Habackuk 3:1-19
Habackuk 3:1-19 Svenska Folkbibeln (SFB98)
En bön av profeten Habackuk, till shigjonót. HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar. HERRE, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. I din vrede må du tänka på att förbarma dig. Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Sela. Hans härlighet övertäcker himlen, av hans lov är jorden full. Hans glans är som ljuset, strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold. Framför honom går pest, och brinnande feber följer i hans spår. Han träder fram och jorden skakar, för hans blick bävar hednafolken. Urgamla berg splittras, eviga höjder sjunker ner. Hans vägar är eviga. Jag ser Kushans hyddor i nöd, tältdukarna i Midjans land darrar. Är HERREN förbittrad på floderna? Är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förbittring mot havet, när du far fram med dina hästar, med dina segervagnar? Avhöljd och blottad är din båge, som edsvurna pilar är ditt ord. Sela. Du låter floder klyva jorden. Bergen ser dig och bävar, störtregn forsar ner, djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer. Sol och måne står stilla i sin boning vid skenet av dina pilar som far fram, vid glansen av ditt blixtrande spjut. I förbittring går du fram över jorden, i vrede trampar du ner hednafolken. Du drar ut för att frälsa ditt folk, för att frälsa din smorde. Du krossar taket på den ogudaktiges hus, du bryter ner det från tinnarna till grunden. Sela. Med hans egna spjut genomborrar du huvudet på hans krigare, när de stormar fram för att fördriva mig. Deras glädje är att i hemlighet sluka den betryckte. Med dina hästar far du fram genom havet, genom de stora vattnens svall. Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälver mina läppar. Röta tränger in i benen i min kropp. Jag darrar där jag står, ty jag måste stilla vänta på olyckans dag, att den skall komma över det folk som angriper oss. Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min starkhet. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.
Habackuk 3:1-19 Karl XII 1873 (SK73)
Detta är Propheten Habacucs bön för de oskyldiga. Herre, jag hafver hört ditt rykte, så att jag förskräcktes. Herre, du gör ditt verk lefvande midt i åren, och låter det kunnigt varda midt i åren. När bedröfvelse på färde är, så tänker du uppå barmhertighet. Gud kom sunnanefter, och den Helge ifrå det berget Paran. Sela. Af hans lof var himmelen full, och af hans äro var jorden full. Hans sken var såsom ett ljus, strimmor gingo af hans händer; der var hans magt hemliga. För honom gick pestilentie, och plåga gick ut, ehvart han gick. Han stod, och mälte landet; han såg till, och förskingrade Hedningarna, så att verldenes berg förkrossad vordo, och sig bocka måste alle högar i verldene, då han gick uti verldene. Jag såg de Ethiopers hyddor i vedermödo, och de Midianiters tjäll bedröfvad. Vast du icke, Herre, vred i flodene; och din grymhet i vattnom, och din ogunst i hafvena? då du redst på dina hästar, och dine vagnar hehöllo segren. Du drog fram bågan, såsom du slägterna svorit hade; Sela; och delade strömmarna i landena. Bergen sågo dig, och vordo bedröfvad; vattuströmmen gick sin kos, djupet lät höra sig, höjden hof sina händer upp. Sol och måne stodo stilla. Dine pilar foro bortåt med ett sken, och din glafven med ljungelds blänkande. Du nedertrampade landet i vrede, och söndertröskade Hedningarna i grymhet. Du drog ut till att hjelpa dino folke, till att hjelpa dinom smorda; du sönderslogst hufvudet uti dens ogudaktigas huse, och blottade grunden allt intill halsen; Sela. O! att du ville banna hufvudens spiror, samt med dess byar, hvilke, såsom ett väder, komma till att förströ mig, och glädja sig, lika som de uppslukte de elända hemliga. Dine hästar gå i hafvena, uti stor vattens träck. Efter jag sådant hörer, så är min buk bedröfvad; mine läppar darra af rop var går i minom ben om; jag är bedröfvad vid mig. Ack! att jag hvila måtte i bedröfvelsens tid, då vi uppdrage till det folk, som emot oss strider. Ty fikonaträt skall icke grönskas, och der skall ingen frukt vara på vinträn; arbetet uppå oljoträt felar, och åkrarna bära ingen födo; och fåren skola ryckas utu fårahusen, och intet fä skall vara uti fähusen. Men jag vill glädja mig af Herranom, och glad vara i Gudi, minom Frälsare. Ty Herren Herren är min kraft, och han skall göra mina fötter lika som hjortafötter; och skall föra mig upp i höjdena, så att jag sjunger på min strängaspel.
