Apostlagärningarna 28:1-14
Apostlagärningarna 28:1-14 Svenska Folkbibeln (SFB98)
Sedan vi hade blivit räddade, fick vi veta att ön hette Melite. De infödda visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det började regna och var kallt. Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden, då en huggorm kom ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. När de infödda såg ormen hänga fast vid hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är utan tvekan en mördare, som rättvisans gudinna inte låter leva, även om han har räddats från havet." Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De väntade nu att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. Sedan de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud. I trakten kring denna plats fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, den främste mannen på ön. Han tog vänligt emot oss och lät oss vara hans gäster i tre dagar. Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle avsegla försåg de oss med vad vi behövde. Efter tre månader avseglade vi med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsbild. Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och vi kom på andra dagen till Puteoli. Där fann vi bröder som inbjöd oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så kom vi till Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 Nya Levande Bibeln (BSV)
När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa på stranden där alla kunde värma sig, för det hade börjat regna och var kallt. Paulus hjälpte till genom att samla grenar, och då han la ett fång på elden, blev han plötsligt biten av en huggorm. Den hade lockats fram av värmen, och högg sig envist fast i hans hand. När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: "Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men nu vill rättvisans gudinna döda honom." Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. Alla väntade att hans hand skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud. Nära stranden där vi kom iland fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss artigt och gav oss mat och husrum i tre dagar. Men samtidigt som vi var där, råkade Publius pappa ligga sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och la sina händer på honom och botade honom. Efter detta kom alla sjuka människor på ön till Paulus och blev botade. De visade sedan sin tacksamhet genom att överhopa oss med gåvor. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan. Det dröjde tre månader efter skeppsbrottet innan vi seglade iväg från Malta, och den här gången reste vi med fartyget "Tvillinggudarna" från Alexandria, ett fartyg som hade övervintrat på ön. Vi la först till i Syrakusa på Sicilien, där vi stannade i tre dagar. Därifrån for vi rakt över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och kom efter två dagar fram till Puteoli. Där fann vi några troende, som bad oss att stanna hos dem i en vecka, vilket vi gjorde. Sedan fortsatte vi landvägen mot Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 Karl XII 1873 (SK73)
Och då de undkomne voro, fingo de veta, att ön het Melite. Och folket beviste oss icke liten äro, undfångandes oss alla; och upptände en god eld, för regnets skull som oss öfverkommet var, och för köldens skull. Och då Paulus bar tillhopa en hop med ris, och lade på elden, kröp en huggorm ut ifrå värman, och stack hans hand. Men då folket såg ormen hängandes vid hans hand, sade de emellan sig: Denne mannen måste vara en mandråpare, hvilken hämnden icke tillstäder lefva, ändock han nu undkommen är för hafvet. Men han skuddade ormen i elden, och honom skadde der intet af. Men de mente ske skola, att han skulle uppsvälla, eller straxt falla neder och dö. Då de länge vänte derefter, och sågo att honom intet ondt vederfors, vände de sig uti ett annat sinne, och sade att han var en gud. Och der icke långt ifrå hade den öfverste öfver öna, benämnd Publius, en afvelsgård; den undfick oss till herberge, och for väl med oss i tre dagar. Och hände sig, att Publii fader låg sjuk i skälfvosot och bukref; till honom gick Paulus in, och när han hade bedit, lade han händer på honom, och gjorde honom helbregda. Och då det var skedt, kommo ock andre, de som sjukdom hade der på öne, och gingo fram, och vordo helbregda. Hvilke oss gjorde mycken äro; och när vi forom våra färde dädan, läto de komma in med oss hvad nödtorftigt var. Efter tre månader seglade vi vara färde uti ett skepp ifrån Alexandria, som der under ön hade legat i vinterläge; uti hvilkets baner stod Castor och Pollux. Och när vi kommom till Syracusa, blefvo vi der i tre dagar. Dädan seglade vi omkring, och kommom till Regium. Och en dag derefter blåste sunnanväder upp, så att vi kommom den andra dagen derefter till Puteolos. Och efter vi funne der bröder, vorde vi bedne, att vi skulle blifva när dem i sju dagar; och så komme vi till Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 Svenska 1917 (SVEN)
