Job 24:1-25
Job 24:1-25 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får hans vänner inte se hans dagar? De flyttar undan gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet. De för bort de faderlösas åsna, och tar änkans ko i pant. De tränger bort de fattiga från vägen, de nödställda i landet måste alla gömma sig. Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen. De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den ogudaktiges vingård. Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden. De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan. Faderlösa slits från sin moders bröst och pant tas från den fattige. De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar. Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen. Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud aktar ej på sådan ondska. Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar, de vistas inte på dess stigar. Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like. Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: "Inget öga får se mig", och täcker sitt ansikte med en slöja. Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de sig inne. De vill inte veta av ljuset. Ty svartaste mörker är morgon för dem alla, ja, de är väl förtrogna med mörkrets fasor. De är som något lätt på vattenytan. Deras jordstycke är förbannat i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna. Som torka och hetta förtär snövattnet, så förtär dödsriket den som har syndat. Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Som ett träd bryts orättfärdigheten av. Han handlar illa mot den ofruktsamma som ej kan föda, änkan behandlar han inte väl. Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in, kan de inte vara säkra för sitt liv. Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar. En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar likt axens toppar. Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger, och göra mina ord om intet?
Job 24:1-25 Karl XII 1873 (SK73)
Hvi skulle tiderna dem Allsmägtiga icke fördolda vara? Och de honom känna, se intet hans dagar? De flytta råmärken, de röfva bort hjorden, och föda honom. De drifva bort de faderlösas åsna, och taga enkones oxa till pant. De fattige måste vika för dem, och de torftige i landena måste förgömma sig. Si, vilddjuren i öknene gå ut, såsom de pläga, bittida till rofs, att de skola bereda mat för ungarna. De uppskära af den åker, som dem intet tillhörer; och berga den vingård, som de med orätt hafva. De nakna låta de ligga, och låta dem intet öfvertäckelse i frostena, hvilkom de deras kläder borttagit hafva; Så att de måste hålla sig i bergskrefvom, när en regnskur af bergen faller neder uppå dem; efter de eljest ingen råd hafva. De slita barnet ifrå bröstet, och göra det faderlöst; och göra menniskorna fattiga med pantande. Den nakna låta de gå utan kläder, och dem hungroga borttaga de axen. De tvinga dem till att göra oljo uppå deras qvarn, och trampa deras pressar, och låta dem likväl törsta. De göra folket i staden suckande, och dess slagnas själar ropande; och Gud straffar dem intet. Derföre äro de affallne ifrå ljusena, och känna icke dess väg, och vända icke om till dess stigar igen. I lysningene står mördaren upp, och dräper den fattiga och torftiga; och om nattena är han som en tjuf. Horkarlens öga hafver akt på skymningena, och säger: Mig ser intet öga; och han förtäcker sitt anlete. I mörkrena bryter han sig in i husen; om dagen gömma de sig med hvarannan, och vilja intet veta af ljusena. Ty om än morgonen kommer dem, är det dem såsom ett mörker; förty han förnimmer mörkrens förskräckelse. Han far lätteliga åstad såsom uppå ett vatten; hans håfvor varda icke stora i landena, och han brukar intet sin vingård. Helvetet tager bort dem som synda, såsom hette och torka förtärer snövattnet bort. De barmhertige skola förgäta honom; hans lust varder full med matk; man skall icke mer tänka uppå honom; han skall sönderbruten varda såsom ett ruttet trä. Han hafver bedröfvat den ensamma, som intet föder; och enkone hafver han intet godt gjort; Och hafver dragit de mägtiga under sig med sine kraft. När han står, skall han icke viss vara uppå sitt lif. Han gör sig sjelf en trygghet, der han sig uppå förlåter; dock se hans ögon uppå deras handel. De äro en liten tid upphäfne; men de varda omintet, och undertryckte, och taga en ända såsom all ting; och såsom agnar på axen skola de afslagne varda. Är det icke så? Nu väl, ho vill straffa mig för lögn, och göra min ord om intet?
Job 24:1-25 Svenska 1917 (SVEN)
Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar? Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra. Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt. Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker. Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar. Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like. Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte. När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av. Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna. »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg. Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av. Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.» Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet; han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar. När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort. Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet?
