Apostlagärningarna 13:14-52 - Compare All Versions

Dela

Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israelitiska män och ni som fruktar Gud, lyssna! Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder, och han tog hand om sitt folk, när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, och under fyrtio år bar han dem i öknen. Han utrotade sju folk i Kanaan och gav deras land i arv åt sitt folk. Detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kis son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Isais son, en man efter mitt hjärta. Han skall utföra min vilja i allt. Av hans efterkommande har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. Innan Jesus trädde fram, hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. Och när Johannes stod vid slutet av sitt lopp, sade han: Det ni tror att jag är, det är jag inte. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värd att knyta upp sandalerna på. Ni bröder, söner av Abrahams släkt, och ni andra som fruktar Gud, till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. Ty Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: "Du är min son, jag har i dag fött dig." Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: "Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick." Därför säger han också på ett annat ställe: "Du skall inte låta din Helige se förgängelsen." När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. Därför skall ni veta, mina bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse predikas för er, och att var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er: " Se, ni föraktare, häpna och gå under: en gärning utför jag i era dagar, en gärning som ni aldrig kommer att tro, när man berättar den för er". " När de gick ut bad folket att de nästa sabbat skulle tala om detta för dem. Och då man skildes åt, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd. Följande sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. När judarna fick se allt folket, fylldes de av avund och hånade Paulus och sade emot honom när han predikade. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först predikas för er. Men då ni visar det ifrån er och inte anser er själva värdiga det eviga livet, se, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss: " Jag har satt dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns." " När hedningarna hörde detta, blev de glada och prisade Herrens ord, och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv. Och Herrens ord spreds över hela området. Men judarna hetsade upp de ansedda kvinnor som fruktade Gud och de främsta männen i staden, och de satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. Då skakade de dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium. Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.

När det sedan blev vilodag gick de till synagogan för att vara med vid samlingen. Efter den vanliga läsningen ur Moses lag och profeterna, vände sig då synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: "Bröder, om ni har något att säga som kan vara till hjälp för oss, så kom fram och gör det!" Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: "Israeliter, och alla andra här som tillber Gud, lyssna på mig. Israels Gud utsåg våra förfäder till att få vara hans eget folk. Och han lät dem bli ett mycket stort folk när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt och räddade dem från slaveriet. Under 40 år hade Gud tålamod med dem när de vandrade genom öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det lät han olika domare härska över dem, fram till den tid då profeten Samuel styrde Israel. Sedan tiggde folket om en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man ur Benjamins stam. Han regerade i 40 år. Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom sa Gud: 'Jag har funnit David, Jishajs son, en man som följer min vilja. Han kommer att göra allt jag säger till honom.' Gud lovade kung David att en av hans ättlingar skulle bli en räddare för Israels folk, och det är detta som nu har blivit verklighet. Jesus är den som räddar oss. Men innan Jesus trädde fram förberedde Johannes döparen Israels folk genom att uppmana dem att lämna synden, vända om till Gud och låta döpa sig. När Johannes uppgift närmade sig sitt slut sa han: 'Jag är inte den som Gud har lovat ska rädda er. Han kommer efter mig, och han är så mäktig att jag inte ens är värdig att knyta upp hans sandalremmar.' Lyssa nu, ni ättlingar till Abraham, och alla andra här som tillber Gud! Denna räddning gäller oss alla. Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De förstod inte att han var den som Gud talat om genom profeterna, trots att de hört profeternas budskap läsas varje vecka, på vilodagen. Därför dömde de honom till döden, och genom detta blev det som Gud förutsagt verklighet. Ja, trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. Och när de hade slutfört allt det som står i Skriften när det gäller Jesus död, tog de ner honom från korset och la honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och Jesus visade sig sedan många gånger under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu berättar om honom för Israels folk. Och nu har turen kommit till er. Vi är här för att berätta de glada nyheterna om att Gud, just i våra dagar, har infriat sitt löfte till förfäderna, genom att uppväcka Jesus från de döda. Det är honom den andra psalmen i Psaltaren handlar om, när den säger: 'Du är min son. Idag har jag blivit din Far.' För Gud hade lovat att Jesus skulle uppstå från de döda och aldrig mer behöva dö. Det förklarade han med orden: 'Jag ska infria mitt heliga och säkra löfte och ge er allt det goda jag lovade David.' Och det löfte han tänkte på var detta: 'Du ska inte låta din heliga tjänare förmultna.' Det här löftet handlar inte om David, för när David hade tjänat sitt folk enligt Guds vilja, dog han och blev begravd och hans kropp förmultnade. Nej, det handlar om någon annan, en som Gud uppväckte från de döda, och vars kropp inte förmultnade. Mina vänner, lyssna! Det är genom den här mannen, Jesus, som ni kan få förlåtelse för era synder. Alla som tror på honom blir skuldfria inför Gud, något ni aldrig kunde bli genom att följa Moses lag. Därför måste ni se upp. Låt er inte drabbas av det som Gud varnar för genom profeterna: 'Se häråt, ni som hånar sanningen. Låt er förvånas och sedan dö. Jag ska göra något stort under er tid, något som ni inte kommer att tro den dag man berättar det för er.' " När samlingen sedan var över och Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa vecka, på vilodagen, så att de kunde höra mer. Många judar, och andra som tillbad Israels Gud, passade också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem: "Fortsätt att leva helt beroende av Guds godhet och förlåtelse." På vilodagen, en vecka senare, kom nästan hela staden för att höra budskapet om Herren Jesus. Men när de judiska ledarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började håna Paulus och förlöjliga allt han sa. Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: "Ni judar skulle vara de första som fick chansen att höra budskapet om Herren Jesus, men eftersom ni avvisar erbjudandet och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. Det är också vad Herren har befallt oss, för det står i Skriften: 'Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska rädda alla på hela jorden.' " När de som inte var judar hörde detta blev de mycket glada och hyllade budskapet om Herren Jesus, och alla som var utsedda till evigt liv började tro. Sedan spreds de glada nyheterna om Herren i hela området. Men de judiska ledarna hetsade upp de högt uppsatta kvinnor som tillbad Israels Gud, och även de ledande männen i staden, och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. Båda två skakade då stadens damm av sina fötter och bekymrade sig inte mer om dem, utan fortsatte till staden Ikonion. Och Jesus efterföljare fylldes av glädje och Guds heliga Ande.

