Första Moseboken 2:4-17

Dela

Första Moseboken 2:4-17 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, då när HERREN Gud hade gjort jord och himmel. Det växte ännu ingen buske på jorden och ingen ört hade ännu skjutit upp ur marken. Ty HERREN Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. Men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande själ. HERREN Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och HERREN Gud lät alla slags träd som var ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken. Livets träd liksom trädet med kunskap om gott och ont satte han mitt i lustgården. Från Eden gick en flod ut som vattnade lustgården och som sedan delade sig i fyra huvudgrenar. Den första heter Pison. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. Guldet i det landet är gott och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. Den tredje floden heter Hiddekel. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. HERREN Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att han skulle odla och bevara den. Och HERREN Gud gav mannen denna befallning: "Du kan fritt äta av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont skall du inte äta, ty den dag du äter av det skall du döden dö."

Första Moseboken 2:4-17 Karl XII 1873 (SK73)

Alltså är himmel och jord tillkommen, då de skapade vordo på den tid, då Herren Gud gjorde himmel och jord. Förra än någor stjelk var på markene, och förra än någor ört växte på jordene; förty Herren Gud hade än då intet låtit regna på jordene, och ingen menniska var, som brukade jordena. Men en dimba gick upp af jordene, och vattnade alla markena. Och Herren Gud gjorde menniskona af jordenes stoft, och inblåste uti hans näso en lefvande anda, och så vardt menniskan en lefvande själ. Och Herren Gud planterade en lustgård uti Eden öster ut, och satte der in menniskona, som han gjort hade. Och Herren Gud lät uppväxa af jordene allahanda trä, lustig till att se och god till att äta; och lifsens trä midt i lustgårdenom, och kunskapsens trä på godt och ondt. Och utaf Eden gick en ström till att vattna lustgården, och han delade sig i fyra hufvudfloder. Den förste kallas Pison, den löper om hela Havila land, och der finnes guld. Och dess landes guld är kosteligit, och der finnes Bedellion, och den ädle stenen Onix. Den andre floden heter Gihon, den löper kring om hela Ethiopien. Den tredje floden kallas Hiddekel, den löper fram för Assyrien. Den fjerde floden är Phrath. Och Herren Gud tog menniskona, och satte honom in uti lustgården Eden, att han honom bruka och bevara skulle. Och Herren Gud böd menniskona, och sade: Du skall äta af allahanda trä i lustgårdenom; Men af kunskapsens trä på godt och ondt skall du icke äta; förty, på hvad dag du deraf äter, skall du döden dö.

Första Moseboken 2:4-17 Svenska 1917 (SVEN)

Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde jord och himmel. Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden; men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse. Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte däri människan som han hade danat. HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont. Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan delade den sig i fyra grenar. Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela landet Havila, där guld finnes, och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela landet Kus. Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat. Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård, till att bruka och bevara den. Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i lustgården må du fritt äta, men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när du äter därav, skall du döden dö.»

Första Moseboken 2:4-17 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Detta är himlens och jordens fortsatta historia sedan de skapats, när HERREN Gud hade gjort jord och himmel. Markens alla buskar fanns ännu inte på jorden och markens alla örter hade ännu inte vuxit upp, för HERREN Gud hade inte låtit det regna på jorden och det fanns ingen människa som kunde bruka den. Men en dimma kom upp ur jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. HERREN Gud planterade en lustgård i Eden, österut, och satte där människan som han hade format. Och HERREN Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i lustgården satte han livets träd och trädet med kunskap om gott och ont. Från Eden gick det ut en flod som vattnade lustgården och sedan delade sig i fyra huvudgrenar. Den första heter Pishon. Det är den som flyter runt hela landet Havila, där det finns guld. Guldet i det landet är gott, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gihon. Det är den som flyter runt hela landet Kush. Den tredje floden heter Tigris. Det är den som flyter öster om Assur. Den fjärde floden är Eufrat. HERREN Gud tog mannen och satte honom i Edens lustgård för att odla och bevara den. Och HERREN Gud gav mannen denna befallning: ”Du kan äta fritt av alla träd i lustgården, men av trädet med kunskap om gott och ont ska du inte äta, för den dag du äter av det ska du döden dö.”

Första Moseboken 2:4-17 nuBibeln (NUB)

Här följer berättelsen av händelserna då himlen och jorden skapades av HERREN Gud. Först fanns det inga buskar och ingen ört hade spirat på jorden, för HERREN Gud hade inte sänt något regn. Inte heller fanns det någon som kunde bruka jorden, men vatten bröt fram ur marken och vattnade jorden. Då formade HERREN en människa av markens jord och blåste in livsande genom hennes näsa. Så blev människan en levande varelse. HERREN Gud planterade en trädgård österut i Eden och satte där människan som han format. HERREN Gud lät vackra träd av alla slag växa i trädgården, och de gav den mest utsökta frukt. Mitt i trädgården planterade han livets träd och kunskapens träd, det som ger kunskap om gott och ont. En flod rann upp i Eden. Den bevattnade trädgården och delade sig sedan i fyra floder. Den första heter Pishon, och den flyter runt hela Havilas land, där det finns guld. Det landets guld är gott och där finns också harts och onyxsten. Den andra floden kallas Gichon och flyter omkring hela landet Kush. Den tredje floden heter Tigris och flyter öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat. HERREN Gud satte mannen i Edens trädgård för att bruka och vårda den. Och HERREN Gud gav mannen denna befallning: ”Du får äta av vilket träd som helst i trädgården, utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det kommer du sannerligen att dö.”

