Psaltaren 30:1-12
Psaltaren 30:1-12 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En psalm, en sång av David för templets invigning. Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du drog mig upp ur djupet, du lät ej mina fiender glädja sig över mig. HERRE, min Gud, jag ropade till dig och du helade mig. HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande tillbaka, bort från dem som farit ner i graven. Lovsjung HERREN, ni hans fromma, prisa hans heliga namn! Ty ett ögonblick varar hans vrede, hela livet hans nåd. Om aftonen gästar gråt, om morgonen kommer jubel. Jag sade när det gick mig väl: "Jag skall aldrig vackla." HERRE, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt, men när du dolde ditt ansikte blev jag förskräckt. Till dig, HERRE, ropade jag, till Herren bad jag om nåd: "Vilken vinning har du av mitt blod, av att jag far ner i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet? Hör, HERRE, var mig nådig! HERRE, var min hjälpare! Du förvandlade min klagan till dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.
Psaltaren 30:1-12 Karl XII 1873 (SK73)
En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning. Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig. Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda. Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro. I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid. Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen. Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga. Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag. Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja. Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet? Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare. Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje; På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet.
Psaltaren 30:1-12 Svenska 1917 (SVEN)
En psalm, en sång av David, vid templets invigning. Jag vill upphöja dig, HERRE, ty du har dragit mig ur djupet, du har icke låtit mina fiender glädja sig över mig. HERRE, min Gud, jag ropade till dig, och du helade mig. HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande ut från dem som foro ned i graven. Lovsjungen HERREN, I hans fromme, och prisen hans heliga namn. Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd; om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel. Jag sade, när det gick mig väl: »Jag skall aldrig vackla.» HERRE, i din nåd hade du gjort mitt berg starkt; men du fördolde ditt ansikte, då förskräcktes jag. Till dig, HERRE, ropade jag, och till Herren bad jag: »Vad vinning har du av mitt blod, eller därav att jag far ned i graven? Kan stoftet tacka dig, kan det förkunna din trofasthet? Hör, o HERRE, och var mig nådig; HERRE, var min hjälpare.» Då förvandlade du min klagan i fröjdesprång; du klädde av mig sorgens dräkt och omgjordade mig med glädje. [ (Psalms 30:13) Därför skall min ära lovsjunga dig, utan att tystna; HERRE, min Gud, jag vill tacka dig evinnerligen. ]
Psaltaren 30:1-12 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Jag vill upphöja dig, HERRE, för du drog mig upp ur djupet och lät inte mina fiender triumfera över mig. HERRE min Gud, jag ropade till dig och du helade mig. HERRE, du förde min själ upp ur dödsriket, du tog mig levande bort från dem som går ner i graven. Lovsjung HERREN, ni hans trogna, prisa hans heliga namn! Hans vrede varar ett ögonblick, hans nåd hela livet. På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel. Jag sade i min trygghet: "Jag ska aldrig vackla." HERRE, i din nåd gav du styrka åt mitt berg, men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt. Till dig, HERRE, ropade jag, till Herren bad jag om nåd: Vad vinner du på mitt blod, på att jag går ner i graven? Kan stoftet tacka dig? Kan det förkunna din trofasthet? Hör, HERRE, och förbarma dig över mig! HERRE, var min hjälpare! Du förvandlade min klagan till dans, du lossade min sorgdräkt och klädde mig i glädje.
Psaltaren 30:1-12 nuBibeln (NUB)
Jag vill lova dig, HERRE, för du lyfte mig upp och lät inte mina fiender triumfera över mig. HERRE, min Gud, jag bad till dig, och du helade mig. HERRE, du förde mig upp ur dödsriket, du räddade mig tillbaka till livet, från att fara ner i graven. Lovsjung HERREN, ni hans fromma, prisa hans heliga namn! Hans vrede varar bara ett ögonblick men hans nåd hela livet. Gråten kan gästa om natten, men när morgonen gryr kommer glädjen. När jag levde i min trygghet sa jag till mig själv: ”Ingenting kan rubba mig.” HERRE, i din godhet ställde du mig på en fast berggrund. Men när du vände bort ditt ansikte från mig, blev jag skräckslagen. Jag ropade till dig, HERRE, jag bad Herren om nåd. ”Vad vinner du genom att låta mig gå under, ner i graven? Kan stoftet prisa dig? Kan det berätta om din trofasthet? Hör, HERRE, var nådig mot mig, HERRE, bli min hjälpare!” Då förvandlade du min klagan till dans. Du tog av mig sorgdräkten och klädde mig i glädje.
