Apostlagärningarna 14:8-23 - Compare All Versions

Dela

I Lystra fanns det en man som från födelsen var lam i fötterna och aldrig hade kunnat gå. Han hörde Paulus predika. Denne fäste ögonen på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad, sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på benen!" Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt." Och de kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade: "Människor, vad är det ni gör? Vi är människor som ni. Vi predikar för er det glada budskapet att ni skall omvända er från dessa avgudar till den levande Guden, som har skapat himmel, jord och hav och allt som är i dem. Han har under gångna släktled tillåtit alla hednafolk att gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om att han gör gott. Från himlen ger han er regn och tider med goda skördar och fyller era hjärtan med glädje över maten ni får." Fastän de sade så, var det med knapp nöd de kunde lugna folket och hindra dem från att offra åt dem. Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. Nästa dag for Paulus och Barnabas till Derbe. De predikade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra och Ikonium och Antiokia, och styrkte lärjungarna och uppmanade dem att förbli i tron. De sade att vi måste gå genom många lidanden för att komma in i Guds rike. I varje församling insatte de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren, som de hade kommit till tro på.

Medan Paulus och Barnabas var i Lystra, träffade de på en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. Mannen satt och lyssnade när Paulus talade, och då Paulus tittade på honom såg han att mannen hade börjat tro, så att han kunde bli botad. Därför ropade Paulus till honom: "Res dig upp och stå på benen!" Och genast hoppade mannen upp och började gå. Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på sitt eget språk: "Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!" De trodde att Barnabas var den grekiska guden Zeus, och att Paulus var Hermes, eftersom det var han som var den främste talaren. Prästen i zeustemplet, som låg i utkanten av staden, kom sedan med tjurar och blomsterkransar, som han och folket skulle offra till Jesus sändebud framför stadsporten. Men när det gick upp för Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: "Kära vänner, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er för att berätta de glada nyheterna om att ni inte längre behöver vända er till dessa hjälplösa gudar, utan istället kan tillbe den Gud som lever, han som har skapat himlen och jorden och haven och allt som finns i dem. Fram till nu har Gud låtit folken fortsätta att be till olika gudar, men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som har gett er regn och goda skördar, så att ni har fått mat och kunnat glädja er." Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas i sista stund hindra folket från att offra åt dem. Men lite senare kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. Folket stenade Paulus, och när de trodde att han var död släpade de ut honom ur staden. Men när Jesus efterföljare samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till staden Derbe tillsammans med Barnabas. Även i Derbe berättade Paulus och Barnabas de glada nyheterna om Jesus, och många människor började tro. Sedan återvände de till städerna Lystra, Ikonion och Antiochia och stöttade Jesus efterföljare. De uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro trots alla förföljelser, och sa: "Vi som är Guds folk får uppleva många svårigheter, men en dag ska vi vara med honom i hans nya värld." Paulus och Barnabas utsåg också ledare för församlingen på varje plats, och de fastade och bad till Herren Jesus att han skulle skydda dessa som så nyss börjat tro på honom.

Och en man i Lystra, krank i sina fötter, satt der ofärdig ifrå sine moders lif, och hade aldrig gångit. Denne hörde Paulum tala. Så såg han på honom, och förmärkte, att han hade tro till att få sina helbregdo. Ty sade han till honom med höga röst: Upprätt dig på dina fötter. Och han sprang upp, och begynte till att gå. Då folket såg det Paulus gjort hade, upphofvo de sina röst på Lycaoniskt mål, sägande: Gudar äro komne ned till oss i menniskoliknelse. Och de kallade Barnabam Jupiter; men Paulum kallade de Mercurius, efter han förde ordet. Och Jupiters Prest, som var för deras stad, hade oxar och kransar fram för dörrena, och ville samt med folket offra. Då Apostlarna, Paulus och Barnabas, det hörde, refvo de sin kläder sönder, och sprungo ut ibland folket, ropandes; Och sägandes: I män, hvi gören I detta? Vi äre ock menniskor, lika som I, dödelige; och förkunnom eder Evangelium, att I skolen omvändas ifrå denna fåfängheten intill lefvandes Gud, som gjort hafver himmel och jord, och hafvet, och allt det uti dem är; Hvilken i framliden tid hafver låtit alla Hedningar gå sina egna vägar; Ändock han icke lät sig sjelfvan vara utan vittnesbörd, i det han gjorde väl emot oss, gifvandes oss regn och fruktsam tid af himmelen; uppfyllandes vår hjerta med mat, och glädje. Och då de detta sade, stillte de folket med plats, att de icke offrade till dem. Så kommo der någre Judar till utaf Antiochien och Iconien, hvilke så bestämplade med folket, att de stenade Paulum, och släpade honom utu staden, menandes att han var död. Och vid Lärjungarna stodo der omkring honom, reste han sig upp, och gick in i staden. Och dagen derefter färdades han dädan med Barnabas till Derben; Och predikade Evangelium i den staden. Och då de der många lärt hade, kommo de igen till Lystra, och Iconien, och Antiochien; Styrkandes Lärjungarnas själar, och förmanandes att de skulle blifva stadige i trone; och att igenom mycken bedröfvelse måste vi ingå i Guds rike. Och när de hade utvalt Prester för hvar och en församling, och hade bedit och fastat, befallde de dem Herranom, den de uppå trodde.