Första Moseboken 2:4-17 Svenska Kärnbibeln (SKB)

[Här inleds den andra övergripande litterära enheten i och med att toledot-formeln används första gången, se 1 Mos 5:16:910:111:102725:121936:1937:2 och bokens inledning. Denna nya enhet är litterärt starkt sammanlänkad till skapelseberättelsen på flera sätt: - De tre huvudord som avslutar skapelseberättelsen – skapa (hebr. bara), Gud (Elohim) och färdigställa (hebr. asah) – återkommer direkt i den första meningen, men i varierad ordning (jfr 1 Mos 2:3 och 1 Mos 2:4). - Den inledande meningen i bägge berättelser har sju ord (jfr 1 Mos 1:1 och 1 Mos 2:4). - Liksom i skapelseberättelsens första mening förekommer ”himlar och jord”, men nu varierat, skrivet i omvänd ordning och utan bestämd artikel. - Bägge berättelserna inleds med samma allitteration (två ord som börjar på samma bokstav, i detta fall b): bereshit bara, respektive behibaram bejom. - Ordet dag är ett centralt begrepp i skapelseberättelsen, det finns också i den första meningen som bejom som ordagrant är ”den dag”. I det här sammanhanget har bejom betydelsen ”när” på svenska. - Det enda ord som inte förekommer i skapelseberättelsen är Guds personnamn JHVH. Här i Edenberättelsen specificeras att den Gud som avses verkligen är JHVH och ingen annan. Båda berättelsernas introduktioner har många likheter. Först finns ett konstaterande vad gäller tid ”i begynnelsen” (1 Mos 1:1) och ”vid skapandet av dem” (vers 4b), alltså under den pågående processen. Sedan beskrivs situationen i något negativa termer ”men jorden var öde och tom” (1 Mos 1:2a) och ”men ännu var inte all vegetation där och det hade inte regnat” (vers 5). Sist kommer en positiv avslutning ”Guds Ande hovrade över vattnen” (1 Mos 1:2b) och ”ett flöde steg upp från jorden och vattnade den” (vers 6). Denna första toledot-enhet består av två huvuddelar som har samma tema: Edenberättelsen (kap 2–3) och Historien om Kain och Abel (kap 4). Här ges bakgrunden till hur världen kan se ut som den gör i dag om Gud är både allsmäktig och god. Människan valde att inte följa Guds goda föreskrifter utan valde istället olydnadens väg med de följder som synden alltid får: skadade eller förstörda relationer till Gud, andra människor och naturen. Men i allt detta lyser Guds oförtjänta nåd igenom och löftet om en frälsare lyser starkt i mörkret. Edenberättelsen är ingen andra skapelseberättelse även om människans skapelse nu beskrivs mycket mera detaljerat än i den övergripande skapelseberättelsen. Att författaren återvänder i tid till något som föregår vad som redan beskrivits förekommer även i Noas söners fortsatta historia (1 Mos 10:1-11:9) som först beskriver hur mänskligheten spridits ut över jorden varefter det i 1 Mos 11 konstateras att alla människor fortfarande bodde i samma område. Genom berättelsen om Babels torn i kapitel 11 ges orsaken till den situationen som beskrivits i kapitel 10.] Detta är den fortsatta historien (berättelsen – hebr. toledot) om himlarna och jorden. Vid skapandet (hebr. bara) av dem – när Herren Gud (Jahveh Elohim) färdigställde (höll på att göra, insätta, organisera – hebr. asah) jord och himlar, men innan alla fältets växter (buskar; träd; vild vegetation – hebr. siach) ännu fanns på jorden. Ja, innan alla fältens gröna grönska [för föda till djur och människor] ännu hade sprungit upp, för Herren Gud (Jahveh Elohim) hade ännu inte låtit det regna över (ovanifrån och ner på – hebr. al) jorden, och det fanns ingen människa som kunde bruka marken (jordens mylla). Men underjordiska vattenkällor höjde sig i marken (dimma steg upp från marken) och vattnade hela ytan (ansiktet) av marken (jordens mylla). [Det första hebreiska ordet ed används bara här och i Job 36:27 där det är dimma/moln. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter med källa/flöde. Det nämns inte att det regnar på jorden förrän i 1 Mos 7:12. Klimatet var alltså annorlunda än nu på jorden, vilket kan förklara varför människorna levde längre och förekomsten av stora djur som dinosaurier. Kanske kan det liknas vid ett stort växthus. Den närmsta klimatzonen som har några av dessa karaktärsdrag i vår tid är Redwoodskogen i norra Kalifornien. De tusenåriga träden där är över 100 meter höga. Anledningen till det gynnsamma klimatet är den ihållande dimman från Stilla havet som kyler träden under sommaren och minskar avdunstningen.] Herren Gud (Jahveh Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa, och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa, adam, är snarlikt ordet för jordens mylla, adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt ”levande varelse”, beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20212430. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platons och Aristoteles antika skrifter. Guds skaparhand är synlig i skapelsen och människan. Jordens yta består till 70% av saltvatten. Samma proportioner återfinns hos människan. Ett nyfött barn består till 80% av vatten och en vuxen människa 60%, och det är också salt. Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Exakt varför dessa ord skrivs så är inte fastlagt. En teori är att det är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeenden.] Herren Gud (Jahveh Elohim) planterade en trädgård (fruktträdgård) i Eden [betyder behaglig, lustfylld], åt öster, och där satte han människan som han hade format (designat, skulpterat). Herren Gud (Jahveh Elohim) lät alla slags träd, ljuvliga (tilltalande) att se på och goda (perfekt anpassade) som mat, växa upp ur marken, också livets träd [Upp 2:722:21419] mitt (centralt) i trädgården och kunskapens träd – gott och ont. [Bland alla träd nämns speciellt två träd, kunskapens träd och livets träd. Ordet för kunskap kommer från verbet att veta, känna och ha en intim kunskap (hebr. jada). Substantivets betydelse är alltså att känna till eller kunna göra olika saker. Det används t.ex. för att uttrycka att Esau var en skicklig jägare: Han ”kunde” jakt (1 Mos 25:27). Det mest troliga är inte heller att det handlar om att kunskap kan användas till både bra och dåliga saker. Gott och ont kan förstås som en merism, två ytterligheter som uttrycker en helhet. I så fall går det att förstå kunskapens träd – gott och ont i betydelsen att man ska kunna göra, klara av, vad som helst – allt. Det går också att förstå det som ett träd som innebär ett val. När kunskapens träd – gott och ont nämns är det första gången ordet ”ont” förekommer. Människan står inför ett val, ska hon välja gott eller väljer hon ont? Kunskapens träd nämns bara här och i vers 17 där funktionen primärt verkar vara att ge Adam och Eva ett sätt att visa sin lydnad mot Gud. Livets träd däremot nämns här och 1 Mos 3:2224. I Ordspråksboken används det bildligt för något som ger liv (Ords 3:1811:3013:1215:4) medan referenserna i Uppenbarelseboken handlar om ett nyskapat Eden (Upp 2:722:21419). Mitt i behöver inte betyda exakt ”mitten” rent fysiskt utan kan också ha betydelsen att det är något ”centralt” i skapelsen.] Och en flod rinner från Eden [hela området där trädgården fanns hette också Eden] för att vattna trädgården och därifrån delas den och blir till fyra källflöden. [Man kan förstå det som att fyra floder förenas i området Eden och blir en enda flod när den rinner genom trädgården Eden.] Den första heter Pishon [betyder: tillväxt], det är den som flyter runt (meandrar, slingar sig omkring – hebr. savav) hela landet Havila (hebr. Chavila), där det finns guld, och landets guld är gott (vackert, av hög kvalité). Där finns också bdelliumharts [antagligen en sorts vitaktig pärla] och onyxsten [ädelsten]. [Guld är den första metallen som nämns i Bibeln. Här även tillsammans med ordet för gott (hebr. tóv). Sedan skapelsen är guld det första som kallas gott, se 1 Mos 1:4101218212531. Genom alla tider har just guld ansetts vara den mest värdefulla metallen. I 4 Mos 11:7 jämförs färgen på mannat, som troligtvis var vitaktigt, med bdelliumharts.] Den andra floden heter Gichon [betyder: bryta, välla fram], det är den som flyter runt (meandrar) hela landet Kush. [Senare i GT syftar Kush på området i övre Nilen (nuvarande Etiopien/Sudan), här syftar det troligen på kassiternas land i Mesopotamien öster om Tigris.] Den tredje floden heter Chideqel [betyder: snabb; det grekiska namnet är ”Tigris”], det är den som har sitt lopp öster om Assyrien (Ashor). Den fjärde floden är Eufrat [betyder: fruktsam, flöda över, ge i överflöd]. Herren Gud (Jahveh Elohim) tog mannen och placerade honom (satte honom på en permanent boningsplats) i Edens trädgård, för att bruka (arbeta) den och bevara (underhålla, skydda) den. Herren Gud (Jahveh Elohim) gav denna befallning [den första föreskriften] till mannen genom att säga: ”Av alla trädgårdens träd får du verkligen äta [infinitiv absolutus – med säkerhet äta], men kunskapens träd – gott och ont – får du inte äta av, för om (hebr. bejom) du äter av det kommer du sannerligen att dö [infinitiv absolutus – döden dö, med all säkerhet dö].”

Första Moseboken 2:4-17 Bibel 2000 (B2000)

Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades. När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den — men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken — då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont. En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat. Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. Herren Gud gav detta bud: »Du får äta av alla träd i trädgården utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.«