Men själva foro de vidare från Perge och kommo till Antiokia i Pisidien. Och på sabbatsdagen gingo de in i synagogan och satte sig där. Och sedan man hade föreläst ur lagen och profeterna, sände synagogföreståndarna till dem och läto säga: »Bröder, haven I något förmaningens ord att säga till folket, så sägen det.» Då stod Paulus upp och gav tecken med handen och sade: »I män av Israels hus och I som 'frukten Gud', hören mig. Detta folks, Israels, Gud utvalde våra fäder, och han upphöjde detta folk, medan de ännu bodde såsom främlingar i Egyptens land, och förde dem sedan ut därifrån 'med upplyft arm'. Och under en tid av vid pass fyrtio år hade han fördrag med dem i öknen. Och sedan han hade utrotat sju folk i Kanaans land, utskiftade han dessas land till arvedelar åt dem. Därunder förgick en tid av vid pass fyra hundra femtio år. Sedan gav han dem domare, ända till profeten Samuels tid. Därefter begärde de en konung; och Gud gav dem Saul, Kis' son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Men denne avsatte han och gjorde David till konung över dem. Honom gav han ock sitt vittnesbörd, i det han sade: 'Jag har funnit David, Jessais son, en man efter mitt hjärta. Han skall i alla stycken göra min vilja.' Av dennes säd har Gud efter sitt löfte låtit Jesus komma, såsom Frälsare åt Israel. Men redan innan han uppträdde, hade Johannes predikat bättringens döpelse för hela Israels folk. Och när Johannes höll på att fullborda sitt lopp, sade han: 'Vad I menen mig vara, det är jag icke. Men se, efter mig kommer den vilkens skor jag icke är värdig att lösa av han fötter.' Mina bröder, I som ären barn av Abrahams släkt, så ock I andra här, I som 'frukten Gud', till oss har ordet om denna frälsning blivit sänt. Ty eftersom Jerusalems invånare och deras rådsherrar icke kände honom, uppfyllde de ock genom sin dom över honom profeternas utsagor, vilka var sabbat föreläses; och fastän de icke funno honom skyldig till något som förtjänade döden, bådo de likväl Pilatus att han skulle låta döda honom. När de så hade fört till fullbordan allt som var skrivet om honom, togo de honom ned från korsets trä och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda. Sedan visade han sig under många dagar för dem som med honom hade gått upp från Galileen till Jerusalem, och som nu äro hans vittnen inför folket. Och vi förkunna för eder det glada budskapet, att det löfte som gavs åt våra fäder, det har Gud låtit gå i fullbordan för oss, deras barn, därigenom att han har låtit Jesus uppstå, såsom ock är skrivet i andra psalmen:  'Du är min Son,  jag har i dag fött dig.' Och att han har låtit honom uppstå från de döda, så att han icke mer skall vända tillbaka till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord:  'Jag skall uppfylla åt eder de heliga löften  som jag i trofasthet har givit åt David.' Därför säger han ock i en annan psalm:  'Du skall icke låta din Helige se förgängelsen.' När David i sin tid hade tjänat Guds vilja, avsomnade han ju och blev samlad till sina fäder och såg förgängelsen; men den som Gud har uppväckt, han har icke sett förgängelsen. Så mån I nu veta, mena bröder, att genom honom syndernas förlåtelse förkunnas för eder, och att i honom var och en som tror bliver rättfärdig och friad ifrån allt det varifrån I icke under Moses' lag kunden bliva friade. Sen därför till, att över eder icke må komma det som är sagt hos profeterna:  'Sen här, I föraktare, och förundren eder,  och bliven till intet;  ty en gärning utför jag i edra dagar,  en gärning som I alls icke skullen tro,  om den förtäljdes för eder.'» När de sedan gingo därifrån, bad men dem att de nästa sabbat skulle tala för dem om samma sak. Och när församlingen åtskildes, följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas. Dessa talade då till dem och förmanade dem att stadigt hålla sig till Guds nåd. Följande sabbat kom nästan hela staden tillsammans för att höra Guds ord. Då nu judarna sågo det myckna folket, uppfylldes de av nitälskan och foro ut i smädelser och motsade det som Paulus talade. Då togo Paulus och Barnabas mod till sig och sade: »Guds ord måste i första rummet förkunnas för eder. Men eftersom I stöten det bort ifrån eder och icke akten eder själva värdiga det eviga livet, så vända vi oss nu till hedningarna. Ty så har Herren bjudit oss:  'Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken,  för att du skall bliva till frälsning intill jordens ända.'» När hedningarna hörde detta, blevo de glada och prisade Herrens ord; och de kommo till tro, så många det var beskärt att få evigt liv. Och Herrens ord utbredde sig över hela landet. Men judarna uppeggade de ansedda kvinnor som »fruktade Gud», så ock de förnämsta männen i staden, och uppväckte en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drevo dem bort ifrån sin stads område. Dessa skuddade då stoftet av sina fötter mot dem och begåvo sig till Ikonium. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.

