Apostlagärningarna 16:11-40 - Compare All Versions

Dela

Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake och nästa dag till Neapolis och därifrån till Filippi, som är den ledande staden i denna del av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. På sabbaten tog vi vägen ut genom stadsporten och gick längs en flod, där vi antog att det fanns ett böneställe. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade kommit dit. En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som fruktade Gud. Och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och alla i hennes familj hade blivit döpta bad hon: "Kom hem till mig och bo där, om ni anser att jag tror på Herren." Och hon övertalade oss. En gång när vi var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande och som skaffade sina herrar goda inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här männen är den högste gudens tjänare, och de förkunnar för er en väg till frälsning." Så gjorde hon i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne." Och i samma ögonblick for den ut. När hennes herrar såg att allt hopp om inkomster var ute för dem, grep de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför stadens myndigheter. De förde fram dem till stadens domare och sade: "De här männen stör ordningen i vår stad. De är judar och förkunnar seder som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta eller följa." Folket gick också till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att noga bevaka dem. När han hade fått en sådan befallning, satte han dem i det innersta fängelserummet och spände fast deras fötter i stocken. Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna lyssnade på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsets dörrar stod öppna, drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte något illa! Vi är alla här." Då bad fångvaktaren om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade: "Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?" De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." Och de predikade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid denna tid på natten tog fångvaktaren dem med sig och tvättade deras sår. Och han och de som hörde till hans familj döptes genast. Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där männen!" Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni skall friges. Så kom nu ut och gå i frid!" Men Paulus sade till dem: "De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och de har kastat oss i fängelse. Och nu vill de låta oss gå i hemlighet. Å nej, de får själva komma och föra ut oss." Rättstjänarna framförde detta till domarna. När dessa fick höra att de var romerska medborgare blev de förskräckta. De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. När Paulus och Silas hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan for de vidare.

Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade rakt över till ön Samothrake och nästa dag vidare till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en romersk militärkoloni och en av de ledande städerna i Makedonien. Där stannade vi sedan i flera dagar. När det blev vilodag gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att man brukade samlas för att be på vilodagen. Och vi satte oss ner och talade till de kvinnor som kommit dit. En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. Hon var inte judinna men tillbad Israels Gud, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren Gud hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt sa hon: "Nu när ni ser att jag verkligen tror på Herren Jesus, så måste ni komma och bo hos mig." Och hon gav sig inte förrän vi gjorde som hon sa. När vi en dag var på väg till det ställe där man brukade be, mötte vi en slavflicka som var besatt av en ond ande. Hon kunde spå människor och drog in mycket pengar åt sina ägare. Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: "De här männen är den högsta Gudens tjänare och har kommit för att visa er vägen till räddning." Detta upprepades varenda dag, tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till den onda anden i henne: "Genom kraften hos Jesus Kristus befaller jag dig att fara ut ur henne." Och genast lämnade den onda anden henne. Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter som höll till på torget. Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: "De här judarna vänder upp och ner på hela staden. De lär folket att göra sådant som är emot den romerska lagen." Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas, och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. De blev svårt slagna, och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga, och han tog därför inga risker utan placerade dem i den innersta cellen, där han låste fast deras ben i en trästock. Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud, medan de andra fångarna lyssnade. Då kom det plötsligt ett jordskalv, som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. Då vaknade fångvaktaren, och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord. Men Paulus ropade till honom: "Stopp! Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!" Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: "Vad ska jag göra för att bli räddad?" De svarade: "Tro på Herren Jesus så ska du bli räddad, både du och din familj." Paulus och Silas fick sedan berätta budskapet om Herren Jesus för fångvaktaren och hela hans familj. Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår, trots att det var mitt i natten. Och innan natten var över hade hela familjen låtit döpa sig! Efteråt tog fångvaktaren med sig Paulus och Silas upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud. Nästa morgon skickade domarna sina medhjälpare till fängelset för att meddela att männen skulle släppas fria. Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: "Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!" Men Paulus svarade: "Åh nej, så lätt kommer de inte undan! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva frige oss." Medhjälparna berättade då detta för domarna, och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de mycket rädda. De kom genast till fängelset och började ursäkta sig. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. Men Paulus och Silas gick först till Lydias hus, där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem, och sedan gick de vidare.

