Job 20:1-29
Job 20:1-29 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Då tog Sofar från Naama till orda och sade: Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. Vet du inte att det alltid varit så, alltsedan människan sattes på jorden, att de ogudaktigas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick? Om än hans förhävelse stiger upp till himlen och hans huvud når till molnen, så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom skall fråga: "Var finns han?" Likt en dröm flyger han bort, och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. Det öga som såg honom ser honom inte mer, hans plats får ej återse honom. Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer lämna tillbaka hans vinning. Hans ben, fyllda av hans ungdoms kraft, skall ligga i stoftet med honom. Om än ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under sin tunga, om han än är rädd om den och ej vill förlora den utan förvarar den i sin mun, så förvandlas denna föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. Den rikedom han har slukat måste han kräkas upp, Gud driver den ut ur hans buk. Ormgift skall han suga i sig, giftormens tunga skall döda honom. Inga bäckar skall han få se, inget flöde av honung och gräddmjölk. Han måste lämna tillbaka vad han förvärvat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit. Ty han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han ej hade byggt. Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. Inget kommer undan hans glupskhet, därför skall hans framgång ej bestå. I sitt överflöd skall han drabbas av nöd, lidande av alla slag skall möta honom. När han fyller sin buk skall Gud sända sin vredes glöd över honom, och den skall träffa honom likt regn. Flyr han undan vapen av järn, skall kopparbågens pilar genomborra honom. Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då kommer dödsskräck över honom. Idel mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på skall förtära honom, den skall ödelägga det som finns kvar i hans tält. Himlarna uppenbarar hans missgärning och jorden reser sig upp mot honom. Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag. Detta är vad den ogudaktiga människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.
Job 20:1-29 Karl XII 1873 (SK73)
Då svarade Zophar af Naema, och sade: Deruppå måste jag svara, och kan icke bida; Och vill gerna höra, ho mig det straffa och lasta skall; ty mins förstånds ande skall svara för mig. Vetst du icke, att alltid så tillgånget är, ifrå den tiden menniskorna på jordene varit hafva; Att de ogudaktigas berömmelse står icke länge, och skrymtares glädje varar ett ögnablick? Om hans höjd än räckte upp i himmelen, och hans hufvud komme intill skyn, Så måste han dock på sistone förgås såsom träck; så att de, som se uppå honom, skola säga: Hvar är han? Såsom en dröm förgår, så skall han ej heller funnen varda; och såsom en syn, den om nattena försvinner. Det öga, som honom sett hafver, det ser honom intet mer; och hans rum skall icke mer se honom. Hans barn skola tigga gå, och hans hand skall gifva honom vedermödo till löna. Hans ben skola umgälla hans ungdoms synder; och skola lägga sig i jordene med honom. Om än ondskan smakar honom väl uti hans mun, skall hon dock fela honom på hans tungo. Hon skall varda förhållen, och icke tillåten; och skall varda honom förtagen i hans hals. Hans mat skall förvända sig i hans buk uti ormagalla. De ägodelar, som han uppsvulgit hafver, måste han åter utspy; och Gud skall drifva dem utu hans buk. Han skall suga huggormagalla, och ormatunga skall dräpa honom. Han skall icke få se de strömmar eller vattubäckar, som med hannog och smör flyta. Han skall arbeta, och intet nyttjat; och hans ägodelar skola varda annars mans, så att han icke skall hafva hugnad utaf dem. Förty han hafver undertryckt och förlåtit den fattiga; han hafver rifvit till sig hus, de han intet byggt hafver; Ty hans buk kunde icke full varda; och skall icke igenom sina kosteliga ägodelar undkomma. Af hans mat skall intet qvart vara; derföre skola hans goda dagar intet varaktige blifva. Om han än öfverflödar, och hafver nog, skall honom dock likväl ångest ske; alla händers möda skall öfver honom komma. Hans buk skall honom en gång full varda; och han skall sända sina vredes grymhet öfver honom; han skall öfver honom regna låta sina strid. Han skall fly för jernharnesk, och kopparbågen skall förjaga honom. Ett draget svärd skall gå igenom honom, och svärds blänkande, som honom skall bittert varda, skall med förskräckelse gå öfver honom. Intet mörker är, som honom skyla må; en eld skall förtära honom, den intet uppblåst är; och den som qvar blifver i hans hyddo, honom skall illa gå. Himmelen skall uppenbara hans ondsko, och jorden skall sätta sig upp emot honom. Hans säd i hans huse skall bortförd varda, förspilld uti hans vredes dag. Detta är en ogudaktigs menniskos lön när Gudi, och hans ords arf när Gudi.
