Femte Moseboken 32:1-20
Femte Moseboken 32:1-20 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Lyssna, ni himlar, jag vill tala, hör, du jord, orden från min mun. Som regnet må min lära drypa, som daggen må mitt tal flöda, som rikligt regn på grönska, som regnskurar på gräs. Ty HERRENS namn skall jag förkunna, ge ära åt vår store Gud. Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, ty alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han. De har handlat illa mot honom, de är inte hans barn, utan en skam, ett förvänt och avogt släkte. Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då ej din Fader som skapade dig, han som danade och formade dig? Kom ihåg forna dagar. Ge akt på gångna släktens år. Fråga din far, han skall berätta för dig, dina äldste, de skall säga dig det. När den Högste gav arvslotter åt folken, när han spred ut människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn. Ty HERRENS del är hans folk, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Liksom en örn väcker upp sitt bo, och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom på sina fjädrar. Blott HERREN ledde honom, ingen främmande gud vid hans sida. Han lät honom fara fram över landets höjder och han fick äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan. Han gav honom gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, tillsammans med det bästa av lamm, baggar från Basan och bockar, det bästa och märgfullaste vete. Druvors blod drack du, skummande vin. Då blev Jesurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom genom främmande gudar, med vidrigheter väckte de hans vrede. De offrade åt onda andar, som inte är Gud, åt gudar som de inte kände, nya gudar som nyss kommit till och som era fäder ej fruktade. Du övergav Klippan som födde dig. Du glömde Gud som gav dig livet. HERREN såg detta och förkastade dem, eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom. Han sade: "Jag vill dölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de får. Ty de är ett förvänt släkte, barn utan trohet.
Femte Moseboken 32:1-20 Karl XII 1873 (SK73)
Akter uppå, I himlar, jag vill tala; och jorden höre mins muns ord. Min lära drype såsom regn, och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter. Ty jag vill prisa Herrans Namn; gifvom vårom Gudi allena ärona. Han är en klippa; hans verk äro ostraffelig; ty allt det han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättvis och from är han. Den afvoga och onda slägten är honom ifråfallen; skamfläcker äro de, och icke hans barn. Tackar du så Herranom dinom Gud, du galna och ovisa folk? Är han icke din Fader, och din Herre? Hafver han icke allena gjort och beredt dig? Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hvad han gjort hafver med de gamla fäder; fråga din fader, han skall förkunnat dig; dina äldsta, och de skola sägat dig. När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn, då satte han landamäre till folken, efter Israels barnas tal. Ty Herrans lott är hans folk; Jacob är snöret till hans arf. Han fann honom i vildmarkene; uti torro öknene, der styggeligit är; han förde honom omkring, och gaf honom lag, och bevarade honom såsom sin ögnasten. Såsom en örn utförer sina ungar, och flyger öfver dem; så räckte han sina vingar ut, tog dem, och bar dem uppå sina vingar. Herren allena ledde honom, och ingen främmande gud var med honom. Han lät honom fara högt uppe på jordene, och födde honom med åkrens frukt; och lät honom suga hannog utu hälleberget, och oljo utu hårda stenen; Smör af korna, och mjölk af fåren, samt med det feta af lamben, och fetesta vädrar, och bockar med feta njurar, och hvete; och lät honom dricka goda vindrufvos blod. Och då han vardt fet och mätt, vardt han kåter; han är fet, tjock och stark vorden; och hafver öfvergifvit Gud, den honom gjort hade; sine helsos klippo aktade han ringa; Och rette honom genom främmande gudar till nit; genom styggelse förtörnade han honom. De offrade djeflom, och icke sinom Gud; dem gudom, som de intet kände; dem nyom, som icke tillförene varit hade, hvilka deras fäder intet dyrkat hade. Dina klippo, den dig födt hafver, den öfvergaf du, och förgat den Gud, som dig skapat hafver. Och då Herren det såg, vardt han vreder öfver sina söner och döttrar; Och han sade: Jag skall förskyla mitt ansigte för dem, och vill se hvad dem på sistone vederfaras kan; ty det är ett afvogt slägte, och sådana barn, der ingen tro uti är.