Då vi nu seglade af Troade, kommo vi vår rätta kos till Samothracien, och dagen derefter till Neapolis; Och dädan till Philippos, som är ypperste staden i Macedonien, och är en fristad. Och vistades vi uti den staden några dagar. Och om Sabbathsdagen gingo vi ut af staden till älfvena, der man plägade bedja; och satte oss ned, och talade med qvinnor, som der tillsamman kommo. Och en gudelig qvinna, benämnd Lydia, en purpurkrämerska, utaf de Thyatirers stad, lydde till; och Herren öppnade hennes hjerta, att hon gaf akt på det Paulus sade. Och hon lät sig döpa, och allt sitt hus; och bad dem, sägandes: Om I hållen mig derföre att jag tror på Herran, så kommer i mitt hus, och blifver der. Och hon nödgade oss. Och hände sig, då vi gingom till bönen, mötte oss en piga, som hade en spådomsanda, och hon drog sina herrar mycken båtning till, med sin spådom. Hon följde Paulum och oss efter, och ropade, sägandes: Desse männerna äro högsta Guds tjenare, de der eder förkunna salighetenes väg; Och det gjorde hon i många dagar. Men Paulus tog detta illa vid sig, och vände sig om, sägandes till andan: Jag bjuder dig, vid Jesu Christi Namn, att du far ut af henne. Och han for ut i samma stund. Då hennes herrar sågo, att hoppet var borto till deras båtning, togo de fatt på Paulus och Silas, och drogo dem på torget till de öfversta; Och antvardade dem Rådherrarna i händer, sägande: Desse männerna göra ena villo i vår stad, efter de äro Judar; Och lära det sätt, som oss icke höfves anamma eller hålla, efter vi äre Romerske. Och folket lopp ihop med dem; och Rådherrarna refvo deras kläder sönder, och läto hudflänga dem med ris. Och när de hade mycket slagit dem, kastade de dem i fängelse, och befallde fångvaktaren, att han skulle granneliga taga vara på dem. Då, efter han fick så sträng befallning, kastade han dem in i innersta fångahuset, och slog en stock öfver deras fötter. Om midnattstid voro Paulus och Silas i sina böner, och lofvade Gud med sång; och fångarna hörde dem. Och med hast vardt en stor jordbäfning, så att grundvalen i fångahuset bäfvade; och straxt vordo alla dörrarna öppna, och allas deras bojor vordo lösa. Då vaknade fångvaktaren, och fick se dörrarna på fångahuset öppna, och drog sitt svärd ut, viljandes dräpa sig sjelf; och mente att fångarna voro bortflydde. Då ropade Paulus med höga röst, sägandes: Gör dig sjelfvom intet ondt; ty vi äre alle här. Då beddes han ett ljus, och gaf sig derin, och föll ned för Pauli och Sile fötter, bäfvandes. Och han hade dem ut, och sade: Herrar, hvad skall jag göra, att jag må blifva salig? Då sade de: Tro på Herran Jesum, så blifver du och ditt hus saligt; Och talade för honom Herrans ord, och för allom dem som i hans huse voro. Och i samma stunden om natten tog han dem till sig, och tvådde deras sår; och lät sig straxt döpa, och allt sitt folk. Och hade dem hem i sitt hus, och gaf dem mat, fröjdandes sig att han med allt sitt hus trodde Gudi. Då dager vardt, sände Rådherrarna stadstjenarena, sägande: Släpp de männerna ut. Detta talet förkunnade fångvaktaren Paulo: Rådherrarna hafva budit, att I skolen släppas; går fördenskull ut, och farer i frid. Då sade Paulus till dem: De hafva hudflängt oss uppenbarliga, utan lag och dom, ändock vi äre Romerske, och kastat oss i fängelse; och vilja nu hemliga hafva oss härut! Nej, icke så; utan komme sjelfve, och tage oss härut. Då bådade stadstjenarena Rådherromen dessa ord. Då vordo de förfärade, hörande att de voro Romerske; Och kommo dit, och förmante dem; och togo dem ut, bedjande att de utgå skulle af staden. Då gingo de utu fängelset, och kommo till Lydia; och när de hade sett bröderna, och styrkt dem, foro de sina färde.

