upp där det behövs (det som är bra för den nödvändiga/behövliga uppbyggelsen), så att det gynnar (ordagrant: skulle ge nåd åt) dem som lyssnar. 30Och bedröva inte Guds helige Ande, som ni har fått som ett sigill (blivit försäkrade med) för återlösningens dag [med en slutgiltig befrielse genom Jesus från ondska och syndens konsekvenser].
[I vers 15 uppmanar Paulus att tala och praktisera sanning i kärlek och i vers 25 att lägga bort lögnen och tala sanning. I ordet för nåd (gr. charis, i vers 29) ryms Paulus önskan att det skulle bli till välsignelse och glädje och föda tacksamhet hos dem som hörde på.]
31Låt all
bitterhet (allt hat) [från en bitter rot som leder till bitter frukt, se Heb 12:15; Apg 8:23; Rom 3:13-14]
och häftighet (allt hett temperament; alla upprörda känslor)
och vrede (allt dåligt humör)
och klagan (allt gnäll; alla dispyter)
och nedvärderande tal (allt smädande; allt hårt föraktfullt tal)
vara långt ifrån er,
tillsammans med all ondska (illvilja; önskan att skada; alla onda planer).
[Denna uppräkning har ett ”och” mellan varje enskild synd. Detta skrivsätt visar att varje synd är lika allvarlig.]
32Var i stället vänliga (goda, hjälpsamma) mot varandra, ömsinta (förstående, medkännande) –
förlåt alltid (var generösa i er attityd; visa alltid nåd mot) varandra,
precis som Gud i den Smorde (Messias, Kristus)
förlät er (visade er nåd; var generös mot er).
[Paulus nämner två egenskaper (vänliga, ömsinta) och skriver inte ”och” mellan dessa i grundtexten. Detta visar troligen att han egentligen skulle ha kunnat fortsätta med fler beskrivande ord, men att själva slutsatsen utifrån dessa egenskaper utgör tyngdpunkten: att förlåta och agera på samma sätt som Jesus. Här används inte det vanliga ordet för att förlåta, aphiemi (som har betydelsen att ”släppa något”, se Matt 6:12), utan charizomai, som har innebörden att generöst unna varandra frihet och favör – på samma sätt som Gud har gett oss friheten och nåden i Jesus.]
Nu markerat:
Efesierbrevet 4: SKB
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
© Svenska Kärnbibeln