Först sedan vi hade blivit räddade, fingo vi veta att ön hette Malta. Och infödingarna visade oss en icke vanlig välvilja; de tände upp en eld och togo oss alla med sig dit, för det påkommande regnets och för köldens skull. När Paulus då tog upp ett fång torra kvistar som han lade på elden, kom, i följd av hettan, en huggorm fram därur och högg sig fast vid hans hand. Då infödingarna fingo se ormen hänga där vid hans hand, sade de till varandra: »Helt visst är denne man en dråpare, som rättvisans gudinna icke tillstädjer att leva, om han nu ock har blivit räddad undan havet.» Men han skakade ormen ifrån sig i elden och led ingen skada.Mark. 16, De väntade att han skulle svälla upp eller helt plötsligt falla ned död; men när de efter lång väntan fingo se att intet ont vederfors honom, ändrade de mening och sade att han var en gud. I närheten av detta ställe var en lantgård, som tillhörde den förnämste mannen på ön, en som hette Publius; denne tog välvilligt emot oss och gav oss härbärge i tre dagar. Nu hände sig att Publius' fader låg sjuk i en magsjukdom med feberanfall. Paulus gick då in till honom och bad och lade händerna på honom och gjorde honom frisk. Men när detta hade skett, kommo också de av öns övriga inbyggare som hade någon sjukdom till honom och blevo botade. Och de bevisade oss ära på mångahanda sätt; och när vi skulle avsegla, försågo de oss med vad vi behövde. Då tre månader voro förlidna, avseglade vi på ett skepp som hade legat vid ön över vintern; det var från Alexandria och bar Tvillinggudarnas bilder. Och vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån foro vi längs kusten och kommo till Regium. Dagen därefter fingo vi sunnanvind, och vi kommo så redan på andra dagen till Puteoli. Där träffade vi på bröder, och hos dem stannade vi, på deras inbjudning, i sju dagar. På detta sätt kommo vi till Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)
När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta. Lokalbefolkningen visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt. Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en huggorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sade de till varandra: "Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan honom leva." Men Paulus skakade av sig ormen ner i elden och tog ingen skada. Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sade att han var en gud. I trakten runt den platsen fanns det lantgårdar som tillhörde Publius, stormannen på ön. Han tog vänligt emot oss som sina gäster i tre dagar. Publius far låg just då sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. Efter tre månader seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna som galjonsfigur. Vi lade till vid Syrakusa och stannade där i tre dagar. Därifrån följde vi kusten och kom till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli. Där fann vi bröder som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar. Och så fortsatte vi till Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 nuBibeln (NUB)
När alla kommit välbehållna iland, fick vi reda på att ön hette Malta. Öns befolkning var mycket vänlig mot oss och gjorde i ordning en brasa och tog hand om oss alla, för det hade börjat regna och var kallt. Paulus samlade ett fång grenar och då han lade det på elden, lockades en huggorm fram av värmen och högg sig fast i hans hand. När öborna såg ormen hänga där, sa de till varandra: ”Han är säkert en mördare! Han lyckades rädda sig ur havet, men rättvisans gudinna vill inte låta honom leva.” Men Paulus skakade av sig ormen i elden och var helt oskadd. Alla väntade att han skulle svullna upp eller att han plötsligt skulle falla ner död, men när de hade väntat länge och väl och inget hände, ändrade de uppfattning och sa att han var en gud. Nära denna plats fanns en stor egendom som tillhörde Publius, öns främsta man. Han välkomnade oss och gav oss mat och husrum i tre dagar. Hans far låg sjuk i feber och svår diarré. Paulus gick därför in och bad för mannen och lade sina händer på honom och botade honom. Efter detta kom alla sjuka på ön dit och blev botade. De visade sedan sin tacksamhet på många sätt. Och när det var dags för oss att segla iväg, kom folk ombord med allt möjligt som vi kunde behöva för resan. Det dröjde tre månader innan vi seglade iväg, nu med fartyget ”Tvillinggudarna” från Alexandria som hade övervintrat på ön. Vi lade först till i Syrakusa där vi stannade i tre dagar. Därifrån for vi över till Regium. En dag senare fick vi sydlig vind och kom efter två dagar fram till Puteoli. Där fann vi några troende som bad oss att stanna hos dem i en vecka vilket vi gjorde. Så kom vi till Rom.