I Lystra fanns nu en man som satt där oförmögen att bruka sina fötter, ty allt ifrån sin moders liv hade han varit ofärdig och hade aldrig kunnat gå. Denne hörde på, när Paulus talade. Och då Paulus fäste sina ögon på honom och såg att han hade tro, så att han kunde bliva botad, sade han med hög röst: »Res dig upp och stå på dina fötter.» Då sprang mannen upp och begynte gå. När folket såg vad Paulus hade gjort, hovo de upp sin röst och ropade på lykaoniskt tungomål: »Gudarna hava stigit ned till oss i människogestalt.» Och de kallade Barnabas för Jupiter, men Paulus kallade de för Merkurius, eftersom det var han som förde ordet. Och prästen vid det Jupiterstempel som låg utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville jämte folket anställa ett offer. Men när apostlarna, Barnabas och Paulus, fingo höra detta, revo de sönder sina kläder och sprungo ut bland folket och ropade och sade: »I män, vad är det I gören? Också vi äro människor, av samma natur som I, och vi förkunna för eder evangelium, att I måsten omvända eder från dessa fåfängliga avgudar till den levande Guden, 'som har gjort himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är'. Han har under framfarna släktens tider tillstatt alla hedningar att gå sina egna vägar. Dock har han icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.» Genom sådana ord stillade de med knapp nöd folket, så att man icke offrade åt dem. Men några judar kommo dit från Antiokia och Ikonium. Dessa drogo folket över på sin sida och stenade Paulus och släpade honom ut ur staden, i tanke att han var död. Men sedan lärjungarna hade samlat sig omkring honom, reste han sig upp och gick in i staden. Dagen därefter begav han sig med Barnabas åstad därifrån till Derbe. Och de förkunnade evangelium i den staden och vunno ganska många lärjungar. Sedan vände de tillbaka till Lystra och Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar, i det de förmanade dem att stå fasta i tron och sade dem, att det är genom mycken bedrövelse som vi måste ingå i Guds rike. Därefter utvalde de åt dem »äldste» för var särskild församling och anbefallde dem efter bön och fastor åt Herren, som de nu trodde på.

I Lystra satt en man som var handikappad och förlamad i benen från födseln och som aldrig kunnat gå. Han lyssnade när Paulus predikade. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad sade han med hög röst: "Res dig upp och stå på dina ben!" Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: "Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!" De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in bland folket och ropade: "Människor, vad är det ni gör? Vi är också människor som ni! Vi kommer till er med evangeliet att ni ska omvända er från dessa tomma avgudar till den levande Guden, han som gjort himmel, jord och hav och allt som finns i dem . I forna generationer lät han alla hednafolk gå sina egna vägar. Ändå har han lämnat många vittnesbörd om sig själv. Han gör gott, han ger er regn från himlen och skördetider och mättar er med mat och glädje i era hjärtan." Med dessa ord lyckades de med nöd och näppe lugna folket så att de inte offrade åt dem. Från Antiokia och Ikonium kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia och styrkte lärjungarnas själar och uppmanade dem att stå fasta i tron. De sade: "Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike." I varje församling utsåg de äldste åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.