Habackuk 3:1-19 Svenska 1917 (SVEN)
En bön av profeten Habackuk; till Sigjonót. HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år. Mitt i din vrede må du tänka på förbarmande. Gud kommer från Teman, den helige från berget Paran. Sela. Hans majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full. Då uppstår en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom, och han höljer i dem sin makt. Framför honom går pest, och feberglöd följer i hans spår. Han träder fram -- därmed kommer han jorden att darra; en blick -- och han kommer folken att bäva. De uråldriga bergen splittras, de eviga höjderna sjunka ned. Han vandrar de vägar han fordom gick.Ps. 68,8 f. Jag ser Kusans hyddor hemsökta av fördärv; tälten darra i Midjans land. Harmas då HERREN på strömmar? Ja, är din vrede upptänd mot strömmarna eller din förgrymmelse mot havet, eftersom du så färdas fram med dina hästar, med dina segerrika vagnar?2 Mos. 14,26 f. 15,3 f. Framtagen och blottad är din båge, ditt besvurna ords pilar. Sela.5 Mos. 32,41 f. Till strömfåror klyver du jorden. Bergen se dig och bäva; såsom en störtskur far vattnet ned. Djupet låter höra sin röst, mot höjden lyfter det sina händer.Ps. 77, Sol och måne stanna i sin boning för skenet av dina farande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut.Jos. 10,12 f. I förgrymmelse går du fram över jorden, i vrede tröskar du sönder folken. Du drager ut för att frälsa ditt folk, för att bereda frälsning åt din smorde. Du krossar taket på de ogudaktigas hus, du bryter ned huset, från grunden till tinnarna. Sela. Du genomborrar deras styresmans huvud med hans egna pilar, när de storma fram till att förskingra oss, under fröjd, såsom gällde det att i lönndom äta upp en betryckt. Du far med dina hästar fram över havet, över de stora vattnens svall.Ps. 77, Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälva mina läppar; maktlöshet griper benen i min kropp, jag darrar på platsen där jag står. Ty jag måste ju stilla uthärda nödens tid, medan det kommer, som skall tränga folket. Ja, fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort ur fållorna, och inga oxar finnas mer i stallen. Likväl vill jag glädja mig i HERREN och fröjda mig i min frälsnings Gud.Ps. 46,2 f. HERREN, Herren är min starkhet; han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. För sångmästaren, med mitt strängaspel.2 Sam. 22
Habackuk 3:1-19 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
En bön av profeten Habackuk, till shigjonót . HERRE, jag har hört budskapet om dig och jag bävar. HERRE, ge liv åt ditt verk i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. Tänk i din vrede på att förbarma dig. Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Sela Hans härlighet täcker himlen, hans lov fyller jorden. Hans glans är som ljuset, strålar går ut från hans hand, där är hans styrka dold. Framför honom går pest, och brinnande feber följer i hans spår. Han träder fram och jorden skakar, folken bävar för hans blick. Urgamla berg splittras, eviga höjder sjunker ner. Hans vägar är eviga. Jag ser Kushans hyddor i nöd, tältdukarna i Midjans land darrar. Vredgas HERREN på floderna? Brinner din vrede mot strömmarna eller din harm mot havet, när du far fram med dina hästar, med dina segervagnar? Blottad och bar är din båge, som edsvurna pilar är ditt ord. Sela Du låter floder klyva jorden. Bergen ser dig och bävar, störtregn forsar ner, djupet höjer sin röst, det lyfter sina händer mot höjden. Sol och måne står still i sin boning vid skenet av dina pilar som flyger, vid glansen av ditt blixtrande spjut. I raseri går du fram över jorden, i vrede trampar du ner hednafolken. Du drar ut för att frälsa ditt folk, för att frälsa din smorde. Du krossar taket på den gudlöses hus, du bryter ner det från tinnarna till grunden. Sela Med hans egna spjut genomborrar du huvudet på hans krigare, när de stormar fram för att fördriva mig. Deras glädje är att sluka den svage i hemlighet. Du far fram med dina hästar genom havet, genom väldiga vattens svall. Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälver mina läppar. Röta tränger in i benen i min kropp. Jag darrar där jag står, för jag måste stilla vänta på olyckans dag, att den drabbar det folk som angriper oss. Fikonträdet blomstrar inte mer, och vinstocken ger ingen skörd. Olivträdets frukt slår fel, och fälten ger ingen föda. Fåren rycks bort ur fållorna, och ingen boskap finns i stallen. Men jag vill jubla i HERREN och glädja mig i min frälsnings Gud. Herren Gud är min styrka. Han gör mina fötter som hjortens och låter mig gå fram över mina höjder.
