Psaltaren 132:1-18
Psaltaren 132:1-18 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En vallfartssång. Tänk, HERRE, på David, på allt han fick utstå, han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob: "Jag skall inte gå in i min hydda och inte lägga mig på min bädd, jag skall inte unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob." Vi hörde det i Efrata, vi fick veta det i skogsbygden. Låt oss gå in i hans boning och tillbe vid hans fotapall. Stå upp, HERRE, och kom till din viloplats, du och din makts ark. Dina präster skall vara klädda i rättfärdighet, och dina fromma skall jubla. För din tjänare Davids skull må du inte visa bort din smorde. HERREN har svurit David en ed, en sann ed som han ej skall ta tillbaka: "Av din livsfrukt skall jag sätta kungar på din tron. Om dina barn håller mitt förbund och mitt vittnesbörd som jag skall lära dem, då skall också deras barn få sitta på din tron till evig tid." Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. "Detta är min viloplats till evig tid. Här skall jag bo, och hit längtar jag. Sions förråd skall jag rikligt välsigna, de fattiga skall jag mätta med bröd. Prästerna skall jag klä i frälsning, och de fromma skall jubla högt. Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David, jag har tillrett en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag klä i skam, men på honom skall hans krona glänsa."
Psaltaren 132:1-18 Karl XII 1873 (SK73)
En visa i högre choren. Tänk, Herre, uppå David, och uppå allt hans lidande; Hvilken Herranom svor, och lofvade dem mägtiga i Jacob: Jag vill icke gå i mins hus hyddo, eller lägga mig på mine sängs lägre; Jag vill icke låta mina ögon sofva, eller mina ögnalock sömnoga vara; Tilldess jag må finna ett rum för Herranom, till en boning dem mägtiga i Jacob. Si, vi höre derom i Ephrata; vi hafve funnit det på skogsmarkene. Vi vilje gå in uti hans boningar, och tillbedja inför hans fotapall. Herre, statt upp till dina ro, du och din magts ark. Låt dina Prester kläda sig med rättfärdighet, och dina heliga glädja sig. Tag icke bort dins smordas regemente, for din tjenare Davids skull. Herren hafver svorit David en sannan ed, der skall han intet ifrå träda: Jag skall sätta dig dins lifs frukt uppå din stol. Om dina barn hålla mitt förbund, och min vittnesbörd, som jag dem lärandes varder, så skola ock deras barn sitta på dinom stol evinnerliga. Ty Herren hafver utvalt Zion, och hafver lust till att bo der. Detta är min hvila evinnerliga, här vill jag bo; ty här behagar mig väl. Jag vill välsigna dess spis, och gifva dess fattigom bröd nog. Dess Prester vill jag bekläda med salighet, och dess helige skola glädja sig. Dersammastäds skall uppgå Davids horn; jag hafver tillredt minom smorda ena lykto. Hans fiendar vill jag bekläda med skam; men öfver honom skall hans krona blomstras.
Psaltaren 132:1-18 Svenska 1917 (SVEN)
En vallfartssång. Tänk, HERRE, David till godo, på allt vad han fick lida, han som svor HERREN en ed och gjorde ett löfte åt den Starke i Jakob; »Jag skall icke gå in i den hydda där jag bor, ej heller bestiga mitt viloläger, jag skall icke unna mina ögon sömn eller mina ögonlock slummer, förrän jag har funnit en plats åt HERREN, en boning åt den Starke i Jakob.» Ja, vi hörde därom i Efrata, vi förnummo det i skogsbygden. Låtom oss gå in i hans boning, tillbedja vid hans fotapall. Stå upp, HERRE, och kom till din vilostad, du och din makts ark. Dina präster vare klädda i rättfärdighet, och dina fromma juble. För din tjänare Davids skull må du icke visa tillbaka din smorde. HERREN har svurit David en osviklig ed, som han icke skall rygga: »Av ditt livs frukt skall jag sätta konungar på din tron. Om dina barn hålla mitt förbund och hålla mitt vittnesbörd, som jag skall lära dem, så skola ock deras barn till evig tid få sitta på din tron. Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han hava sin boning. Detta är min vilostad till evig tid; här skall jag bo, ty till detta ställe har jag lust. Dess förråd skall jag rikligen välsigna, åt dess fattiga skall jag giva bröd till fyllest. Dess präster skall jag kläda i frälsning, och dess fromma skola jubla högt. Där skall jag låta ett horn skjuta upp åt David; där har jag rett till en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag kläda i skam, men på honom skall hans krona glänsa.»
Psaltaren 132:1-18 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
HERRE, tänk på David, på allt han fick utstå, hur han gav HERREN sin ed, sitt löfte till Jakobs Mäktige: "Jag ska inte gå in i mitt hus, inte ligga på min bädd, inte unna mina ögon någon sömn eller mina ögonlock någon vila förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige." Vi hörde det i Efrata, vi upptäckte det i skogsbygden. Låt oss gå in i hans boning, låt oss tillbe vid hans fotpall. Res dig, HERRE, och kom till din viloplats, du och din makts ark! Låt dina präster vara klädda i rättfärdighet och dina trogna få jubla. För din tjänare Davids skull, avvisa inte din smorde! HERREN har gett David sin ed, en sann ed som han inte tar tillbaka: "En av dina ättlingar ska jag sätta på din tron. Om dina barn håller mitt förbund och mitt vittnesbörd som jag ska lära dem, då ska också deras barn sitta på din tron till evig tid." Ja, HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning: "Detta är min viloplats till evig tid. Här ska jag bo, hit längtar jag. Sions förråd ska jag rikligt välsigna, dess fattiga ska jag mätta med bröd. Dess präster ska jag klä i frälsning och dess trogna ska jubla högt. Där ska jag låta ett horn växa upp åt David, jag har berett en lampa åt min smorde. Hans fiender ska jag klä i skam, men på honom ska kronan glänsa."