I Lystra fanns en man som hade varit handikappad sedan födseln och aldrig kunnat gå. Mannen satt och lyssnade när Paulus talade och då Paulus tittade på honom, såg han att mannen hade tro så att han kunde bli frisk. Därför ropade Paulus till honom: ”Res dig upp och stå på benen!” Och genast hoppade mannen upp och började gå. Men när folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de högt på lykaoniska: ”Gudarna har blivit människor och kommit ner till oss!” De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes eftersom det var han som var den främste talaren. Prästen i zeustemplet som låg i utkanten av staden kom sedan med tjurar och blomsterkransar som han och folket skulle offra till dem framför stadsporten. Men när det gick upp för apostlarna Barnabas och Paulus vad som höll på att hända, rev de sönder sina mantlar och rusade rakt in i folkhopen och ropade: ”Män, vad tar ni er till? Vi är vanliga människor precis som ni! Vi har kommit till er med evangeliet om att ni ska vända er från dessa hjälplösa gudar till den levande Guden som har gjort himlen och jorden och haven och allt som finns i dem. Fram till nu har Gud låtit folken gå sina egna vägar, men han har ständigt gett dem bevis på att han finns genom allt det goda han gör. Det är han som ger er regn från himlen och goda skördar, han som ger er mat och fyller era hjärtan med glädje.” Och genom att säga detta lyckades Paulus och Barnabas hindra folket från att offra åt dem. Men sedan kom några judar från Antiochia och Ikonion och lyckades vända folket mot Paulus och Barnabas. De stenade Paulus och när de trodde att han var död, släpade de ut honom ur staden. Men när lärjungarna samlades runt honom, reste han sig upp och gick tillbaka in i staden. Nästa dag gick han sedan vidare till Derbe tillsammans med Barnabas. Även i Derbe förkunnade Paulus och Barnabas evangelium och fick många nya lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia och stöttade lärjungarna och uppmuntrade dem att hålla fast vid sin tro. De sa: ”Det är genom många svårigheter som vi ska gå in i Guds rike.” Paulus och Barnabas utsåg också ledare för varje församling och de fastade och bad och anförtrodde dem åt Herren som de nyss börjat tro på.

I Lystra satt en man som inte kunde använda sina fötter. Han var förlamad i benen från födseln och hade aldrig kunnat gå. Han lyssnade när Paulus predikade [antagligen ute på stadens torg]. Paulus fäste sin blick på honom, och när han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad sa han med hög röst: ”Res dig upp och stå på dina ben!” Då hoppade han upp och började gå omkring. När folket såg vad Paulus hade gjort, ropade de på lykaoniska: ”Gudarna har kommit ner till oss i mänsklig gestalt!” De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. [Paulus och Barnabas hade ännu inte förstått vad folket sagt eftersom de talade på sitt eget språk.] Prästen i Zeustemplet utanför staden förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. [Arkeologiska fynd av skulpturarbeten från Antiokia i Pisidien avbildar offertjurar med hornen smyckade med blommor.] [Hermes var enligt grekisk mytologi gudarnas budbärare. Han var son till Zeus och var talarnas, köpmännens och tjuvarnas gud. Hans bild finns i Handelshögskolans logotyp och hans namn ingår i ordet hermeneutik, som handlar om hur man tolkar en text. Eftersom Paulus var den som talade trodde man att han var Hermes, och då måste Barnabas vara den högsta guden Zeus. Kanske var det på grund av en gammal legend, där Zeus och Hermes hade nedstigit till jorden i mänsklig skepnad, som man gjorde detta antagande. När zeusprästen började förbereda ett offer frågade Paulus och Barnabas vad som var på gång. Det lykaoniska språket var en lokal bergsbygdsdialekt, och endast några få texter har hittats på detta språk. Området hade dock stått under hellenistiskt inflytande i flera århundraden vilket gjorde att de inte hade några svårigheter att förstå Paulus grekiska.] När apostlarna (sändebuden) Barnabas och Paulus fick höra detta rev de sönder sina kläder [för att visa sorg och fasa, se , de tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina tunikor någon decimeter] och sprang ut bland folkskaran och ropade: ”Ni män, vad håller ni på med? [Invånarna i staden Lystra ville offra till Barnabas och Paulus när de genom Guds kraft hade botat en lam man, se vers 8-13.] Vi är människor av samma natur som ni [vi är inga gudar]. Vi förkunnar evangelium för er, för att ni ska vända er bort från dessa meningslösa ting [avgudar] till den levande Guden, han som har skapat himmel och jord och hav och allt vad de rymmer. Under tidigare generationer har han tillåtit hednafolken att gå sina egna vägar. Ändå gav han vittnesbörd om att han fanns, genom allt gott han gjorde. Han gav er regn från himlen, och fruktbara tider, han har fyllt era hjärtan med mat och glädje.” [När Paulus predikade för människor som var obekanta med Skriften och Gud, använde han sig av exempel från naturen för att visa att det är Gud som står bakom ”regn från himlen”, ”mat” osv.] Med dessa ord kunde de nätt och jämnt lugna folket och hindra dem från att offra till dem. Från Antiokia [i Pisidien] och Ikonium [städerna där Paulus och Barnabas nyligen varit i] kom det nu några judar. De lyckades få med sig folket, och man stenade Paulus och släpade [efter det] ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom, reste han sig och gick in i staden. [Man skulle kunna tro att folket i Lystra var vidöppna för evangeliet eftersom de tagit emot apostlarna som gudar, men folksamlingar är nyckfulla. Kanske uppfyllde inte kristendomen deras förväntningar. Dock var besöket inte helt fruktlöst. Timoteus, som senare kommer att resa med Paulus och har två brev adresserade till sig, var från den här staden. Hans mor var judinna och hans far grek, se .] [Efter att ha blivit stenad men överlevt går Paulus och Barnabas vidare österut från Lystra till Derbe, en sträcka på tio mil. Staden blev en del av den romerska provinsen Galatien 25 f.Kr. Stadens namn kan komma från det lokala ordet för barrväxten en.] Nästa dag gick Paulus och Barnabas vidare till Derbe. De förkunnade evangeliet i staden och vann många lärjungar. [En av dessa lärjungar är Gaius som senare blir Paulus medarbetare, se . Här i Derbe verkar Paulus och Barnabas bestämma sig för att återvända hem. I stället för att fortsätta landvägen österut, via provinsen Kilikien, där också Paulus hemstad Tarsus låg, vände de tillbaka samma väg de kom. Paulus skriver senare om förföljelser och lidandet i just städerna Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien, se . Derbe nämns inte och verkar vara en stad som välkomnade evangeliet utan förföljelser. Den helige Ande ledde dem trots dessa faror tillbaka för att styrka och uppmuntra de nyvunna troende i dessa städer.] Sedan återvände de till Lystra, Ikonium och Antiokia [i Pisidien] och styrkte lärjungarnas själar och uppmuntrade (uppmanade) dem att stå fasta i tron. De sa: ”Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike.” I varje församling utsåg de äldste (ledare) åt dem, och efter bön och fasta överlämnade de dem åt Herren som de hade kommit till tro på.