Job 20:1-29 Svenska 1917 (SVEN)
Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade: På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre. Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal. Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden: att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick? Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen, Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?» Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten. Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer. Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning. Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom. Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga, är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom, så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv. Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk. Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt. Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk. Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit. Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt. Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter. Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd. Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand. Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp. Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott. När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom. Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda. Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom. Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag. Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.
Job 20:1-29 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Då tog Sofar från Naama till orda och sade: Mina tankar tvingar mig att svara, jag är så upprörd. Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande ger mig svar. Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan sattes på jorden, att de gudlösas jubel är kortvarigt, att den gudlöses glädje varar ett ögonblick? Även om hans förhävelse stiger mot himlen och hans huvud når till molnen, så förgås han dock för alltid som sin egen träck. De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” Likt en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. Hans barn måste gottgöra de fattiga, hans händer återlämna hans rikedom. Hans ben var fulla av ungdomskraft, men de ska ligga i stoftet med honom. Även om ondskan är söt i hans mun och han gömmer den under tungan, även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. Den rikedom han slukat måste han kräkas upp, Gud driver ut den ur hans buk. Ormgift ska han suga i sig, giftormens tunga ska döda honom. Inga bäckar får han se, inget flöde av honung och gräddmjölk. Han måste återlämna vad han tjänat, han får inte njuta av det eller glädjas åt den rikedom han vunnit, för han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. Han känner ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. Inget kom undan hans glupskhet, därför ska hans framgång inte bestå. Mitt i sitt överflöd ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. När han fyller sin buk ska Gud sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn. Flyr han för vapen av järn ska kopparbågens pilar genomborra honom. Drar han ut pilen från sin rygg och den blanka udden ur sin galla, då drabbar honom dödsångest. Djupt mörker väntar på hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. Himlarna visar hans skuld och jorden reser sig mot honom. Allt i hans hus drivs bort som forsande vatten på vredens dag. Det är vad den gudlösa människan får av Gud, den lott Gud har bestämt.
Job 20:1-29 nuBibeln (NUB)
Sedan yttrade sig Sofar från Naama: Mina tankar tvingar mig att svara, så upprörd blir jag. Jag måste höra kränkande klander, och mitt förnuft uppmanar mig att svara. Inser du inte att det varit så sedan urminnes tider, sedan människan sattes på jorden? De ogudaktigas jubel är kortlivat, den gudlöses glädje varar bara ett ögonblick. Även om han stolt sträcker sig mot himlen och hans huvud når upp till molnen, ska han ändå förgås och sluta på samma ställe som sin egen avföring. De som såg honom ska undra vart han tog vägen. Han ska försvinna som en flyktig dröm, för att inte finnas mer, jagas iväg som en nattlig syn. Ögon som sett honom ska inte se honom mer, ej heller får hans plats återse honom. Hans barn måste gottgöra de fattiga, och hans händer lämna tillbaka hans rikedom. Även om hans kropp är full av ungdomskraft, ska han läggas i stoftet. Hans ondska smakar söt i hans mun, han gömmer den under tungan, bevarar den, låter den inte försvinna, han håller den kvar i munnen. Men hans föda förvandlas i hans inre, den blir till ormgift i honom. Han kommer att spy ut den rikedom han slukat, för Gud tvingar ut den ur hans mage. Han suger i sig ormgiftet och dödas av huggormens tunga. Han får inte se floder, inte strömmar av honung och grädde. Han måste lämna tillbaka vad han arbetat ihop, han får inte äta av det, inte njuta av vad han förvärvat. Han har förtryckt de fattiga, övergett dem, och roffat åt sig hus som andra har byggt. Han har ingen ro i sitt inre, han kan inte rädda sig genom sin egendom. Han slukade allt han kom åt, och därför ska hans välstånd inte fortsätta. Han ska råka i svårigheter mitt i sin välfärd, med full kraft drabbar olyckan honom. Just när han håller på att fylla sin mage, ska Gud låta sin vredes glöd regna ner över honom, låta slagen träffa honom. Om han flyr från järnvapen, genomborras han av kopparbågens pil. Han drar ut den ur ryggen, den glänsande udden ur sin galla, och dödsskräcken kommer över honom. Hans skatter ska gå förlorade i det djupaste mörker. En rasande eld ska förtära honom, ödelägga allt han har kvar i sin boning. Himlen kommer att uppenbara hans skuld, och jorden ska resa sig mot honom. Hans hus spolas bort av floden, av forsande vatten på vredens dag. Detta är vad Gud tilldelar den ogudaktige, det arv Gud har bestämt åt honom.