Psaltaren 132:1-18 nuBibeln (NUB)
HERRE, kom ihåg allt lidande som David fick utstå. Han svor en ed inför HERREN, gav ett löfte inför Jakobs Mäktige: ”Jag vill inte gå in i mitt hus, och jag vill inte lägga mig i min säng, inte tillåta mina ögon att slutas i sömn eller mina ögonlock att tyngas av slummer, förrän jag funnit en plats åt HERREN, en boning åt Jakobs Mäktige.” Vi hörde om den i Efrata och fann den på Jaars fält. Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotpall. Res dig, HERRE, gå till din viloplats, du och din makts ark! Dina präster ska vara klädda i rättfärdighet, dina fromma ska jubla av glädje! För din tjänare Davids skull, förkasta inte din smorde. HERREN har svurit David en ed, som han aldrig tar tillbaka: ”Dina egna ättlingar ska jag låta sitta på din tron. Om dina söner håller mitt förbund och mina befallningar som jag ger dem, ska även deras söner för alltid sitta på din tron.” För HERREN har utvalt Sion, där har han velat ha sin boning. ”Detta är min viloplats för evigt. Här vill jag bo, det är min önskan. Jag ska välsigna Sion med riklig försörjning och mätta dess fattiga med mat. Jag ska klä dess präster i frälsning, och dess fromma ska jubla av glädje. Här vill jag låta ett horn växa upp åt David; jag har satt upp en lampa åt min smorde. Hans fiender ska jag klä i skam, men kronan på hans huvud ska stråla.”
Psaltaren 132:1-18 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En pilgrimssång (en vallfartsång; ”en sång från/för dem som vandrar upp”). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.] ______ Herre (Jahveh), kom ihåg David, allt hans lidande, och hur han svor, gav sin ed till Herren (Jahveh) och sina löften till den Mäktige i Jakob. ”Jag ska inte gå in i mitt [eget] tält-hus (tabernakel-boning – hebr. óhel bajit) [anknyter till mötestältet (hebr. óhel móed), se 2 Mos 33:7 och vers 5], inte vila på min bädd, inte heller ska jag ge mina ögon någon sömn, eller sluta mina ögonlock, förrän jag finner en plats till Herren (Jahveh), en viloplats för den Mäktige i Jakob.” Se, vi har hört om att det skulle vara i Efratah [området runt Betlehem, Davids hemtrakt], vi fann det på Jaars fält. [Jaar är den poetiska kortformen för Kirjat Jearim där arken fanns innan David förde hem den till Jerusalem, se 1 Sam 6:21-7:2.] Låt oss gå till hans boning (tabernakel – hebr. mishkan), låt oss tillbe vid hans fotpall. Stå upp (res dig), Herre (Jahveh), till din viloplats, du och förbundsarken med din styrka. Låt dina präster bli klädda med rättfärdighet, och låt dina heliga jubla (höja gälla triumferande jubelrop). För din tjänare Davids skull, vänd inte bort ditt ansikte från din Smorde. Herren (Jahveh) har gett sin ed (svurit) till David, ett sant löfte som han inte ska ta tillbaka. Från frukten av din kropp ska jag sätta en på din tron, om dina barn håller mitt förbund och mina vittnesbörd (stadgar – hebr. edot) som jag ska lära (undervisa) dem, då ska dina söner för evigt, sitta på din tron. Herren (Jahveh) har utvalt Sion [tempelberget i Jerusalem]. Hans önskan är att ha det som sin boning. ”Detta är min viloplats för alltid, här vill jag bo för jag har utvalt den. Jag ska rikligen välsigna hennes mat. Jag ska tillfredsställa alla behövande med bröd. Jag ska klä hennes präster med frälsning och hennes gudfruktiga ska jubla (höja gälla triumferande jubelrop). Där ska jag låta ett horn komma upp för David, jag har satt en lampa [som ständigt ska brinna] för min Smorde. [2 Mos 27:20-211 Kung 11:36] Hans fiender ska jag klä med skam, men på honom själv ska hans krona lysa (skina, sprida sitt klara sken).”
Psaltaren 132:1-18 Bibel 2000 (B2000)
En vallfartssång. Kom ihåg David, Herre, tänk på allt han fick utstå, han som gav Herren sin ed, ett löfte åt Jakobs Mäktige: »Jag skall inte gå in i mitt hus och inte lägga mig på min bädd, inte unna mig någon sömn, inte ge mig någon ro, förrän jag funnit en plats åt Herren, en boning åt Jakobs Mäktige.« Vi hörde om arken i Efrata, vi fann den på Jaars fält. Låt oss gå till hans boning, falla ner inför hans fotapall. Kom, Herre, till din viloplats, du och din mäktiga ark. Må dina präster vara klädda i rättfärdighet, må dina trogna jubla. För din tjänare Davids skull — avvisa inte din smorde! Herren gav David sin ed, ett ord han aldrig skall svika: »Ättlingar till dig skall jag sätta på din tron. Om dina söner håller mitt förbund och de bud jag lär dem, skall också deras söner för alltid sitta på din tron.« Ty Herren har utvalt Sion, där vill han ha sin boning. »För evigt är detta min viloplats, här vill jag bo, det är min önskan. Rikt skall jag välsigna Sion med föda och mätta de fattiga med bröd. Dess präster skall jag klä i seger, de trogna skall jubla högt. Där låter jag Davids ätt växa i makt, jag har tänt en lampa åt min smorde. Hans fiender skall jag klä i skam, men på hans huvud skall kronan stråla.«