Apostlagärningarna 28:1-14 Svenska Kärnbibeln (SKB)
När vi väl var räddade fick vi veta att ön hette Malta. De infödda (lokalbefolkningen – gr. barbaros) visade oss en ovanligt stor vänlighet. De tände en eld och tog hand om oss alla, eftersom det hade börjat regna och var kallt. [Barbarer kallades alla icke-grekiska folk. Ursprunget för det grekiska ordet barbaros är att stamma och tala obegripliga ljud. För det grekiska örat lät alla främmande språk som obegripligt babbel. Utifrån detta skapades det ljudhärmande, onomatopoetiska ordet bar-bar som blev barbaros. Ordet för vänlighet är philanthropia och användes för gästfrihet och välgörenhet.] Paulus hade just samlat ett fång kvistar och lagt på elden när en giftorm kröp ut på grund av hettan och högg sig fast i hans hand. När de infödda såg ormen hänga från hans hand, sa de till varandra: ”Den där mannen är säkert en mördare. Trots att han blev räddad från havet lät inte Rättvisan (gr. Dike) honom leva.” [Dike var den moraliska rättvisans gudinna i den grekiska mytologin.] Men Paulus skakade bara av sig ormen ner i elden och tog ingen skada. Folket väntade sig att han skulle svullna upp eller plötsligt falla ner död. När de väntat länge och sett att inget ovanligt hände honom, ändrade de sig och sa att han var en gud. I trakten runt den platsen fanns fält (egendomar) som tillhörde den högst uppsatte mannen på ön som hette Publius. Han tog vänligt emot oss [Paulus, Lukas och Aristarchus, se Apg 27:2] som sina gäster i tre dagar. [Beteckningen för Publius position ”den högst uppsatte”, gr. protos, förekommer i inskrifter på Malta.] Publius far låg just då sjuk i feberattacker och svår diarré (dysenteri). Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. [Det är troligt att Publius far led av brucellos som smittar via getmjölk. Sjukdomen kallas än i dag för just maltafeber. Lukas använder feber i plural vilket exakt beskriver den svängande febern som karaktäriserar sjukdomsförloppet. Efter inkubationstiden stiger febern till 39-40 grader. Den ligger sedan på denna nivå under två veckor för att därefter sjunka under någon veckas tid. Febern kan fortsätta att pendla på detta sätt under tre till fyra månader.] Efter den händelsen kom också andra sjuka på ön till honom och blev botade. De visade oss sin uppskattning på många sätt, och när vi skulle segla försåg de oss med vad vi behövde. [Maltas befästa huvudstad i antiken och Romarriket var Mdina. Det är troligt att Publius bor där. Enligt tradition är Pauluskatedralen i Mdina byggd på samma ställe som Publius hus en gång låg. Under resan till Rom finns flera av Andens gåvor i funktion i Paulus liv: profetia, se Apg 27:21-26; helande, se Apg 28:8-9.] Efter tre månader [i februari] seglade vi ut med ett skepp som hade övervintrat vid ön. [Det låg antagligen i den största hamnen Valetta, i dag Maltas huvudstad.] Det kom från Alexandria och hade Tvillingarna [gr. Dioskouroi, de grekisk-romerska gudarna Castor och Pollux] som galjonsfigur. [Castor och Pollux var inom grekiska mytologin tvillingsöner, de ansågs vara gudar som speciellt beskyddade sjömän. Det är antagligen med en viss ironi som Lukas tar med denna detalj. Paulus hade varit tydlig med vem hans Gud var, se Apg 27:23-25.] Vi lade till vid Syrakusa [provinsen Siciliens huvudstad, en stor stad med två hamnar] och stannade där i tre dagar. Därifrån följde vi kusten och kom till Regium [på den italienska stövelns spets]. En dag senare fick vi sydlig vind, och den andra dagen kom vi till Puteoli. [Här brukade spannmålsfartygen lossa sin last. Puteoli var Roms hamnstad vid den här tiden.] Där fann vi [troende] syskon som bjöd in oss att stanna hos dem i sju dagar [medan fartyget lossade sin last med spannmål].
Apostlagärningarna 28:1-14 Bibel 2000 (B2000)
När vi var i säkerhet fick vi veta att ön hette Malta. De infödda var ytterst vänliga mot oss; de tände ett bål och tog hand om oss alla, för det började regna och var kallt. Paulus drog ihop ett fång torrt ris, och då han lade det på elden kom en huggorm fram på grund av värmen och högg sig fast vid hans hand. När de infödda såg ormen hänga från handen på honom sade de till varandra: »Den där mannen måste vara en mördare. Han har räddats från havet, men rättvisans gudinna ville inte att han skulle få leva.« Men Paulus skakade av sig ormen i elden och tog ingen skada. De andra trodde att han skulle svullna upp eller plötsligt falla död ner. När de sedan hade väntat en lång stund och sett att ingenting särskilt hände honom slog de om och sade att han var en gud. I närheten låg det gårdar som tillhörde Publius, öns främste man, och han tog emot oss och visade oss gästfrihet i tre dagar. Hans far låg till sängs med feberanfall och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom. Efter det kom också de andra sjuka på ön dit och blev botade. De gav oss många bevis på sin uppskattning, och när vi skulle segla därifrån försåg de oss med allt vi behövde. Efter tre månader avseglade vi med »Dioskurerna«, ett fartyg från Alexandria som hade legat vid ön över vintern. Vi gick in till Syrakusa och låg där i tre dagar. Därifrån kom vi så småningom fram till Regium. Efter en dags väntan fick vi sydlig vind och nådde efter två dagar Puteoli. Där fann vi trosbröder och blev inbjudna att stanna hos dem en vecka. Och på det sättet kom vi till Rom.