Job 24:1-25 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Varför har den Allsmäktige inga domstider i förvar? Varför får inte hans vänner se hans dagar? De flyttar gränsstenar, de rövar bort hjordar och för dem i bet. De för bort de faderlösas åsna och tar änkans ko i pant. De tränger bort de fattiga från vägen, alla nödställda i landet måste gömma sig. Se, som vildåsnor i öknen går de ut till sin gärning. De söker efter mat, och hedmarken ger dem bröd åt barnen. De skördar foder på fältet, de plockar det som finns kvar i den gudlöses vingård. Nakna ligger de om natten, utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden. De dränks av skurar från bergen, i brist på skydd håller de sig tätt intill klippan. Faderlösa slits från sin mors bröst och tas i pant från den fattige. De måste gå omkring nakna, utan kläder, hungrande bär de på kärvar. Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen. Från staden hörs de döendes jämmer, svårt sårade ropar på hjälp. Men Gud bryr sig inte om ondskan. Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar och håller sig inte på dess stigar. Så snart det dagas stiger mördaren upp, han dödar den nödställde och fattige, och om natten blir han tjuvars like. Äktenskapsbrytarens öga spanar efter skymningen, han tänker: ”Inget öga får se mig” och täcker sitt ansikte med en slöja. Vid mörkrets inbrott bryter de sig in i husen, om dagen låser de in sig. De vill inte veta av ljuset, för svartaste mörker är morgon för dem alla, de är väl förtrogna med mörkrets fasor. De är skum på vattenytan. Deras mark är förbannad i landet, ingen styr sin färd till vingårdarna. Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar dödsriket den som har syndat. Modersskötet glömmer honom, maskar frossar på honom, ingen bevarar hans minne. Orätten bryts som ett träd. Han gör illa den ofruktsamma som inte kan föda och är inte god mot änkan. Men Gud rycker bort de starka genom sin kraft. När han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv. Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar. En kort tid är de upphöjda, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar. Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mina ord om intet?
Job 24:1-25 nuBibeln (NUB)
Varför fastställer den Väldige inte tider för sin dom? Varför får inte de gudfruktiga se honom handla? Gränsstenar flyttas och fårhjordar blir stulna, den faderlöses åsna leds bort och änkans oxe tas i pant. De behövande knuffas bort från vägen, de svaga i landet tvingas gömma sig. Som vildåsnor i öknen går de dit, sliter för sin föda, och ödemarken ger mat åt deras barn. De samlar foder på fältet, plockar och rensar rent i den ogudaktiges vingård. Om natten ligger de nakna i kylan utan något att skyla sig med. De blir genomvåta av skurarna från bergen och trycker sig mot klippan för att få skydd. Ett faderlöst barn slits från sin mors bröst, och den fattiges spädbarn tas som pant. De måste gå omkring nakna, utan kläder, och de tvingas bära kärvar medan de är hungriga. De tvingas pressa olivolja bland stenar och trampa vinpressen medan de lider av törst. De döendes jämmer hörs från staden. De sårade ropar på hjälp, och ändå anklagar inte Gud någon för att ha handlat fel. Det finns de som gör uppror mot ljuset, som inte känner till dess vägar eller håller sig till dess stigar. När inget dagsljus finns, stiger mördaren upp för att döda fattiga och nödlidande, och på natten kommer han som en tjuv. Äktenskapsbrytaren inväntar skymningen, han tänker: ”Ingen får se mig!” och döljer sitt ansikte. De bryter sig in i husen om nätterna och stänger in sig på dagen, för de vill inte veta av ljuset. Den mörka natten är deras morgon, och de blir vänner med mörkrets fasor. Men de är som skum på vattenytan, deras mark är förbannad och ingen går till vingårdarna. Som torka och hetta slukar snön och smältvattnet, så slukar dödsriket syndaren. Modersskötet glömmer honom, maskarna äter honom, ingen minns honom längre, och ondskan faller som ett träd. Han har utnyttjat den barnlösa, och änkan har han inte gett någon hjälp. Gud släpar bort de starka genom sin makt, när han reser sig får de frukta för sina liv. Han kan låta dem känna sig trygga och säkra, men hans blick följer dem. För en kort tid är de upphöjda, men snart är de borta, de slås ner, skördas som alla andra, vissnar som sädesax. Så är det. Är det någon som kan påstå att jag ljuger, eller motbevisa det jag säger?
