Första Moseboken 45:1-28
Första Moseboken 45:1-28 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla dem som stod omkring honom. Han ropade: "Gå ut härifrån alla!" Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det. Faraos husfolk hörde det också. Och Josef sade till sina bröder: "Jag är Josef. Lever far än?" Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: "Kom hit till mig." När de kom fram sade han: "Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att bevara liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det återstår fem år då man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att ni skulle få bli kvar på jorden och för att han skulle hålla er vid liv, till en stor räddning. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! Du skall få bo i landet Gosen och vara nära mig, du med dina barn och barnbarn, dina får och din nötboskap och allt som tillhör dig. Ännu återstår det fem hungerår, men jag skall sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig skall lida nöd. Ni ser ju med egna ögon, också min bror Benjamin ser det med egna ögon, att det är jag som med egen mun talar till er. Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner." Sedan föll han sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom. När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. Och farao sade till Josef: "Säg till dina bröder att de gör så här: Lasta era djur och far hem till Kanaans land. Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så skall jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni skall få äta av landets överflöd. Du skall säga till dem att göra så här: Tag med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land skall vara ert." Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. Och han gav var och en av dem en högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa och de gav sig i väg. Och han sade till dem: "Gräla inte på vägen hem!" De drog upp från Egypten och kom till sin fader Jakob i Kanaans land. De berättade för honom: "Josef lever än och han är härskare över hela Egyptens land!" Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras fader Jakob nytt liv. Och Israel sade: "Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör."
Första Moseboken 45:1-28 Karl XII 1873 (SK73)
Då kunde icke Joseph hålla sig för allom dem, som omkring stodo, och han ropade: Går alle ut ifrå mig. Och stod ingen när honom, då Joseph bekände sig för sina bröder: Och han gret öfverljudt, så att de Egyptier och Pharaos tjenare det hörde. Och han sade sina bröder: Jag är Joseph; lefver min fader ännu? Och hans bröder kunde intet svara honom; så förskräckte voro de för hans ansigte. Men han sade: Går dock hit till mig. Och de gingo till honom, och han sade: Jag är Joseph edar broder, den I hafven sålt in uti Egypten. Och nu låter det icke bekymra eder, och tänker icke att jag derföre är vred, att I hafven sålt mig hit; ty för edra välfärds skull hafver Gud sändt mig hit för eder. Ty det är nu tu år, att dyr tid hafver varit i landena; och äro ännu fem år, att ingen plöjning eller uppskörd skall varda. Men Gud hafver sändt mig hit för eder, att han vill låta eder blifva qvara på jordene, och hålla eder vid lif genom stor under. Så hafven icke nu I sändt mig hit, utan Gud: Han hafver gjort mig såsom en fader till Pharao, och till en herra öfver allt hans hus, och till en Första i hela Egypti land. Skynder eder nu, och farer upp till min fader, och säger honom: Det låter din son Joseph säga dig: Gud hafver satt mig till en herra i hela Egypti land; kom ned till mig, försumma dig icke. Du skall bo i det landet Gosen, och vara hardt när mig, du och din barn, och din barnabarn, din får och fä, och allt det ditt är. Jag vill der försörja dig; ty det är ännu fem åra dyr tid att du icke varder förderfvad med ditt hus, och allt det ditt är. Si, edor ögon se, och mins broders BenJamins ögon, att jag talar munteliga med eder. Förkunner minom fader alla mina härligheter i Egypten, och allt det I sett hafven. Skynder eder, och kommer hit ned med minom fader. Och han fick sin broder BenJamin om halsen, och gret; och BenJamin gret ock vid hans hals. Och han kysste alla sina bröder, och gret öfver dem. Sedan talade hans bröder med honom. Och när det ryktet kom i Pharaos hus, att Josephs bröder voro komne, behagade det Pharao väl, och alla hans tjenare. Och Pharao sade till Joseph: Säg dina bröder: Detta görer; ladder edor djur; farer bort, och när I kommen i Canaans land, Så tager edar fader och edart folk, och kommer till mig, jag vill gifva eder af allt det goda, som i Egypti land är, att I skolen äta märgen i landena. Och bjud dem: Görer alltså: Tager edor utaf Egypti lande vagnar till edor barn och hustrur, och förer edar fader, och kommer. Och skoner icke edor bohags ting; förty allt det goda i hela Egypten skall höra eder till. Israels barn gjorde så, och Joseph fick dem vagnar, efter Pharaos befallning, och förtäring på vägen. Och gaf dem allom, hvarjom för sig, högtidskläder; men BenJamin och han trehundrad silfverpenningar, gaf fem högtidsklädningar. Men fadrenom sände han tio åsnar, ladda med gods utaf Egypten, och tio åsninnor med mälning och bröd och spisning, sinom fader på vägen. Och så lät han sina bröder fara, och sade till dem: Kifver icke på vägenom. Så foro de utaf Egypten, och kommo uti Canaans land till sin fader Jacob; Och förkunnade honom det, och sade: Din son Joseph lefver ännu, och är en herre i hela Egypti lande. Men honom föll det icke i sinnet, ty han trodde dem intet. Då sade de honom all Josephs ord, som han till dem sagt hade. Och då han såg vagnarna, som Joseph utsändt hade till att föra honom med, vardt hans ande lefvandes. Och sade: Jag hafver nog, att min son Joseph lefver ännu. Jag vill fara bort och se honom, förra än jag dör.
