Romarbrevet 9:19-23 - Compare All Versions

Dela

Nu säger du kanske till mig: Varför förebrår han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? Inte kan väl det som formas säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leret att av samma klump göra ett kärl för hedrande användning och ett annat för mindre hedrande? Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod hade haft fördrag med vredens kärl, som var färdiga att förstöras, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

Nu kanske någon säger: Varför anklagar Gud oss då när vi gör fel? Det är ju hans vilja som styr oss människor. Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: "Varför gjorde du mig så här?" När en krukmakare tar fram sin lera, har han då inte rätt att av samma lerklump göra en vacker kruka som är till för prydnad och en annan som bara är till för att slänga skräp i? På samma sätt har Gud rätt att göra vad han vill med oss människor. Han vill visa sin vrede och makt på onda människor genom att låta dem gå evigt förlorade, men han har ändå rätt att ha tålamod med dem tills dess. Samtidigt har han rätt att ge av sina härliga rikedomar till dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans godhet och medlidande.

Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet

Nu torde du säga till mig: »Vad har han då att förebrå oss? Kan väl någon stå emot hans vilja?» O människa, vem är då du, som vill träta med Gud? Icke skall verket säga till sin mästare: »Varför gjorde du mig så?» Har icke krukmakaren den makten över leret, att han av samma lerklump kan göra ett kärl till hedersamt bruk, ett annat till mindre hedersamt? Men om nu Gud, när han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, likväl i stor långmodighet hade fördrag med »vredens kärl», som voro färdiga till fördärv, vad har du då att säga? Och om han gjorde detta för att tillika få uppenbara sin härlighets rikedom på »barmhärtighetens kärl», som han förut hade berett till härlighet?

Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han oss då? Vem kan stå emot hans vilja? Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga att förstöras? Och om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

Nu kanske någon säger: ”Varför anklagar han oss då? Vem kan sätta sig upp mot hans vilja?” Men vem tror du att du är som försöker kritisera Gud? Inte kan väl det skapade säga till den som har skapat det: ”Varför gjorde du mig så här?” Har inte en krukmakare rätt att av samma lerklump göra en vacker prydnadskruka och en annan för vardagsbruk? Då har väl Gud rätt att visa sin vrede och sin makt, men ändå tills vidare ha tålamod med dem som är bestämda till att gå under? Och kanske ville han göra sin härlighet känd för dem som han i förväg har bestämt ska få del av hans barmhärtighet och härlighet?

Nu säger du kanske till mig: Varför klandrar han (hittar han fel hos) oss då? Vem kan stå emot hans vilja? [Om Gud nu gör alla val, hur kan han hålla människan ansvarig för hennes handlingar?] Du människa, vem är då du som ifrågasätter Gud? Det som formas kan väl inte säga till den som formar det: Varför gjorde du mig sådan? Har inte krukmakaren den rätten över leran att av samma klump göra ett kärl för hedrande ändamål och ett annat för mindre hedrande? Men tänk om Gud, trots att han ville visa sin vrede och uppenbara sin makt, ändå med stort tålamod har burit vredens kärl som var färdiga (själva berett sig) att förstöras? Tänk om han gjorde det för att uppenbara sin rika härlighet på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten?

Nu säger någon: Varför fortsätter han att förebrå oss? Ingen kan ju göra motstånd mot hans vilja. Men tror du, stackars människa, att du kan göra invändningar mot Gud? Kan det formade säga till formaren: Varför gjorde du mig sådan? Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint? Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han har gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?