Job 20:1-29 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:1111:1], till orda och sa: Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta), jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh). Kränkande tillrättavisning måste jag höra, men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar. [Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.] Vet du inte att det alltid varit så, ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden, att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära) [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt], och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick? Även om han stiger mot himlen i sin höjd (stolthet, arrogans). Och hans huvud molnen vidrör (når). [Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.] så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring). De som såg honom ska fråga: ”Var finns han?” Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom, han jagas i väg som en syn om natten. Ögat som såg honom ser honom aldrig mer, hans plats får inte återse honom. Hans söner ger nåd till de fattiga och hans styrka återvänder i hans hand. Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst], men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.] [I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.] Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jfr vers 17] och han gömmer den under tungan, även om han är rädd om den och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun, så förvandlas hans föda i hans inre och blir till ormgift inom honom. Den rikedom han svalt (konsumerat) måste han spy upp ur hans mage driver Gud (El) ut den. Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig, giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom. Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar, inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa). Sitt slit måste han återlämna, han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit, eller glädjas åt den. eftersom han slog och övergav de ringa, han rövade åt sig hus som han inte hade byggt. Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen], han kan inte rädda sig genom sina ägodelar. Inget är kvar för honom att äta (hans begär), det är därför hans framgång inte består. Mitt i höjden av sitt överflöd (”när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande”) ska han drabbas av nöd, lidande av alla slag ska möta honom. [Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.] När han fyller sin mage (buk) ska han sända sin vredes glöd över honom, och den ska träffa honom som regn i hans inälvor. Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn, så genomborras han av [pilen från] bronsbågen. Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14]. Då drabbar honom dödsångest, djupt mörker väntar på (är lagrad för) hans ägodelar. En eld som ingen blåser på ska förtära honom, den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält. Himlarna uppenbarar (blottar; sänder i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon) och jorden reser sig mot honom. [Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.] Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort, som forsande vatten på vredens dag. Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim), den lott Gud (El) har bestämt.
Job 20:1-29 Bibel 2000 (B2000)
Sofar från Naama sade: Jag blir så upprörd att jag måste svara, min bestörtning tvingar mig. Jag får lyssna på kränkande klander, du har svarat mig med prat i vädret. Vet du inte detta: Sedan urminnes tid, sedan människan blev satt på jorden, varar de ondas jubel en kort stund, den gudlöses glädje ett ögonblick. Om han också växer ända upp i himlen, om hans huvud når till molnen, skall han ändå försvinna för alltid, som träck. De som såg honom undrar: »Vart tog han vägen?« Som en dröm flyr han spårlöst bort, drivs undan som en syn om natten. De ögon som sett honom ser honom inte mer, platsen där han fanns återser honom aldrig. Hans söner måste gottgöra de fattiga, hans barn återlämna hans rikedomar. Även om hans kropp är full av ungdomskraft måste den läggas i mullen. Om än ondskan är söt för hans gom och han gömmer den under tungan, är rädd om den, sparar den, håller den kvar i munnen, förvandlas den när han svalt den och blir som huggormsetter i hans mage. Det rika byte han slukat får han spy upp, Gud tvingar det ut ur hans buk. Det är ormgift han suger i sig, och han dödas av huggormens tunga. Aldrig får han skåda strömmar av olja, floder av honung och grädde. Lönen för sin möda får han inte behålla, sin stora förtjänst får han ingen glädje av, ty han har knäckt de svaga och övergett dem och roffat åt sig hus som andra byggt. Eftersom han inte får nog i sin lystnad kan han aldrig rädda det han har kärt. Hans glupskhet skonar ingen, därför skall hans välstånd inte bestå. Mitt i sitt överflöd råkar han i nöd, med full kraft drabbar ofärden honom. I sin lystnad får han mer än nog: Gud släpper lös sin glödande vrede och låter slagen hagla över honom. Lyckas han fly från vapen av järn genomborras han av kopparbågen. Han drar ut pilen ur ryggen, udden kommer ut ur hans lever. Han grips av ångest, djupaste mörker väntar honom. Han förtärs av den eld som tänts för honom, och ingen i hans hus slipper undan. Himlen röjer hans brott, jorden träder upp mot honom. Hans hus spolas bort av floden, av vattenmassor på vredens dag. Detta är den lott som beskärs en gudlös, den del som våldsmannen får av Gud.