Vi lade alltså ut från Troas och foro raka vägen till Samotrace och dagen därefter till Neapolis och sedan därifrån till Filippi. Denna stad, en romersk koloni, är den första i denna del av Macedonien. I den staden vistades vi någon tid. På sabbatsdagen gingo vi utom stadsporten, längs med en flod, till en plats som gällde såsom böneställe. Där satte vi oss ned och talade med de kvinnor som hade samlats dit. Och en kvinna som »fruktade Gud», en purpurkrämerska från staden Tyatira, vid namn Lydia, lyssnade till samtalet; och Herren öppnade hennes hjärta, så att hon aktade på det som Paulus talade. Och sedan hon jämte sitt husfolk hade låtit döpa sig, bad hon oss och sade: »Eftersom I ansen mig vara en kvinna som tror på Herren, så kommen in i mitt hus och stannen där.» Och hon nödgade oss därtill. Och det hände sig en gång, då vi gingo ned till bönestället, att vi mötte en tjänsteflicka, som hade en spådomsande i sig och genom sina spådomar skaffade sina herrar mycken inkomst. Denne följde efter Paulus och oss andra och ropade och sade: »Dessa män äro Guds, den Högstes, tjänare, och de förkunna för eder frälsningens väg.» Så gjorde hon under många dagar. Men Paulus tog illa vid sig och vände sig om och sade till anden: »I Jesu Kristi namn bjuder jag dig att fara ut ur henne.» Och anden for ut i samma stund. Men när hennes herrar sågo att det för dem var slut med allt hopp om vidare inkomst, grepo de Paulus och Silas och släpade dem till torget inför överhetspersonerna. Och sedan de hade fört dem tid fram, till domarna, sade de: »Dessa män uppväcka stor oro i vår stad; de äro judar och vilja införa stadgar som det för oss, såsom romerska medborgare, icke är lovligt att antaga eller hålla.» Också folket reste sig upp emot dem, och domarna läto slita av dem deras kläder och bjödo att man skulle piska dem med spön. Och sedan de hade låtit giva dem många slag, kastade de dem i fängelse och bjödo fångvaktaren att hålla dem i säkert förvar. Då denne fick en så sträng befallning, satte han in dem i det innersta fängelserummet och fastgjorde deras fötter i stocken. Vid midnattstiden voro Paulus och Silas stadda i bön och lovade Gud med sång, och de andra fångarna hörde på dem. Då kom plötsligt en stark jordstöt, så att fängelsets grundvalar skakades; och i detsamma öppnades alla dörrar, och allas bojor löstes. Då vaknade fångvaktaren; och när han fick se fängelsets dörrar öppna, drog han sitt svärd och ville döda sig själv, i tanke att fångarna hade kommit undan. Men Paulus ropade med hög röst och sade: »Gör dig intet ont; ty vi äro alla här.» Då lät han hämta ljus och sprang in och föll ned för Paulus och Silas, bävande. Därefter förde han ut dem och sade: »I herrar, vad skall jag göra för att bliva frälst?» De svarade: »Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst.» Och de förkunnade Guds ord för honom och för alla dem som voro i hans hus. Och redan under samma timme på natten tog han dem till sig och tvådde deras sår och lät strax döpa sig med allt sitt husfolk. Och han förde dem upp i sitt hus och dukade ett bord åt dem och fröjdade sig över att han med allt sitt hus hade kommit till tro på Gud. Men när det hade blivit dag, sände domarna åstad rättstjänarna och läto säga: »Släpp ut männen.» Fångvaktaren underrättade då Paulus härom och sade: »Domarna hava sänt bud att I skolen släppas ut. Gån därför nu eder väg i frid.» Men Paulus sade till dem: »De hava offentligen låtit gissla oss, utan dom och rannsakning, oss som äro romerska medborgare, och hava kastat oss i fängelse; nu vilja de också i tysthet släppa oss ut! Nej, icke så; de måste själva komma och taga oss ut.» Rättstjänarna inberättade detta för domarna. När dessa hörde att de voro romerska medborgare, blevo de förskräckta. Och de gingo dit och talade goda ord till dem och togo dem ut och bådo dem lämna staden. När de så hade kommit ut ur fängelset, begåvo de sig hem till Lydia. Och sedan de där hade träffat bröderna och talat förmaningens ord till dem, drogo de vidare.