Femte Moseboken 32:1-20 Svenska 1917 (SVEN)
Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala; och jorden höre min muns ord. Såsom regnet drype min lära, såsom daggen flöde mitt tal, såsom rikligt regn på grönska och såsom en regnskur på gräsets brodd. Ty HERRENS namn vill jag förkunna; ja, given ära åt vår Gud. Vår klippa -- ostraffliga äro hans gärningar, ty alla hans vägar äro rätta. En trofast Gud och utan svek, rättfärdig och rättvis är han. De åter handlade illa mot honom; de voro icke hans barn, utan en skam för Israel, det vrånga och avoga släktet! Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han då icke din fader, som skapade dig? Han danade ju dig och beredde dig. Tänk på de dagar som fordom voro; akta på förgångna släktens år. Fråga din fader, han skall förkunna dig det, dina äldste, de skola säga dig det. När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn. Ty HERRENS folk är hans del, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödsligheten, där ökendjuren tjöto. Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård, han bevarade honom såsom sin ögonsten. Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt och svävar upp ovanför sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog honom och bar honom på sina fjädrar. HERREN allena ledsagade honom, och ingen främmande gud jämte honom. Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av markens gröda; han lät honom suga honung ur hälleberget och olja ur den hårda klippan. Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får, fett av lamm fick du ock, vädurar från Basan och bockar, därtill fetaste märg av vete; och av druvors blod drack du vin. Då blev Jesurun fet och istadig; du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. Ja, de retade honom genom sina främmande gudar, med styggelser förtörnade de honom. De offrade åt onda andar, skengudar, åt gudar som de förut icke kände, nya, som nyss hade kommit till, och som edra fäder ej fruktade för. Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet. När HERREN såg detta, förkastade han dem, ty han förtörnades på sina söner och döttrar. Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de få; ty ett förvänt släkte äro de, barn i vilka ingen trohet är.
Femte Moseboken 32:1-20 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
Lyssna, ni himlar, jag vill tala! Hör, du jord, min muns ord! Som regnet ska min lära droppa, som daggen ska mitt tal flöda, som rikligt regn på grönska, som regnskurar på gräs. HERRENS namn ska jag förkunna. Ge ära åt vår store Gud! Han är Klippan, fullkomliga är hans gärningar, för alla hans vägar är rätta. En trofast Gud utan svek, rättfärdig och rättvis är han. De har handlat illa mot honom, de är inte hans barn utan en skam, ett förvänt och avogt släkte. Är det så du lönar HERREN, du dåraktiga och ovisa folk? Är han inte din Far som skapade dig, han som danade och formade dig? Kom ihåg forna dagar. Ge akt på gångna släktens år. Fråga din far, han ska berätta för dig, dina äldste, de ska säga dig det. När den Högste gav arvslotter åt folken, när han spred ut människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn, för HERRENS del är hans folk, Jakob är hans arvedels lott. Han fann honom i öknens land, i ödslig, tjutande ödemark. Han omslöt honom och tog honom i sin vård, han bevarade honom som sin ögonsten. Som en örn väcker upp sitt bo och svävar över sina ungar, så bredde han ut sina vingar och tog emot honom och bar honom på sina fjädrar. Endast HERREN ledde honom, ingen främmande gud vid hans sida. Han lät honom gå fram över landets höjder och äta av markens gröda. Han lät honom suga honung ur berget och olja ur den hårda klippan. Han gav honom gräddmjölk av kor och sötmjölk av får med det bästa av lamm, baggar från Bashan och bockar, det bästa och finaste vete. Druvors blod fick du dricka, skummande vin. Då blev Jeshurun fet och slog bakut. Du blev fet och tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa. De retade honom med främmande gudar, väckte hans vrede med vidrigheter. De offrade åt onda andar som inte är Gud, åt gudar de inte kände, nya gudar som nyss kommit till och som era fäder inte fruktade. Du övergav Klippan som födde dig, du glömde Gud som gav dig livet. HERREN såg det och förkastade dem, eftersom hans söner och döttrar hade kränkt honom. Han sade: Jag ska dölja mitt ansikte för dem, jag ska se vilket slut de får, för de är ett förvänt släkte, barn utan trohet.