Första Moseboken 45:1-28 Svenska 1917 (SVEN)
Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina bröder. Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det; också Faraos husfolk hörde det. Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta blevo de för honom. Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I sålden till Egypten. Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I haven sålt mig hit: ty för att bevara människors liv har Gud sänt mig hit före eder. I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem år under vilka man varken skall plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många. Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans hus och till en furste över hela Egyptens land. Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke. Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som tillhör dig. Jag vill där försörja dig -- ty ännu återstå fem hungerår -- så att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall lida nöd. I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder. Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader hitned.» Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan samtalade hans bröder med honom. När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl. Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land; hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I skolen få äta av landets fetma.' Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra hustrur, och hämten eder fader och kommen hit. Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i hela Egyptens land skall höra eder till.'» Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos befallning, och gav dem kost för resan. Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan. Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och han sade till dem: »Kiven icke på vägen.» Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i Kanaans land; och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av vanmakt, ty han kunde icke tro dem. Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem, och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv. Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag vill fara och se honom, förrän jag dör.»
Första Moseboken 45:1-28 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Då kunde Josef inte behärska sig längre inför alla som stod omkring honom. Han ropade: ”Gå ut härifrån allihop!” Ingen fick stanna inne hos Josef när han gav sig till känna för sina bröder. Han började gråta så högt att egyptierna hörde det, och faraos husfolk hörde det också. Och Josef sade till sina bröder: ”Jag är Josef. Lever far än?” Men hans bröder kunde inte svara, så förskräckta blev de för honom. Då sade Josef till dem: ”Kom hit till mig.” När de kom fram sade han: ”Jag är er bror Josef som ni sålde till Egypten. Men var inte ledsna och sörj inte över att ni sålde mig hit. Det var för att rädda liv som Gud sände mig hit före er. I två år har det nu varit svält i landet, och det återstår fem år då man varken ska plöja eller skörda. Men Gud sände mig hit före er, för att låta er bli kvar på jorden och hålla er vid liv, till räddning för många. Det är alltså inte ni som sänt mig hit utan Gud. Han har gjort mig till en fader åt farao och till herre över hela hans hus och till härskare över hela Egyptens land. Skynda er hem till far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har satt mig till herre över hela Egypten. Kom ner till mig. Dröj inte! Du ska få bo i landet Goshen och vara nära mig, du och dina barn och barnbarn, dina får och kor och allt som tillhör dig. Det är fem hungerår kvar, men jag ska sörja för dig så att varken du eller ditt hus eller någon som tillhör dig ska lida nöd. Ni ser ju med egna ögon, min bror Benjamin ser det också med egna ögon, att det är jag som talar till er med egen mun. Berätta för far om all min härlighet i Egypten och om allt ni har sett. Och skynda er att föra far hit ner.” Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Därefter samtalade hans bröder med honom. När ryktet spred sig i faraos palats att Josefs bröder hade kommit, gladde det farao och hans tjänare. Och farao sade till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: Lasta era djur och res hem till Kanaans land. Hämta sedan er far och ert husfolk och kom hit till mig, så ska jag ge er det bästa som finns i Egyptens land och ni ska få äta av landets överflöd. Du ska säga till dem att göra så här: Ta med er vagnar från Egyptens land för era små barn och era hustrur, och hämta er far och kom hit. Bekymra er inte om era ägodelar, för det bästa som finns i hela Egyptens land ska vara ert.” Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar som farao befallt och gav dem också reskost. Och han gav dem var sin högtidsdräkt, men Benjamin gav han trehundra siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han också gåvor, tio åsnor lastade med det bästa Egypten hade och tio åsneston lastade med säd och bröd och andra livsmedel åt hans far för resan. Sedan lät han sina bröder resa, och de gav sig i väg. Och han sade till dem: ”Gräla inte på vägen hem!” De drog upp från Egypten och kom till sin far Jakob i Kanaans land. De berättade för honom: ”Josef lever än, och han är härskare över hela Egyptens land!” Då blev han alldeles lamslagen, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för honom allt vad Josef hade sagt till dem och när han såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, då fick deras far Jakob nytt liv. Och Israel sade: ”Det räcker. Min son Josef lever än. Jag vill ge mig av så att jag får se honom innan jag dör.”
