Andra Moseboken 17:8-13

Andra Moseboken 17:8-13 Svenska Kärnbibeln (SKB)

Sedan kom amalekiterna och stred med Israel vid Refidim [betyder: ”viloplats”]. [Amalekiterna var ättlingar till Abraham via Esau, se 1 Mos 36:15. De var ett nomadfolk som bodde i Negev och Sinai och levde på att plundra, se Dom 3:13. De hade tämjt kamelen och använde den i sina attacker. Kamelen kan springa 70 km/h (mycket snabbare än en häst) och var väl lämpad att användas för överraskningsattacker av de amalekitiska rövargängen, se Dom 6:35. Ryktet om israeliternas vandring och de tillgångar de hade med sig hade säkert nått amalekiterna som nu rörde sig söderut för att få ett lätt byte. I 5 Mos 25:17-18 beskrivs hur de på ett fegt sätt attackerade och isolerade en del av de tröttaste israeliterna som var längst bak. De beskrivs också som gudlösa. I berättelsen som följer här indikeras också att de var bättre rustade militärt sett än israelerna, och hade inte Gud gripit in på ett övernaturligt sätt när Mose, Aron och Hur bett, skulle de lätt besegrat israeliterna, se vers 11. Den exakta platsen för Refidim är okänd. Eftersom det inte fanns vatten, kanske det inte var en oas som oftast annars rastplatserna var. Ordet Refidim är plural och kommer från hebr. refida som betyder ryggstöd och har med att ligga ner och vila men även stöd. Ordet knyter an till att det var en ”rastplats” men även till att Aron och Hur ”stöttade” Moses armar i bönen.] Mose sa till Josua: ”Välj ut åt oss män, gå ut och strid med amalekiterna. I morgon ska jag stå på toppen av kullen med Guds (Elohims) stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och stred med amalekiterna, medan Mose, Aron [Moses bror] och Hur (hebr. Chor) [en vän; konstnären Betsalels farfar, se 2 Mos 31:2] gick upp till toppen av kullen (höjden – hebr. giva). När Mose höll upp sin hand hade Israel övertaget, men när han lät sin hand falla (lät den vila) hade amalekiterna övertaget. Moses hand blev tung, så de tog en sten och lade under honom och han satte sig på den. Aron och Hur (hebr. Chor) höll upp hans händer, en på ena sidan och den andra på andra sidan. Och hans händer var stadiga (stabila; ordagrant ”sanna” – hebr. emonah) till dess att solen gick ner. [Detta är första gången det hebreiska ordet emonah förekommer. Det är ett rikt ord som betyder stabilitet, trofasthet och även sanning. Det kommer från ordet för sanning (hebr. emet) som rent bokstavligt också står stadigt, se inledningen till Ps 12. Emonah används totalt 49 ggr och 22 av dem i Psaltaren.] Josua försvagade (slog ner – hebr. chalash) [ovanligt ord, se Job 14:10Jes 14:12] Amalek och hans folk med svärdseggen (bokstavligt ”svärdets mun” – hebr. peh cherev).