Femte Moseboken 32:1-20 nuBibeln (NUB)
Lyssna, himmel och jord! Hör vad jag har att säga! Min undervisning ska vara som stilla regn, den ska falla som dagg, som fint regn över det spirande gräset, ja, som rikligt regn över späd grönska. Jag ska förkunna HERRENS ära och prisa vår Guds storhet. Han är klippan. Hans verk är fullkomliga. Allt vad han gör är rätt. Han är en trofast Gud som aldrig gör något ont, Han är rättfärdig och rättvis. Men hans barn har handlat svekfullt mot honom. De är en skam och är inte längre hans barn. De har blivit ett hårdhjärtat och motsträvigt släkte. Är det så ni behandlar HERREN? Du dåraktiga, vettlösa folk! Är han inte din far som skapade dig? Är det inte han som har gjort dig och format dig? Kom ihåg hur det var förr! Tänk på tidigare generationer! Fråga din far, han ska berätta, och de gamla, de ska förklara för dig. När den Högste tilldelade folken deras områden och bestämde gränserna för var de skulle bosätta sig i enlighet med Israels söners antal, då blev hans folk HERRENS egendom, Jakob hans del. Han fann honom i öknen, i ödslig, ylande ödemark, han bevarade honom, tog hand om honom och skyddade honom som sin ögonsten. Som när en örn lockar sina ungar ur boet och svävar över dem, så bredde han ut sina vingar och bar honom på sina vingfjädrar. HERREN ensam ledde honom, inga andra gudar. Han lät honom rida över landets höjder, äta av markens frukt. Han gav honom honung ur berget och olja från flinthårda klippan, gräddmjölk från kor, fårmjölk och fett från lammen, baggar och getter från Bashan och det allra finaste vete. Druvors blod drack du, vin av utsökta druvor. Men Jeshurun fick för mycket av det goda och slog bakut. Du blev övergödd, tjock och trög. Han övergav sin Gud, sin skapare, den klippa som räddat honom. Folket väckte så hans svartsjuka med främmande gudar. De gjorde avskyvärda saker och han blev vred. De offrade till demoner som inte är gudar, till nya gudar som de inte kände, gudar som nyss kommit till som era fäder inte fruktade. Du övergav klippan som hade format dig och glömde den Gud som fött dig. HERREN såg vad de gjorde och stötte bort dem. Hans söner och döttrar hade gjort honom vred. Han sa: ”Jag ska dölja mitt ansikte för dem. Sedan får vi se vad som kommer att hända med dem. De är ett hårdhjärtat släkte, barn som ingen kan lita på.
Femte Moseboken 32:1-20 Svenska Kärnbibeln (SKB)
Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala! Låt jorden höra min muns ord. Min lärdom (doktrin – hebr. leqach) ska droppa som regn, mitt löftesord [vattna] som daggen (fint regn), som det stilla regnet på grönska (spirande gräs – hebr. deshe) och som regnskurarna över vegetationen (hebr. esev). Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahvehs) namn, tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet). Klippan [en benämning på Gud] – hans gärningar är fulländade, för alla hans vägar är rätta. En trofast Gud (El) utan missgärning; rättvis och rättfärdig är han. Tillhör det korrupta honom [tillbedjan av guldkalven, se 4 Mos 9:12]? Nej! Det felaktiga tillhör hans söner (barn), en generation som är korrupt, förvriden och pervers. Behandlar ni (gör ni så mot) Herren (Jahveh) ni dåraktiga folk utan vishet? Är Han inte er Fader som har fött dig? Har han inte gjort (initierat – hebr. ashah) er och fastställt (etablerat) dig? Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten), begrunda åren från generation till generation (många generationer). Fråga din far och han ska förkunna för dig, dina äldste och de ska berätta för dig. När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv, när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i 1 Mos 10:5] människors (Adams) barn, då satte han upp gränser för folken [1 Mos 11:5-8] i enlighet med antalet av Guds söner. [Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei Jisrael – Israels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med Ps 82 och Dan 10:13-21 som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.] Herrens (Jahvehs) del är hans folk, Jakob är hans arvslott. Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland, på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark [där vinden tjuter eller djur ropar i natten]. Han omslöt (gav beskydd åt) honom, han tog hand om (förbarmade sig över) honom, han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga). Som en örn som rör om i sitt näste, hovrar över sina ungar, breder ut sina vingar, tar dem och bär dem på sina vingar. [Här målas bilden upp av Gud som en örnmamma som knuffar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga, se Joh 10:4. Om inte ungarna tar klivet över kanten självmant börjar örnen riva sönder sitt bo så att ungarna tvingas lämna boet. Örnbon är alltid byggda på höga klippavsatser så att ungarna faller rakt ner om de inte börjar använda vingarna och flyga. Men lyckas de inte direkt så är örnmamman där och dyker in under sina ungar så att hon fångar upp dem på sina vingar innan de når marken och skadar sig. Sedan flyger hon upp på hög höjd och släpper ner dem på nytt. Denna procedur upprepas till dess att ungarna har lärt sig att flyga.] Herren (Jahveh) själv (ensam, ordagrant: solitär) ledde honom och där fanns ingen främmande gud (hebr. el) vid hans sida. Han lät honom resa på jordens höga platser och han åt fältens frukter. Han lät honom suga honung ur klippan och olja ur den hårda stenen, smör (ost) från nötkreatur och mjölk från småboskapen, med det feta från lammen och baggar från Bashans hjordar och getter, med det bästa av vetet och av druvans blod drack du skummande vin. [Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. En av ordets betydelser är ”bördig mark”, vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön, som också är känt för sina stora välgödda tjurar.] Men Jesjurun [poetiskt namn för Israel, betyder ”den rättfärdige”] blev fet och sparkade [upproriskt vilt omkring sig], du växte dig fet och du blev tjock, du blev en frossare. Han glömde (övergav) Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] som skapat honom och hånade sin frälsnings klippa. De drev honom till avundsjuka med främmande gudar, med avskyvärda styggelser provocerade de honom. De offrade åt demoner (onda andar – hebr. shed) [Ps 106:37] som inte är en gud (Eloha) – nya [gudar] som dök upp från ingenstans, som dina fäder inte fruktade. Du har varit obekymrad för Klippan som födde dig och du har glömt bort Gud (El) som bar fram dig. Herren (Jahveh) såg och försmådde (dig), på grund av hans söner och hans döttrar som provocerade (honom). Han sa: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem. Jag ska se vilket deras slut blir, för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation, söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).
Femte Moseboken 32:1-20 Bibel 2000 (B2000)
Lyssna, himmel, när jag talar, må jorden höra mina ord! Som strömmande regn är min lära, som daggen faller mina ord, som skurar över grönska, som duggregn över gräs. Herrens ära vill jag förkunna. Prisa vår Guds storhet! Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis. Med tiden sveks han av sina barn, ett falskt och bakslugt släkte. Är det så du lönar Herren, du vettlösa, dåraktiga folk? Är han inte din fader och skapare, han som gjorde dig, som formade dig? Tänk på svunna tider, framfarna släktens år. Fråga din far, han kan berätta, de gamla, de vet att förklara. När den Högste gav land åt folken och skilde dem från varandra, när han fördelade deras områden efter gudasönernas antal, då blev Jakob Herrens andel, Israel hans arv och egendom. Han fann honom i öknen, i den ödsliga, ylande ödemarken. Han gav honom värn och vård, skyddade honom som sin ögonsten. Som en örn lockar ungarna ur redet och sedan svävar över dem, så bredde han ut sina vingar och bar honom på sin rygg. Herren ensam visade vägen, ingen annan, främmande gud. Han förde honom fram över landets höjder och lät honom äta av åkerns gröda, mättade honom med honung från bergen, olja från flinthårda klippan, grädde från korna, mjölk från fåren, fett från lammen, baggar och bockar från Bashan och det allra finaste vete. Druvans blod blev ditt vin. Jakob åt och blev mätt. Men när Jeshurun blev fet slog han bakut — du blev fet, du blev tjock och stinn. Han övergav Gud, sin skapare, förkastade sin räddande klippa. De retade hans svartsjuka med främmande gudar, de väckte hans vrede med vidrigheter. De offrade åt demoner som inte är gudar, åt gudar som var okända för dem, nya gudar som nyss hade kommit, obekanta för era fäder. Klippan, ditt ursprung, försummade du, du glömde den Gud som gav dig liv. I vrede över vad han såg förkastade Herren sina söner och döttrar. Han sade: »Jag skall dölja mitt ansikte, jag vill se hur det går för dem då, för detta svekfulla släkte, barn som ingen kan lita på.