Själva fortsatte de sin resa från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. På sabbaten gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen av lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa dem: "Bröder, om någon av er har ett ord av tröst och förmaning till folket, så säg det." Då reste sig Paulus, gav tecken med handen och sade: "Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna! Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån, och under fyrtio år bar han dem i öknen. Han utrotade sju folk i Kanaans land och gav deras land i arv åt sitt folk. Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Men Gud avsatte honom och gjorde David till kung över dem, och han gav honom sitt vittnesbörd: Jag har funnit David, Ishais son, en man efter mitt hjärta . Han ska utföra min vilja i allt. Från hans efterkommande har Gud efter sitt löfte fört fram en Frälsare för Israel: Jesus. Innan Jesus trädde fram hade Johannes förkunnat omvändelsens dop för hela Israels folk. Och när Johannes nådde slutet av sin bana, sade han: Det ni tror jag är, det är jag inte. Men efter mig kommer en vars sandaler jag inte ens är värdig att knyta upp. Bröder, söner av Abrahams släkt och ni andra som fruktar Gud! Till oss har budskapet om denna frälsning blivit sänt. Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. När de dömde honom, uppfyllde de profeternas ord som läses varje sabbat. Fast de inte fann honom skyldig till något som förtjänade döden, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och nu förkunnar vi det glada budskapet för er: löftet som fäderna fick har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå. Det står ju skrivet i andra psalmen: Du är min Son, jag har fött dig i dag . Och att han har uppväckt honom från de döda för att aldrig mer återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag ska ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick . Därför säger han också på ett annat ställe: Du ska inte låta din Helige se förgängelsen . När David på sin tid hade tjänat Guds vilja, insomnade han och blev lagd till vila hos sina fäder och såg förgängelsen. Men den som Gud uppväckte har inte sett förgängelsen. Därför ska ni veta, bröder, att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Mose lag. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er: Se, ni föraktare, häpna och gå under: jag gör en gärning i era dagar, en gärning ni aldrig kommer att tro när den berättas för er." När de gick ut bad folket att de skulle tala mer om detta nästa sabbat. Och när församlingen skildes åt följde många judar och gudfruktiga proselyter med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd. Följande sabbat var nästan hela staden samlad för att höra Herrens ord. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund, och de hånade Paulus och sade emot det som han förkunnade. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: "Guds ord måste först förkunnas för er. Men när ni avvisar det och inte anser er värdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. För så har Herren befallt oss: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning ända till jordens yttersta gräns." När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade Herrens ord och kom till tro, alla som var bestämda till evigt liv. Och Herrens ord spreds över hela området. Men judarna hetsade upp de förnäma kvinnorna som vördade Gud och de ledande männen i staden. De satte i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. Då skakade de av dammet från sina fötter mot dem och fortsatte till Ikonium. Och lärjungarna uppfylldes av glädje och den helige Ande.