Psaltaren 30:1-12 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En psalm, sång (text som ska sjungas) för (vid) husets (boningens, templets) invigning. Av (för) David. [Titeln är ovanlig. Den använder både ordet psalm och sång. Det första ordet psalm (hebr. mizmor) används ofta för en sång som ackompanjeras. Det betonar det musikaliska uttryckssättet, grundordet har att göra med att slå an strängar i ett slag. Det andra ordet som översatts med sång är hebr. shir. Det handlar mera om sången och texten än det musikaliska. Det är enda gången det används i första boken, Psalm 1-41, men förekommer ofta i de andra böckerna. Beskrivningen för eller vid ”husets invigning” är inte helt entydig. Det kan syfta på Davids hus, palats, tabernaklet eller templet. David kan ha skrivit den med tanke på hans son Salomos framtida invigning av templet i Jerusalem. Ordet för invigning är hebr. chanukka. Inom den judiska liturgin citeras psalmen under tempelinvigningsfesten, Chanukka, se Joh 10:22.] ______ Jag vill upphöja dig, Herre (Jahveh), för du har dragit mig upp [som ett kärl som sänkts ned och hissats upp], och har inte låtit mina fiender glädja sig över mig. [Hebreiska ordet för ”dragit upp” är dalah. Det används för att beskriva ett kärl som sänks ned och hissas upp för att dra vatten ur en brunn. Substantivet av detta verb är just ordet för hink. Den huvudsakliga användningen i Bibeln är i betydelsen att dra upp vatten från en brunn, se 2 Mos 2:16 och Ords 20:5. Men i ordet finns också betydelsen att dingla och svaja. Ordet kan även betyda att sänka ned. För att hissa upp en hink måste den ju först ha halats ned. Valet av detta ord med dess dubbla betydelse beskriver träffsäkert de förändringar som karaktäriserar denna psalm. Davids livssituation skulle kunna illustreras med ett tomt kärl som varit på väg ner i brunnen, men nu har det vänt. Gud har fyllt honom och dragit upp honom, se vers 4!] Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), jag skrek ut till dig (ropade efter din hjälp), och du helade mig. Herre (Jahveh), du förde mig upp från Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), du räddade mitt liv (höll mig vid liv), bevarade mig från att fara ner i graven (cisternen, brunnen). Lovsjung (sjung och spela till) Herren (Jahveh), ni hans trogna följare, tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] hans heliga hågkomst (omnämnande, minne – hebr. zecher) [heliga namn]. [Hur han räddat folket från slaveriet, gett dem undervisningen, fört dem in i landet, osv. Se även Ps 97:12Luk 22:191 Kor 11:24-26.] Ett ögonblick varar hans vrede, hela livet hans nåd (favör, glädje, behag, välvilja). På kvällen gästar gråt, men på morgonen jubelsång. [Gråten är som en tillfällig nattgäst som avreser redan tidigt nästa dag. Den kan förvandlas till glädje – hastigt, som över en natt. Lika säkert som det efter varje natt kommer en ny dag, lika mycket förtröstar psalmisten på att Gud kommer att gripa in.] [I vers 7-8 kommer bakgrunden till den kris och konflikt som beskrivits i tidigare verser.] I min framgång (trygghet) sa jag (tänkte jag för mig själv): ”Jag ska aldrig vackla.” Herre (Jahveh), genom din nåd (favör, välvilja) hade du gjort mitt berg starkt. [David regerade från berget Sion, Jerusalem. Gud hade gett honom framgång, trygghet och makt, som berget är en metafor för här.] Du dolde ditt ansikte (ignorerade, var långt borta, se Ps 88:14); jag blev skräckslagen. [Den prästerliga välsignelsen avslutas med att Herren vänder sitt ansikte, se 4 Mos 6:25-26. Att Herren döljer sitt ansikte är motsatsen.] [Vers 9-11 är Davids bön. Den första raden tilltalar Gud i andra person, här används det personliga gudsnamnet Jahveh. Den andra raden talar om Gud i tredje person, här används namnet Adonai. Det beskriver en relation mellan en slav och en herre. De två uttrycken speglar psalmens dubbla roll som både en personlig tacksägelsepsalm och ett vittnesbörd.] Till dig Herre (Jahveh), ropade jag (höjde jag min röst i bön), till Herren (Adonai) vädjade jag om nåd (oförtjänt kärlek; favör): ”Vad vinner du på mitt blod (min död), att jag sjunker ned i avgrunden (graven)? Kan stoftet tacka (prisa, bekänna) dig, kan det berätta om din trofasthet (sanning)? [På hebreiska är människa adam, blod dam och stoft adamah, se 1 Mos 2:71 Mos 3:19.] Hör Herre (Jahveh), jag vädjar om din nåd (oförtjänta kärlek; favör), Herre, var min hjälpare.” Du vände min klagan (ceremoniella sorgeperiod) till dans (ringdans, jubel och fest) [2 Mos 15:20Jer 31:13]; du lossade (befriade mig från) min sorgdräkt (säckklädnad) och klädde mig i glädje.
Psaltaren 30:1-12 Bibel 2000 (B2000)
En psalm, en sång vid tempelinvigningen. Av David. Jag vill lovsjunga dig, Herre, ty du drog mig upp ur djupet och lät inte mina fiender triumfera. Herre, min Gud, jag ropade till dig och du gjorde mig frisk. Herre, du förde mig upp ur dödsriket, du gav mig liv, du räddade mig från graven. Sjung Herrens lov, ni hans trogna, prisa hans heliga namn! Ofärd är i hans vrede, men i hans nåd är liv. Om kvällen är gråten min gäst men om morgonen jublet. När det gick mig väl tänkte jag: Jag skall alltid stå trygg. Herre, i din nåd ställde du mig på fasta berget. Men du dolde ditt ansikte och jag blev förskräckt. Till dig, Herre, ropade jag, Herren bad jag om förskoning. Vad har du för vinst av min död, av att jag sänks i graven? Kan mullen prisa dig? Kan den förkunna din trofasthet? Lyssna, Herre, skona mig, Herre, bli min hjälpare! Du vände min dödsklagan i dans, du tog av mig sorgens dräkt och klädde mig i glädje.