Psaltaren 42:5 - Compare All Versions

Dela

Detta vill jag tänka på när jag utgjuter min själ: Jag gick i folkhopen, vandrade med den till Guds hus under jubelrop och tacksägelse, en högtidsfirande skara.

När jag nu derpå tänker, så utgjuter jag mitt hjerta vid mig sjelfvan; ty jag ville gerna gå med hopenom, och med dem vandra till Guds hus; med glädje och tacksägelse ibland hopen som högtid hålla.

Men jag vill utgjuta inom mig min själ      och hava i minne  huru jag gick med hopen      upp till Guds hus,  under fröjderop och tacksägelse,      i högtidsskaran.

Jag utgjuter min själ och minns hur jag gick bland folket, hur jag vandrade med dem till Guds hus, med jubelrop och tacksägelse i skaran av högtidsfirare.

Mina minnen kommer, och jag utgjuter min själ. Jag gick i folkhopen, ledde processionen till Guds hus, med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.

När jag tänker på det som varit [och hur min situation ser ut nu], är det som hela min varelse brister (smälter, mina känslor väller över mig av sorg). Jag gick med folkhopen (hebr. sach), ledde processionen till Guds hus (boning), med glädjerop och tacksägelse tillsammans med dem som firar högtiden. [Versen är delvis svåröversatt. Hebreiska substantivet sach används bara här. Det kan betyda ett stort antal, och då syfta på en stor folkskara, vilket passar bra in här. Det betyder också något som är täckt, i så fall kanske täckta vagnar, se 4 Mos 7:3. Ordet har samma rot som sukkot och kan också syfta på lövhyddohögtiden (sukkot). Då blir betydelsen att ”gå in i sin sukka”. Ett exempel där David gläder sig i dans är när arken förs in i Jerusalem, se 2 Sam 6:14-15.]

Jag överväldigas av sorg när jag minns det som var, hur jag gick i den Mäktiges hägn upp till Guds hus, med tacksägelse och glädjerop i skaran som drog upp till högtid.