Vi lade ut från Troas och seglade rakt över till Samotrake, och nästa dag till Neapolis. Därifrån tog vi oss till Filippi, som är den största staden i den delen av Makedonien och en romersk koloni. I den staden stannade vi några dagar. På sabbaten tog vi oss ut genom stadsporten och gick längs en flod där vi antog att det skulle finnas en böneplats. Vi satte oss ner och började tala till de kvinnor som hade samlats där. En av dem som lyssnade hette Lydia. Hon handlade med purpurtyger och var från staden Tyatira, och hon hörde till dem som vördade Gud. Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus predikade. När hon och hennes familj hade blivit döpta, bad hon: "Om ni anser att jag tror på Herren, kom då och bo hemma hos mig!" Och hon övertalade oss. En gång, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka som hade en spådomsande och skaffade sina herrar stora inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: "De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!" Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sade till anden: "Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att lämna henne!" Och i samma ögonblick for anden ut. När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget inför myndigheterna. De förde fram dem till domarna och sade: "De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa." Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. Vid midnatt var Paulus och Silas i bön och lovsång till Gud medan fångarna lyssnade på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrarna, och allas bojor lossnade och föll av. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att fängelsedörrarna stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. Men Paulus ropade högt: "Gör dig inte illa! Vi är här allesammans." Då bad han om ljus och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade: "Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?" De svarade: "Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj." Och de förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj. Sedan förde han dem upp till sin bostad och dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. När det blev dag skickade domarna sina rättstjänare och lät säga: "Frige de där människorna." Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sade: "Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!" Men Paulus sade till dem: "De har piskat oss offentligt utan rättegång, fast vi är romerska medborgare, och kastat oss i fängelse. Och nu vill de skicka iväg oss i hemlighet! Å nej, de får komma hit själva och hämta ut oss." Rättstjänarna framförde dessaord till domarna, som blev förskräckta när de fick höra att de var romerska medborgare. De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade bröderna och gav dem uppmuntran och tröst. Sedan drog de vidare.

Vi gick ombord på en båt i Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag vidare till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en romersk koloni och en av de ledande städerna i denna del av Makedonien. Där stannade vi sedan i flera dagar. På sabbaten gick vi ut ur staden och ner till en flodstrand, där vi antog att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss ner och talade till de kvinnor som hade samlats där. En av dem hette Lydia. Hon kom från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. Hon var gudfruktig, och när hon nu lyssnade till oss öppnade Herren hennes hjärta, så att hon tog emot allt som Paulus sa. Hon lät sedan döpa sig tillsammans med alla i sitt hus, och efteråt bad hon: ”Nu när ni ser att jag tror på Herren, så måste ni komma och bo hos mig.” Och hon gav sig inte. När vi en dag var på väg till bönestället, mötte vi en slavflicka som var besatt av en spådomsande. Hon kunde spå och drog in mycket pengar åt sina ägare. Flickan följde efter Paulus och oss andra och ropade: ”De här männen är den högsta Gudens tjänare och förkunnar för er vägen till räddning!” Detta upprepades dagligen tills Paulus en dag blev så upprörd att han vände sig om och sa till anden: ”I Jesus Kristus namn befaller jag dig att fara ut ur henne!” Och genast lämnade anden henne. Men när hennes ägare såg att de inte längre kunde tjäna pengar på henne, grep de Paulus och Silas och släpade dem inför stadens myndigheter på torget. Man förde fram dem inför de romerska domarna och sa: ”De här judarna vänder upp och ner på hela staden. De förespråkar seder som inte är tillåtna för oss som romerska medborgare att anta eller praktisera.” Hela folkmassan började då angripa Paulus och Silas och domarna befallde att man skulle ta av dem kläderna och piska dem med spön. De blev svårt slagna och efteråt kastades de i fängelse. Fångvaktaren fick order om att vakta dem mycket noga och placerade dem i den innersta cellen där han låste fast deras ben i en trästock. Runt midnatt satt sedan Paulus och Silas och bad och sjöng lovsånger till Gud medan de andra fångarna lyssnade. Då kom det plötsligt ett jordskalv som var så kraftigt att fängelset skakades ända ner i grunden. I samma stund flög alla dörrar upp och kedjorna föll av fångarna. Då vaknade fångvaktaren och när han fick se att fängelsets alla dörrar stod vidöppna, trodde han att fångarna hade flytt och drog sitt svärd för att begå självmord. Men Paulus ropade till honom: ”Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop!” Då bad den skräckslagne fångvaktaren om ljus och sprang in och kastade sig på knä framför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem ur cellen och frågade: ”Vad ska jag göra för att bli räddad?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus, så ska du bli räddad, både du och din familj!” De fick sedan berätta budskapet om Herren för fångvaktaren och hela hans familj. Fångvaktaren tog genast hand om dem och tvättade deras sår mitt i natten. Han och hela familjen lät sedan döpa sig. Han tog dem med sig upp till sin bostad och bjöd dem på mat. Både han och familjen var överlyckliga för att de hade kommit till tro på Gud. Nästa morgon skickade domarna dit sina vakter för att meddela att männen skulle släppas fria. Fångvaktaren talade då om detta för Paulus och sa: ”Domarna har beslutat att frige er, så nu behöver ni inte sitta här längre. Gå i frid!” Men Paulus svarade: ”Åh nej! De har utan rättegång piskat oss offentligt och satt oss i fängelse trots att vi är romerska medborgare. Och nu vill de att vi ska lämna fängelset i hemlighet. Aldrig! Be dem komma hit och själva föra ut oss!” Vakterna berättade då detta för domarna och när de hörde att Paulus och Silas var romerska medborgare, blev de rädda. De kom genast och talade vänligt till dem. Sedan förde de ut dem och vädjade till dem att lämna staden. Men när de kom ut ur fängelset, gick de till Lydias hus där de träffade alla de troende och uppmuntrade dem och sedan gick de vidare.