Men Barnabas och Paulus fortsatte från Perge till Antiochia i Pisidien. När det sedan blev sabbat, gick de till synagogan och satte sig. Efter läsningen ur lagen och profeterna vände sig synagogföreståndarna till Paulus och Barnabas och sa: ”Bröder, om ni har något att säga som kan vara till uppmuntran för folket, så gör det!” Då reste sig Paulus, gav tecken till dem att vara tysta och sa: ”Israeliter och alla andra här som fruktar Gud, lyssna på mig! Vårt folk Israels Gud utvalde våra förfäder. Och han lät folket bli mycket stort när de bodde som främlingar i Egypten. Sedan ledde han dem ut därifrån på ett mäktigt sätt. Under fyrtio år hade Gud tålamod med dem i öknen och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och gav deras land till israeliterna. Allt det här tog ungefär 450 år. Efter det gav han dem domare fram till profeten Samuels tid. Sedan bad folket om en kung och Gud gav dem Saul, Kishs son en man ur Benjamins stam. Han regerade i fyrtio år. Men Gud avsatte honom och lät David bli kung över dem istället. Om honom vittnade Gud: ’Jag har funnit David, Jishajs son en man efter mitt hjärta. Han kommer att göra min vilja.’ Från hans ättlingar har Gud kallat en räddare för Israel, Jesus. Men innan Jesus trädde fram, förkunnade Johannes omvändelse och dop för hela Israels folk. När Johannes uppgift närmade sig sitt slut, sa han: ’Jag är inte den som ni tror att jag är. Han kommer efter mig och jag är inte ens värdig att knyta upp hans sandalremmar.’ Lyssa nu, mina syskon, ni ättlingar till Abraham och alla andra här som fruktar Gud! Budskapet om denna räddning har sänts till er. Folket i Jerusalem och deras ledare insåg nämligen inte vem Jesus var. De dömde honom och fullbordade så vad som förutsagts genom profeterna som läses varje sabbat. Trots att de inte kunde hitta något giltigt skäl att avrätta honom, bad de Pilatus att döda honom. Och när de hade slutfört allt det som står skrivet om honom, tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda och Jesus visade sig sedan under de följande dagarna för dem som hade följt med honom från Galileen till Jerusalem. Det är dessa som nu vittnar om det för Israels folk. Vi förkunnar evangeliet, löftet till förfäderna som Gud har fullföljt för oss genom att uppväcka Jesus från de döda, så som det står i den andra psalmen: ’Du är min Son. Idag har jag blivit din Far.’ För Gud hade låtit honom uppstå från de döda, så att han aldrig mer skulle behöva komma tillbaka till förgängelsen. Det förklarade han med orden: ’Jag ska ge er den trofasta nåd som jag gav David.’ Och på ett annat ställe säger han: ’Du ska inte låta din Helige förmultna.’ David hade tjänat Guds vilja på sin tid, dog och blev begravd vid sina fäder och hans kropp förmultnade. Men den som Gud uppväckte från de döda förmultnade inte. Mina syskon, jag vill att ni ska veta att det är genom honom som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Var och en som tror blir genom honom rättfärdig och fri från allt det som ni inte kunde bli fria från genom Moses lag. Se därför upp så att ni inte drabbas av det som sagts genom profeterna: ’Se, ni föraktare. Låt er förvånas och förgås. Jag ska utföra en gärning under er tid, något som ni inte kommer att tro när man berättar det för er.’ ” När Paulus och Barnabas lämnade synagogan, bad folket dem att komma tillbaka nästa sabbat så att de kunde höra mer. När man bröt upp efter samlingen, passade många judar och gudfruktiga proselyter också på att göra sällskap med Paulus och Barnabas som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd. På sabbaten en vecka senare kom nästan hela staden för att höra budskapet från Herren. Men när judarna såg allt folket, blev de avundsjuka och började förlöjliga det Paulus sa. Men Paulus och Barnabas svarade dem utan att tveka: ”Ni skulle vara de första som fick höra Guds ord förkunnas, men eftersom ni avvisar det och gör er själva ovärdiga det eviga livet, så vänder vi oss nu till andra folk. Det är också vad Herren har befallt oss: ’Jag har gjort dig till ett ljus för alla folk, för att du ska vara till räddning för hela jorden.’ ” När de som var från andra folk hörde detta, blev de mycket glada och prisade Herrens ord och alla som var utsedda till evigt liv började tro. Sedan spreds budskapet om Herren i hela området. Men judarna hetsade upp de högt uppsatta gudfruktiga kvinnorna och de ledande männen i staden och satte igång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. Båda två skakade då dammet av sina fötter och fortsatte till Ikonion. Och lärjungarna fylldes av glädje och helig Ande.