Habackuk 3:1-19 nuBibeln (NUB)
En bön av profeten Habackuk, en klagosång. HERRE, jag har hört budskapet om dig och dina gärningar, och jag är förskräckt. HERRE, förnya dina gärningar i denna tid, ge dem till känna i denna tid. Glöm inte bort din barmhärtighet i din vrede! Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Séla Hans majestät täcker himlen, och jorden fylls av hans lov. Hans glans är som ljuset, strålar går ut ur hans hand, och där är hans styrka dold. Pest går framför honom, farsot följer i hans spår. Han står där, och jorden skälver, inför hans blick darrar folken. De urgamla bergen rämnar, de eviga höjderna faller samman. Hans vägar är eviga. Jag ser olyckan drabba Kushans tält och Midjans boningar bävar. Är HERREN förbittrad på floderna? Riktas din vrede mot floderna? Rasar du mot havet, när du drar fram med dina hästar och dina segervagnar? Avhöljd, ja, avhöljd är din båge, och dina ord som pilar, med svuren ed. Séla Du får jorden att klyvas av floder. Bergen ser dig och bävar, störtregn forsar ner från molnen, havsdjupet dånar och kastar upp sina vågor. Solen och månen står stilla i sina boningar, vid skenet av dina flygande pilar, vid glansen av ditt blixtrande spjut. Du går fram över jorden i ilska och trampar ner folken i vrede. Du drar ut för att rädda ditt folk, för att rädda din smorde. Du krossar taket på den gudlöses hus och blottar det nerifrån och ända upp. Séla Med hans egna spjut genomborrar du hans krigares huvuden när de stormar fram för att skingra oss och i skadeglädje sluka den betryckte som gömmer sig. Du far fram på dina hästar över havet, och de väldiga vattnen brusar. Jag hör det och bävar i mitt innersta, vid dånet darrar mina läppar, benen i min kropp löses upp, och jag går med vacklande steg. Jag väntar stilla på olyckans dag, som ska komma över det folk som anfaller oss. Fikonträdet knoppas inte, vinstocken saknar frukt, olivskörden slår fel, och fälten ger ingen gröda. Fåren är borta ur fållorna, och boskapen finns inte kvar i stallen. Jag vill jubla i HERREN, glädja mig i min frälsnings Gud. HERREN, Herren är min styrka. Han gör mig säker på foten som en hind och låter mig löpa över bergen.