Vi [Paulus, Silas, Timoteus och Lukas, som skriver detta] lade ut från Troas och seglade med rak kurs (hade medvind och behövde inte kryssa) till [ön] Samothrake, och nästa dag till Neapolis [Filippis hamnstad]. [Staden Neapolis, som betyder ”den nya staden”, låg på Makedoniens södra kust. Därifrån var det en tre timmars vandring inåt land till Filippi. På grund av medvinden hade den tjugo mil långa båtresan bara tagit två dagar – ännu en bekräftelse på att den helige Ande, som ibland liknas vid en vind, var med dem! I tog samma sträcka i motsatta riktningen fem dagar.] Därifrån fortsatte vi till Filippi, en ledande (stor, första) stad i det makedoniska distriktet [porten in i området från väst] – en [romersk] koloni. [Staden har fått sitt namn efter Filip II, far till Alexander den store som 356 f.Kr. annekterade den till sitt rike. Romarna invaderade staden 167 f.Kr. och orten blev sedan en militärkoloni och befolkningen bestod av många pensionerade romerska soldater.] Där stannade vi några dagar. [De vilade ut några dagar efter resan innan de påbörjade missionsarbetet. En kort fras i förbifarten, men dock viktig notering att vila också behövs.] [Det är troligt att Lukas, Apostlagärningarnas författare, har en speciell anknytning till Filippi. Det bekräftas av den detaljerade beskrivningen av staden och från ”vi-sektionerna” som börjar och slutar i trakten kring Filippi, se . Lukas stannar också kvar här och ansluter till Paulus när han i sin tredje resa kommer till Filippi igen, se .] [Det fanns tydligen inte tillräckligt många judar i Filippi för att ha en egen synagoga. Enligt judisk tradition krävdes det minst tio män för detta. Var man färre hade man en böneplats (gr. proseuche) som ofta låg utanför staden i närhet till vatten så man kunde rituellt tvätta sina händer före bönen.] På sabbatsdagarna [plural, det var antagligen någon av de judiska högtiderna] gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett [judiskt] böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem som lyssnade på oss var en kvinna som hette Lydia. Hon var [ursprungligen] från staden Thyatira och handlade med purpurtyger. [Hon var i en lukrativ bransch. Staden Thyatira, på andra sidan Egeiska havet, var känd för sin textilindustri, se .] Hon var [redan] en troende, och Herren öppnade hennes hjärta så att hon tog till sig (lyssnade koncentrerat på, höll fast vid) det Paulus talade. När hon och alla i hennes hus hade låtit döpa sig, sa hon: ”Om ni anser att jag tror på (är trogen) Herren, så kom och stanna i mitt hus.” Hon övertygade oss [de fyra missionärerna] att stanna (hon gav sig inte). En dag, när vi var på väg till böneplatsen, möttes vi av en slavflicka. Hon hade [var under inflytande av] en spådomsande (gr. python) och hennes ägare tjänade stora pengar på hennes förmåga att spå. [Denna unga flicka hade ordagrant ”en python-ande”. Inom grekiska mytologin var Python den drake som vaktade Apollos tempel. Det var samma ande som talade till oraklet i Delfi, vars unga flickor som var prästinnor kallades just för Pythia. Inga greker vågade ta några avgörande beslut utan att först ha rådfrågat ett orakel, vilket gjorde att den här flickan gav goda inkomster åt sina herrar.] Hon följde efter Paulus och oss andra och skrek: ”De här människorna är den högste gudens tjänare! De förkunnar för er en väg till frälsning!” [Även om dessa ord stämde så var de generella. Uttrycket ”den högste guden” var i den här delen av världen Zeus. Även ”en väg till frälsning” var inte tillräckligt tydligt. Den grekisk-romerska världen var full av ”frälsare”. Kejsaren kallade sig själv t.ex. för folkets frälsare.] Så höll hon på i flera dagar. Men Paulus blev upprörd och vände sig om och sa till anden: ”Jag befaller dig i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn att lämna henne!” I samma ögonblick for anden ut. När hennes herrar såg att deras hopp om inkomst var ute, grep de Paulus och Silas och släpade med dem till torget (marknadsplatsen) inför myndigheterna. De förde fram dem till domarna och sa: ”De här människorna stör ordningen i vår stad. De är judar och förkunnar seder som vi romare inte får anta eller följa.” [Det är anmärkningsvärt att skälet för att de fängslas är att de är judar. Lukas och Timoteus verkar inte bli fängslade.] Även folket gick till angrepp mot dem, och domarna slet av dem kläderna och befallde att de skulle piskas. De fick många rapp och kastades i fängelse, och fångvaktaren fick befallning att bevaka dem noga. När han nu fick en sådan befallning, satte han dem i den innersta cellen och låste fast deras fötter i stocken. [Paulus och Silas kastas i fängelsehålorna – custodia publica. Stocken användes både för fastlåsning och tortyr. Benen kunde sträckas ut i smärtsamma positioner. Paulus glömde aldrig dessa händelser. Han skriver om dem i .] Vid midnatt var Paulus och Silas i bön, samtidigt sjöng de lovsånger till Gud. De andra fångarna lyssnade (uppmärksamt, med glädje) på dem. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv så att fängelset skakades i sina grundvalar. I samma ögonblick öppnades alla dörrar, och allas bojor lossnade och föll av. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna till fängelset stod öppna drog han sitt svärd och skulle just ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade flytt. [Straffet för att ha låtit fångar fly var avrättning genom tortyr, se . Fångvaktaren tog hellre sitt eget liv.] Men Paulus ropade högt: ”Gör dig inte illa! Vi är här allesammans.” [Tidigare hade apostlarna befriats från fängelse, se . På samma sätt som apostlarna överlämnar Paulus och Silas sig själva frivilligt igen. Det verkar som om detta mirakel snarare tjänade till att befria fångvaktaren och hans familj, än de två gudsmännen!] Då bad han om ljus (flera facklor) och rusade in och föll skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade: ”Herrar, vad ska jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj.” De förkunnade Herrens ord för honom och för alla i hans familj. Redan vid samma timme på natten tog fångvaktaren med dem och tvättade deras [blodiga] sår, och han döptes genast tillsammans med hela sin familj. Sedan förde han dem upp till sitt hus. [Hans bostad var antagligen på övervåningen ovanför fängelset.] Han dukade ett bord, jublande glad över att han med hela sin familj hade kommit till tro på Gud. [Fångvaktaren hade fått möta Jesu kärlek. Dagen innan hade han varit med och torterat Paulus och Silas, nu hade han bjudit hem dem och tvättat deras sår. Den förvandling som skett hos denne råbarkade fångvaktare lämnade inte hans fru, barn och tjänare oberörda. De kom också till tro.] När det blev dag sände domarna ut sina rättstjänare [till fängelset]. De sa: ”Frige de där människorna.” Fångvaktaren framförde detta till Paulus och sa: ”Domarna har sänt bud att ni ska friges. Så kom nu ut och gå i frid!” Men Paulus sa till dem: ”De har piskat oss offentligt utan rättegång – trots att vi är romerska medborgare – och [dessutom] kastat oss i fängelse. Nu vill de skicka i väg oss i hemlighet! Nej, de får komma hit själva och hämta ut oss.” [Paulus och Silas hade troligen med sig en testatio, som var ett officiellt intyg att de var romerska medborgare. Födelseort och medborgarskap var inskrivet på en diptyk, föregångaren till vår bok, som bestod av två hopfällbara skivor av trä överdragna av ett vaxskikt som man skrev på.] Rättstjänarna framförde dessa ord till domarna, som blev förskräckta när de fick höra att de var romerska medborgare. [Det var straffbart att fängsla en romersk medborgare utan rättegång, och att också ha piskat dem var ännu värre. Detta var allvarliga brott och domarna blev nu rädda för sina egna liv.] De kom och talade vänligt till dem och förde ut dem och bad dem lämna staden. Men när Paulus och Silas var ute ur fängelset gick de i stället hem till Lydia, där de träffade syskonen (bröderna och systrarna i tron) och uppmuntrade (tröstade, förmanade) dem.