I Lystra fanns en man som inte kunde bruka sina ben; han hade varit lam från födseln och aldrig kunnat gå. Han hörde på när Paulus talade. Denne fäste blicken på honom, och då han såg att mannen hade tro så att han kunde bli botad sade han med hög röst: »Res dig och stå på benen!« Då sprang mannen upp och började gå. När folket såg vad Paulus hade gjort ropade de högt på lykaoniska: »Gudarna har stigit ner till oss i mänsklig gestalt.« De kallade Barnabas för Zeus och Paulus för Hermes, eftersom det var han som förde ordet. Prästen i zeustemplet utanför staden kom med tjurar och blomsterkransar till portarna och ville offra tillsammans med folket. När apostlarna, Barnabas och Paulus, hörde det rev de sönder sina mantlar och rusade in i folkhopen och ropade: »Vad tar ni er till? Vi är svaga människor precis som ni. Vi kommer med ett gott budskap till er: ni skall omvända er från dessa maktlösa gudar till den levande Guden, som har gjort himmel och jord och hav och allt vad de rymmer . Förr i tiden lät han alla hednafolk gå sina egna vägar, men ändå gav han vittnesbörd om att han finns, genom allt gott som han gör. Från himlen har han gett er regn och skördetider, han har mättat er och fyllt era hjärtan med glädje.« Genom att säga så lyckades de avhålla folket från att offra åt dem. Men från Antiochia och Ikonion kom judar som fick med sig folket. Man stenade Paulus och släpade ut honom ur staden i tron att han var död. Men när lärjungarna samlades omkring honom reste han sig och gick in i staden. Nästa dag fortsatte han med Barnabas till Derbe. Här förkunnade de evangeliet och gjorde många till lärjungar. Sedan återvände de till Lystra, Ikonion och Antiochia och styrkte lärjungarna och manade dem att behålla sin tro. »Vi måste gå igenom många lidanden för att komma in i Guds rike«, sade de. I varje församling utsåg de också äldste, och efter bön och fasta anförtrodde de dem åt den herre som de hade kommit till tro på.