Första Moseboken 45:1-28 nuBibeln (NUB)
Nu kunde Josef inte behärska sina känslor längre inför alla de närvarande. ”Gå ut härifrån allesammans”, ropade han till sina tjänare. Ingen av dem var närvarande när han sedan gav sig till känna för sina bröder, och han brast ut i gråt och grät så högt att egypterna hörde det, även farao och hans hov fick veta det. ”Jag är Josef”, sa han till sina bröder. ”Lever verkligen min far fortfarande?” Men hans bröder kunde inte svara honom. De var helt skräckslagna. ”Kom fram hit”, sa han. De kom närmare, och än en gång sa han: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten! Men sörj nu inte över att ni sålde mig hit. Ni behöver inte anklaga er själva. Gud skickade hit mig i förväg för att rädda era liv. Dessa två år av svält kommer att följas av fem år till, då man varken kommer att plöja eller skörda. Gud har skickat mig hit för att hålla er och era familjer vid liv, till räddning för många. Ja, det var Gud som skickade mig hit och inte ni. Han har gjort mig till rådgivare åt farao, ledare för hela hans förvaltning och härskare över hela Egyptens land. Skynda er nu hem till min far! Säg till honom: så här säger din son Josef: Gud har satt mig som härskare över hela Egyptens land. Kom hit till mig omedelbart! Du ska få bo i Goshens land, så att du är nära mig med alla dina barn, barnbarn, dina djur och allt annat du äger. Jag ska ta hand om dig här, eftersom det fortfarande återstår fem års hungersnöd. Varken du eller din familj eller någon av de dina ska lida någon brist. Nu har ni ju själva sett, och min bror Benjamin också, att det verkligen är jag, Josef, som talar till er. Berätta för vår far om min höga ställning här i Egypten och om allt ni har sett. Skynda er hem och hämta vår far!” Josef föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste och omfamnade alla sina bröder och grät. Sedan samtalade han och bröderna med varandra. Nyheten om att Josefs bröder hade kommit nådde snart farao, och både han och hans hovtjänstemän blev mycket glada. Sedan sa farao till Josef: ”Säg till dina bröder att göra så här: lasta era packdjur och far till Kanaan för att hämta er far och hela er släkt, och kom hit till mig. Jag ska ge er det bästa i hela Egyptens land. Ni ska få äta av landets goda. Befall dem också att göra så här: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. Oroa er inte över era tillhörigheter, för det bästa av Egyptens land ska tillhöra er.” Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar, precis som farao hade befallt, och mat för resan. Han gav dessutom nya kläder till var och en av dem, men Benjamin fick 300 siklar silver och fem uppsättningar kläder. Till sin far skickade han tio åsnelaster med det bästa av Egyptens produkter och tio åsnor med säd, bröd och annan mat som hans far kunde behöva på resan. Utrustade på detta sätt sände han iväg sina bröder med orden: ”Gräla nu inte på vägen!” De lämnade Egypten och återvände till Kanaans land, till sin far Jakob. ”Josef lever”, berättade de. ”Han är härskare över hela Egyptens land!” Jakob blev alldeles förstummad. Han kunde inte tro dem. Men när de berättade allt Josef sagt till dem, och när Jakob såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. Han sa: ”Det måste vara sant! Min son Josef lever! Jag måste resa så att jag får träffa honom innan jag dör.”
Första Moseboken 45:1-28 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: ”Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!” Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde. Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: ”Jag är Josef! Lever min far fortfarande?” Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom. Josef sa till sina bröder: ”Kom närmare mig”, så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]: ”Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25-28] Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19-20Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: ’Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.’ Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit.” Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom. Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: ”Josefs bröder har kommit!” Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. Farao sa till Josef: ”Säg till dina bröder: ’Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.’ [Hes 34:3] Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert.” Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel [3,45 kg] silver och fem ombyten av kläder. Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: ”Se till att ni inte blir oroliga (börjar att skaka, darra) på vägen.” De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far. De berättade för honom och sa: ”Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land.” Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. Israel sa: ”Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör.”
Första Moseboken 45:1-28 Bibel 2000 (B2000)
Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. »Låt alla gå ut härifrån«, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min far?« Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. Då sade Josef till bröderna: »Kom fram hit.« De gick fram till honom, och Josef sade: »Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten. Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. — Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.« Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra. I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän. Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. — Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.« Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan. Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan. Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!« De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. »Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«