Job 24:1-25 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Varför har den Allsmäktige (Shaddaj) inga tider [för domstolsförhandlingar] i förvar? Varför får inte de han känner se hans dagar? Gränser flyttas [5 Mos 19:14Ords 22:2823:10], de rövar bort hjordar och för dem i bet. Åsnan till de faderlösa för de bort, tar som pant änkans ko. [I denna kiastiskt strukturerade vers beskrivs offren som hjälplösa utan fäder/män. Nu berövas de sin boskap och möjlighet till inkomst.] De tränger bort de fattiga från vägen (hebr. derech), alla ödmjuka (förtryckta) i landet måste gömma sig. [De fattigas liv är hårt:] Se på vildåsnorna i öknen [Job 11:12], de går i sitt arbete tidigt och söker föda vildmarken ger bröd till deras unga. På fältet skördar de [den tidiga skörden på våren med] foder som inte är deras eget och plockar sent (efterskördar/rensar – hebr. laqash) [överblivna druvor] från de ondas vingård [på hösten]. Nakna övernattar de (ligger de om natten – hebr. lon), utan kläder, de har inget att skyla sig med i kölden [på vintern]. Av störtskurar (slagregn) från bergen blir de helt genomblöta, i brist på skydd trycker de sig mot (omfamnar/kramar de) klippan. De [de ogudaktiga] sliter den faderlöse ifrån moderns bröst, och av den fattige tar man pant. [I vers 3 tog man deras djur, här går man längre i ondskan – tar deras barn.] Nakna går de, utan kläder [substantiven är identiska med vers 7a], hungrande bär de på kärvar. Mellan deras murar pressar de ut olja, törstande trampar de vinpressen. [Omgärdade av säd, oliver och vindruvor hungrar och törstar de förtryckta.] En ringa grupp människor (hebr. mat) utanför staden jämrar sig, från slagna själar stiger ett rop i smärta, ändå anklagar Gud (Eloha) ingen för att ha gjort fel (hör inte deras böner). Andra har blivit fiender till ljuset, de känner inte dess vägar (livsval – hebr. derech) och håller sig inte på dess stigar (upptrampade gångvägar – hebr. netivah). Vid ljuset (i gryningen) stiger mördaren upp, för att dräpa den betryckte (ansatte) och fattige, och om natten blir han tjuvars like. [Samma man som stjäl om natten, mördar vid gryningen för att inte bli påkommen.] Äktenskapsbrytarens [maskulin] öga spanar efter skymningen, han säger (tänker): ”Inget öga får se mig” och döljer (täcker) sitt ansikte. Vid mörkrets inbrott bryter de sig in (gräver – hebr. chatar) [via väggen] i husen, om dagen låser de in sig. De känner inte ljuset, för alla dem, morgonen är som djupt mörker (dödsskuggan – hebr. tsalmavet) för dem, de är väl förtrogna (är vänner) med djupt mörker (hebr. tsalmavet). De är skum (snabbt/lätt – hebr. qal) på vattenytan [de består inte, se Job 7:69:25], förbannad (lätt, flyktig – hebr. qalal) är deras mark i landet, han går inte längre till vingårdarna. Som torka och hetta slukar snövatten, så slukar Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket] den som har syndat (missat målet – hebr. chata). Glömmer honom gör moderlivet [som är hans hem i livets start], frossar (gillar sötman av hans kropp) gör likmaskar [vid livets slut], inte längre är han ihågkommen. Bryts som ett träd gör orätten. Han går på vall på (äter; frossar på) den ofruktsamma, som inte kan föda och är inte god mot änkan. Ja, ändå rycker han [Gud] bort de starka genom sin kraft; när han griper in kan de inte vara säkra för sitt liv. Han ger dem trygghet och vila, men hans ögon vakar över deras vägar (livsval – hebr. derech). De är upphöjda för en kort tid, sedan är de borta, de slås ner och skördas som alla, de vissnar som axens toppar. Om det inte är så, vem kan visa att jag ljuger och göra mitt prat (hebr. milah) om intet?
Job 24:1-25 Bibel 2000 (B2000)
Den rätta tiden är inte dold för den Väldige, men varför får hans trogna aldrig se honom handla? Gränsstenar flyttas, rövade hjordar drivs i bet. Den faderlöses åsna leder man bort, och änkans ko tas i pant. De fattiga tvingas ur vägen, de svaga i landet måste gömma sig. De är som vildåsnor i öknen, dit går de, där får de slita, de söker föda i ödemarken, mat åt sina barn. På skurkars åkrar samlar de ax, plockar det sista i den gudlöses vingård. De ligger nakna om natten, de saknar kläder och har inget att skyla sig med i kölden. Regnet i bergen gör dem genomvåta, de trycker sig mot klippan för att få skydd. Den faderlöse rycker man från bröstet, den fattiges spädbarn tas i pant. De måste gå nakna, utan kläder, hungriga tvingas de bära kärvar, [---] törstande trampar de vinet i karen. Från staden hörs döendes jämmer, sårade ropar i ångest. Gud hör inte deras bön. Några gör uppror mot ljuset, de känner inte dess vägar, håller sig inte till dess stigar. När ljuset är borta går mördaren till verket och dödar fattiga och värnlösa. Horkarlen inväntar skymningen, han tänker: »Ingen får se mig!« och döljer sitt ansikte. På natten stryker tjuvar omkring. I mörkret bryter de sig in i husen, om dagen stänger de sig inne. De vill inte veta av ljuset. För alla dessa är mörkret som morgon, med mörkrets fasor är de förtrogna. [---] Förbannade är deras ägor i landet, till deras vingård går ingen för att skörda. Smältvatten slukas av torka och hetta, syndaren av dödsriket. Hans moders liv glömmer honom, han äts av maskar. Ingen minns honom mer, ondskan knäcks som ett träd. Han handlade illa mot den barnlösa, änkan gav han ingen hjälp. Men Gud som har makten släpar bort de starka, när han reser sig fruktar alla för sitt liv. Han kan låta dem känna sig trygga och säkra men vakar ändå över allt de gör. En stund står de stolta, så är de borta. De böjs och lägger sig som grässtrån, vissnar som de höga axen. Så är det. Vem vågar säga att jag ljuger? Vederlägg mig, den som kan!