Romarbrevet 9:19-33 - Compare All Versions

Dela

Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Det är ju oss han har kallat, och det inte endast från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: "Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som jag inte älskade skall jag kalla min älskade". "Och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens barn". Men om Israel utropar Jesaja: "Om än Israels barn vore talrika som havets sand, skall bara en rest bli frälst". "Ty snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden". Jesaja har också förutsagt: "Om Herren Sebaot inte hade lämnat kvar några efterkommande åt oss, då hade vi blivit som Sodom, då hade vi blivit som Gomorra". Vad skall vi då säga? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, vann rättfärdigheten, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter att uppfylla den lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? Därför att de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar. De har snubblat på stötestenen, så som det står skrivet:"Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom skall inte stå där med skam".

Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor. Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: "Varför gjorde du mig så här?" När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i? På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess. Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande. Och de som får njuta av hans rikedomar, det är vi som har tackat ja till hans inbjudan att få tillhöra honom, både bland judar och bland andra folk. Gud talar ju om de icke-judiska folken, när han säger genom profeten Hosea: "De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska." Och: "På den plats där jag sa till dem: 'Ni är inte mitt folk', ska de nu kallas 'barn till den Gud som lever'." Men genom profeten Jesaja utropar Gud om Israels folk: "Även om israeliterna är lika många som sandkornen på en havsstrand, så ska bara en bråkdel av dem bli räddade, för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla." Jesaja säger också på ett annat ställe: "Om Herren Gud, han som har all makt, inte hade räddat några från vårt folk, hade vi blivit utplånade precis som Sodom och Gomorra." Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk som inte ens försökte att bli skuldfria inför Gud, nu har blivit skuldfria inför honom genom att tro på Jesus Kristus. Men Israels folk, som försökte att bli skuldfria inför Gud genom att lyda hela Moses lag, de misslyckades i sina ansträngningar. Varför? Jo, därför att de försökte bli skuldfria genom sina goda gärningar, och inte genom att lita på Gud. De har snubblat över den stötesten, som Gud talar om i Skriften när han säger: "Lyssna! Jag lägger i Jerusalem en sten som man stöter emot, en sten som man snavar över. Men den som tror på honom ska inte bli besviken."

Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet; Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen; Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära. Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn. Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige. Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene. Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra. Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer. Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag. Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen; Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.

Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?» Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet? Och till att vara sådana har han ock kallat oss, icke allenast dem som äro av judisk börd, utan jämväl dem som äro av hednisk. Så säger han ock hos Oseas:  »Det folk som icke var mitt folk,  det skall jag kalla 'mitt folk',  och henne som jag icke älskade  skall jag kalla 'min älskade'.  Och det skall ske att på den ort där det sades till dem:  'I ären icke mitt folk',  där skola de kallas 'den levande Gudens barn'.» Men Esaias utropar om Israel:  »Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet,  så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.  Ty dom skall Herren hålla på jorden,  en slutdom, som avgör saken med hast.» Och det är såsom redan Esaias har sagt:  »Om Herren Sebaot icke hade lämnat  en avkomma kvar åt oss,  då vore vi såsom Sodom,  vi vore Gomorra lika.» Vad skola vi då säga? Jo, att hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro, under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg. De stötte sig mot stötestenen, såsom det är skrivet:  »Se, jag lägger i Sion en stötesten  och en klippa som skall bliva dem till fall;  men den som tror på den skall icke komma på skam.»

Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras? Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? Till att vara sådana har han kallat oss, inte bara från judarna utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade . Och på platsen där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, ska de kallas den levande Gudens barn . Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst . Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden . Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra . Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, så som det står skrivet: Se, jag lägger i Sion en stötesten och en klippa till fall. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam .

Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?” Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet? Till det har han även kallat oss, både judar och andra folk. Det sägs så här genom Hosea: ”De som inte var mitt folk, ska jag nu kalla mitt folk, och de som jag förut inte älskade, ska jag nu älska.” Och: ”Där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, ska de kallas ’Den levande Gudens barn’.” Jesaja utropar om Israel: ”Även om israeliterna är talrika som havets sand, ska bara en rest av dem bli räddad, för Herren ska döma alla människor, snabbt och en gång för alla.” Jesaja säger också på ett annat ställe: ”Om härskarornas Herre inte hade lämnat någon avkomma åt oss, hade vi blivit som Sodom och skulle likna Gomorra.” Vad ska vi då säga om detta? Jo, att människor från andra folk, som inte ens strävade efter rättfärdighet, nu har fått den, en rättfärdighet genom tro. Men Israel, som strävade efter en rättfärdighet genom lagen, nådde ingen. Varför? Därför att de inte strävade efter den genom tron utan genom gärningar. De har snubblat över den stötesten, som Skriften talar om: ”Se! Jag lägger i Sion en stötesten och en klippa som man faller på. Men den som tror på honom ska inte stå där med skam.”

Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?] Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten? [Fram till nu har Paulus talat i mer generella termer. Nu inkluderar han sig själv och brevets mottagare, troende judar och hedningar i Rom.] Till att vara sådana [barmhärtighetens kärl, vers 23] har han kallat oss, inte bara från judarna [Isak och Jakob, se vers 6-13] utan också från hednafolken. Så säger han genom Hosea: De som inte var mitt folk ska jag kalla mitt folk, och den oälskade ska jag kalla min älskade. [Hos 2:123] Det ska ske på den platsen där det talades till dem: ”Ni är inte mitt folk”, där ska de kallas den levande Gudens barn. [Hos 1:10] [Paulus tillämpar dessa verser från Hosea på hedningarna.] Jesaja ropar om Israel: ”Även om Israels söner (barn) vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.” [Jes 10:22-23] Jesaja har också förutsagt: Hade inte Herren Sebaot lämnat kvar några ättlingar åt oss, då hade vi blivit som Sodom, vi hade liknat Gomorra. [Jes 1:9] Vad ska vi då säga? Jo, att hedningarna som inte strävade efter rättfärdighet vann rättfärdighet, den rättfärdighet som kommer av tro. Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, har inte nått fram till den lagen. Varför? För att de inte sökte rättfärdigheten genom tro, utan genom gärningar. De snubblade på stötestenen, precis som det står skrivet

Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet? Till att vara sådana har han kallat oss, vare sig vi är judar eller hedningar. Så heter det också hos Hosea: Det folk som inte var mitt skall jag kalla mitt folk, och henne som inte var älskad skall jag kalla min älskade , och på den plats där det sades till dem: Ni är inte mitt folk, där skall de kallas den levande Gudens söner. Och Jesaja utropar om Israel: Om än Israels söner är talrika som havets sand, skall bara en rest bli räddad; snabbt och slutgiltigt skall Herren hålla räkenskap på jorden. Likaså har Jesaja sagt: Hade inte Herren Sebaot sparat några av våra efterkommande, då hade vi blivit som Sodom, Gomorra skulle vi likna. Vad innebär nu detta? Jo, att hedningarna, som inte strävade efter rättfärdighet, har vunnit rättfärdighet, men en rättfärdighet som bygger på tro. Israel däremot, som strävade efter en lag som ger rättfärdighet, kom inte fram till den lagen. Varför? Därför att de inte höll sig till tron utan ville hålla sig till gärningarna. De snubblade över den stötesten som skriften talar om: Se, i Sion lägger jag en sten som man snavar på, en klippa som man stöter emot. Men den som tror på den skall inte stå där med skam.