Habackuk 3:1-19 Svenska Kärnbibeln (SKB)
En bön (som sjungs – hebr. tefilah) av profeten Habackuk, till ”shigjonot” [en melodi – kanske med flera tvära kast]. [Det hebreiska ordet shigjonot (plural av shiggaion) används bara här och i Ps 7:1. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är shagah som betyder ”stappla och vingla som en drucken” eller ”vandra vilse”, se Ords 20:1Ps 119:10. Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för Habackuks bön och Davids psalm. I så fall ska musiken musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast.] ______ Herre (Jahveh), jag har hört talas om dig, jag vördar (står i beundran, fruktar) [dig] – Herre (Jahveh), ditt verk (arbetet) mitt i åren – återuppliva (ge liv), mitt i åren gör det känt (intim kunskap), i vreden kom ihåg barmhärtighet. [Av hela kapitlet är det bara denna första vers som är en bön till Gud att göra något, resterande verser beskriver Guds storhet och hur han har verkat. Bönen är dock inte en nostalgisk önskan att gå tillbaka till det som har varit – det bästa ligger framför! Att frasen ”mitt i åren” (hebr. beqerev shanim) upprepas här är hebreiskans sätt att förstärka. Det kan vara ett uttryck för att Herren inte ska vänta till en bestämd tid, utan tidigare eller plötsligt utföra sitt arbete, se Hab 2:3. Det finns även en tolkning inom judendomen att Messias ska komma mitt i åren. Jorden förväntas existera i sitt nuvarande skick i 7 000 år, eftersom skapelseveckan är 7 dagar, och en dag är som tusen år, se Ps 90:4. Mitt i åren kan vara år 3 500 eller uppdelat på 4 + 3 (skapelsens och Gudomens grundtal) vilket är 4 000 år. Det är intressant att detta faktiskt är i trakterna av när Jesus (den utlovade Messias som GT profeterar om) kom till jorden. Den moderna hebreiska kalendern, som skapades på 1200-talet av rabbinen Maimonides, utgår från att skapelsen skedde 7 oktober 3761 f.Kr. (Det är dock flera antaganden i Maimonides beräkningar där vi inte kan veta exakt när skapelsen skedde.) I den gregorianska kalendern motsvaras t.ex. år 2024-2025 av år 5785 i den hebreiska kalendern.] Gud (Eloha) [singular för Elohim – den ende Guden] kommer från Teman [öster om Israel – där solen går upp; dvs. en ny dag/tid] och den Helige från berget Paran [på Sinaihalvön; språket speglar uppenbarelsen på Sinai berg, se 5 Mos 33:2]. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Hans härlighet täcker himlarna och jorden är full av hans lovprisning. Ett sken (strålglans) – som ljuset, blev synligt [när Gud träder fram], strålar gick ut från hans hand, där var hans kraft gömd. Framför honom går pesten, brinnande ljungeldar går fram vid hans fötter. Han står och jorden skakar, en blick och hednafolken darrar och de eviga bergen slås i bitar, de urgamla höjderna böjer sig. Hans vägar är eviga. Jag ser Koshans tält under hemsökelse, förhängena i Midjans land fladdrar. Herre (Jahveh), är din vrede (vänd) mot floder? Är din ilska upptänd mot floderna eller din vrede mot havet? Eftersom du rider på dina hästar, dina vagnar med frälsning (räddning)? Din båge är helt naken, ederna är dina ords stav. Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Du klyver jorden med floder. Bergen har sett dig och de skälver, stormar av vatten dränker (flödar över så att vattnet täcker allting), djupen ger sin röst (talar) och lyfter upp sina händer högt (i en gest av att ge upp). Solen och månen står stilla i sina boningar, vid ljuset av dina pilar när de far fram, som strålglansen av dina skinande spjut. Du marscherar genom världen i harm, du tröskar hednafolken i vrede. Du har kommit för att befria ditt folk, för att befria dina smorda. Du krossar husets ledare (ordagrant huvudet) hos de onda, du avtäcker från grunden ända upp till nacken (du blottlägger hela den ondes hus). Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.] Du har genomborrat huvudet på hans hövding (by, landsbygdsfolk – hebr. perez) [ovanligt ord], med hans egen stav (folkstam – hebr. mateh), han som har kommit som en virvelvind för att förskingra mig, vars glädje är att förtära de fattiga i hemlighet. Du har trampat havet med dina hästar, skummet (det bubbliga, virvlandet) av mäktiga vatten. Jag hör [Gud tala, se vers 2], och min kropp skakar (jag blir illamående), mina läppar darrar vid ljudet, mina ben ruttnar (ordet betyder även reumatism) och jag skakar där jag står. Jag ska ändå vila (vara i ro – hebr. noach; snarlikt Noas namn, se även 1 Mos 8:4) på olyckans dag när han [babylonierna] kommer över folket [israeliterna] som han invaderar. [Nu följer sex strofer som beskriver olyckor i ökad allvarsgrad, från förlorad fikonskörd till tomma stall. Fikon var liksom vindruvor en delikatess, men inte en oumbärlig sådan. Olivolja användes i matlagning och oljelampor. Korn och vete var basföda och får och boskap en stor ekonomisk tillgång som gav mjölk, ull och kött. Att mista någon av dessa resurser vore svårt nog, men att förlora alla inkomstkällor skulle ha inneburit en total katastrof. Habackuk visste dock att människan inte bara ska leva av bröd, se 5 Mos 8:3Fil 3:7-8.] För även om fikonträdet inte blommar (knoppas) och vinrankan inte ger frukt, om olivträdets skörd slår fel (ljuger) och fälten inte ger mat, om småboskapen (fåren och getterna) saknas i fållan och inga djur (kor, oxar, åsnor, hästar) finns i stallen [2 Kor 4:8-9], så vill jag ändå jubla (triumfera; hoppa av glädje) i Herren (Jahveh), jag vill fröjdas (glädja mig) i min frälsnings Gud (Elohim)! [Luk 1:47] [Det hebreiska ordet för att fröjdas innebär att ”cirkla runt”, dvs. att dansa i glädje och fröjd.] Herren (Jahveh), Herren (Adonai – min härskare), är min styrka [Ps 27:1] och han gör mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna], och låter mig vandra på mina höga platser. [Ps 18:34] ______
Habackuk 3:1-19 Bibel 2000 (B2000)
En bön av profeten Habackuk. Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid, ge dig till känna i denna tid, minns i dess oro din barmhärtighet. Gud kommer från Teman, den Helige från berget Paran. Himlen är uppfylld av hans prakt, jorden är full av lovsång till honom. Glansen är som solens ljus, som fått sina strålar av honom, hans makt är dold i den. Framför honom går pesten, farsot följer i hans spår. Han träder fram — och jorden skälver. En blick — och folken darrar. Urtidens berg rämnar, uråldriga höjder sjunker samman. Han går fram på urtidens vägar. Jag ser ofärden drabba Kushans tält, och Midjans hyddor skakas. Vredgas Herren på floderna? Rasar din vrede mot floderna eller din harm mot havet då du drar fram med dina hästar, med dina segrande vagnar? Du gör din båge redo, du lägger pil efter pil på strängen. Marken klyvs av strömmar, bergen bävar vid din åsyn. Regn forsar ur molnen, havsdjupet dånar. Solen glömmer att gå upp och månen stannar i sin boning för skenet av dina vinande pilar, för glansen av ditt blixtrande spjut. I raseri går du fram över jorden och tröskar folken i vrede. Du drar ut till ditt folks räddning, drar ut för att rädda din smorde. Du knäcker taket på den gudlöses hus och blottar dess grund ända till klippan. Med pilar genomborrar du hans härförares huvuden när de övermodigt stormar fram och vill skingra oss, som för att släpa undan och sluka den svage. Du driver fram dina hästar över havet, och de väldiga vattnen brusar. Jag hör det och darrar i mitt innersta, vid dånet skälver mina läppar, benen i min kropp löses upp, och jag går med vacklande steg. Jag väntar på att olyckans dag skall randas för det folk som angriper oss. Fikonträdet knoppas inte, vinstocken bär ingen frukt. Olivskörden slår fel, fälten ger ingen gröda. Fåren är borta ur fållan, hägnen är tomma på kor. Men jag vill jubla över Herren, glädja mig över Gud, min räddare. Herren, min härskare, är min styrka. Han gör mig snabbfotad som gasellen, och jag kan löpa över bergen.