Vi lade alltså ut från Troas och seglade rakt över till Samothrake och nästa dag till Neapolis. Därifrån fortsatte vi till Filippi, en stad som ligger i första makedoniska distriktet och är en romersk koloni. Där stannade vi några dagar. På sabbaten gick vi ut genom stadsporten och ner till en flod, där vi trodde att det skulle finnas ett böneställe. Vi satte oss där och talade till de kvinnor som hade samlats. En av dem hette Lydia. Hon var från Thyatira och handlade med purpurtyger, och hon hörde till de gudfruktiga. När hon nu lyssnade öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon oss: »När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo hos mig.« Och hon gav sig inte. När vi en gång gick till bönestället mötte vi en slavflicka som hade en spådomsande i sig och som skaffade sina ägare goda inkomster genom att spå. Hon följde efter Paulus och oss andra och ropade: »De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.« Så höll hon på i flera dagar, tills Paulus förlorade tålamodet och vände sig om och sade till anden: »Jag befaller dig i Jesu Kristi namn att fara ut ur henne.« Och i samma ögonblick for anden ut. När hennes ägare såg att hoppet om fortsatt förtjänst hade farit sin väg, tog de fast Paulus och Silas och släpade dem till torget och stadens myndigheter. De förde dem till de romerska domarna och sade: »De här männen stör lugnet i vår stad. De är judar, och de talar för seder och bruk som det inte är tillåtet för oss som romerska medborgare att anta och följa.« Folket tog då parti mot dem, och domarna slet kläderna av dem och befallde att de skulle pryglas. Man gav dem många rapp och satte dem sedan i fängelse. Fångvaktaren fick order att hålla dem i säkert förvar, och för den skull lät han dem sitta i det innersta fängelserummet och låste fast deras ben i stocken. Vid midnatt höll Paulus och Silas bön och sjöng lovsånger till Gud, och de andra fångarna hörde på. Plötsligt kom ett kraftigt jordskalv, så att fängelset skakades i sina grundvalar. I detsamma sprang alla dörrar upp och bojorna föll av dem alla. Fångvaktaren vaknade, och när han fick se att dörrarna i fängelset stod öppna drog han sitt svärd för att ta sitt liv, eftersom han trodde att fångarna hade rymt. Men Paulus ropade högt: »Gör dig inget illa! Vi är kvar allihop.« Då sade fångvaktaren till om ljus och sprang in och kastade sig skräckslagen ner inför Paulus och Silas. Sedan förde han ut dem och frågade dem: »Vad skall jag göra för att räddas?« De svarade: »Tro på herren Jesus, så skall du bli räddad, du och din familj.« Och de förkunnade ordet om Herren för honom och alla i hans hus. Fångvaktaren tog genast hand om dem, mitt i natten, och tvättade såren efter piskrappen. Sedan döptes han själv med hela sin familj. Han tog dem med upp i sin bostad och lät duka ett bord, och han och hela hans hushåll visade stor glädje över att ha kommit till tro på Gud. På morgonen skickade domarna dit sina vakter med order om att männen skulle friges. Fångvaktaren talade om det för Paulus och sade: »Domarna har sänt bud att ni skall släppas. Ni behöver inte stanna längre. Gå i frid!« Men Paulus svarade: »De har låtit piska oss offentligt, utan dom och rannsakan, fast vi är romerska medborgare, och sedan har de satt oss i fängelse. Och nu vill de skicka i väg oss i tysthet? Å nej, de får själva komma hit och hämta oss.« Vakterna framförde detta till domarna. Då de fick höra att Paulus och Silas var romerska medborgare blev de rädda. De kom och talade väl med dem, följde dem ut och vädjade till dem att lämna staden. När de hade kommit ut ur fängelset gick de hem till Lydia. Där träffade de bröderna och intalade dem mod och for sedan vidare.