Själva for de vidare [norrut] från Perge och kom till Antiokia i Pisidien. [Varför beger de sig av norrut på en gång utan att predika i Perge? Förklaringen kan finnas i där Paulus skriver att hans dåliga hälsa var orsaken till att han kom till Galatien första gången. Han berömmer dem för att de tog emot honom och frälsningsbudskapet, trots hans bedrövliga fysiska tillstånd. Kanske hade Paulus drabbats av malaria och behövde komma upp på högre höjd med torrare och svalare klimat. Apostlagärningarnas författare, läkaren Lukas, ger ingen diagnos och Paulus själv skriver bara att det var en kroppslig prövning. En annan förklaring till Paulus ohälsa kan vara att i Lystra blev Paulus stenad och släpad ut ur staden men överlevde, se . Full med blåmärken kunde han väckt ”förakt och avsky”, se . I så fall kom hans kroppsliga svaghet från förföljelse, inte sjukdom. Det finns även en koppling mellan Sergius Paulus, Cyperns prokonsul som nyligen kommit till tro, och södra Galatien. Arkeologiska fynd har visat att hans familj hade sina rötter i Antiokia i Pisidien och att hans son bodde där. Det fanns sexton städer som alla hette Antiokia. De hade grundats 300 f.Kr. av Seleukos Nikator för att hedra hans far Antiokia. Antiokia i Pisidien, i centrala nuvarande Turkiet, var belägen 1 100 meter över havet och hade omkring 100 000 invånare. Från Perge tog det en dryg vecka att vandra de 16 milen i bergig terräng över Taurusbergen till Antiokia i Pisidien. Området var ökänt för rånare.] På sabbaten gick de till synagogan och satte sig där. [Paulus och Barnabas hade troligen redan varit några dagar och bekantat sig med staden och några av invånarna. Gudstjänsten i synagogan började med bön. Sedan läste man veckans texter från Moseböckerna, följt av profeterna. Fanns någon lärd besökare kunde synagogföreståndaren be den personen läsa profettexten, se . Den sista delen i gudstjänsten var en utläggning av texten eller predikan. Jesus predikade sittande, se . Här står Paulus, se vers 16.] Efter [den vanliga] läsningen av undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos] och profeterna [som inledde samlingen i synagogan] skickade synagogföreståndarna ett meddelande [en förfrågan] till dem: ”Män och bröder, om någon av er har ett uppmuntrande (uppbyggande) ord till folket, så säg det.” Då stod Paulus upp [ett sorl verkar uppstå bland de närvarande i synagogan], han gav tecken med handen [för att tysta dem] och sa: ”Israelitiska män [judar] och ni [icke-judar] som fruktar (vördar, tillber) Gud, lyssna på mig. [Löftet till Israel:] Detta folks Gud, Israels Gud, utvalde [från alla andra folk] våra fäder. Han gjorde sitt folk stort (upphöjde dem) när de bodde som främlingar i Egypten. Med upplyft arm förde han dem ut därifrån. [Uttrycket ’upplyft arm’ beskriver hur Guds kraft och makt blir helt synlig och uppenbar för alla. Uttåget ur Egypten var ett tydligt tecken på Guds ingripande.] Under en period på omkring 40 år [] tog han hand om dem i öknen (som ett nyfött barn vårdas av sin förälder). [Vissa grekiska manuskript har en annan bokstav i ordet för ’tog hand om’, och då kan det betyda ’stå ut med’ och ’ha överseende med’ någon. Även om det också stämmer så refererade Paulus ofta till Gamla testamentet, och i liknas Gud vid en far som bär sin son Israel genom öknen.] När han hade förgjort sju folk i Kanaan [] gav han Israels folk deras land som ett arv. Efter detta gav han dem domare under omkring 450 år fram till profeten Samuels tid. [De 450 åren kan syfta på tiden som slavar eller tiden med domare.] De frågade efter en kung och Gud gav dem Saul, Kishs son, en man av Benjamins stam, för en tid av 40 år. När han hade avsatt honom, reste Gud upp David som deras kung. Han vittnade om honom: ’Jag har funnit David, Jishajs son, en man efter mitt hjärta som ska utföra all min vilja.’ [Citat från och .] Av hans efterkommande (säd) har Gud enligt sitt löfte fört fram Jesus som Frälsare för Israel. Innan han kom, hade Johannes [Döparen] redan predikat omvändelsedopet (dopet till ett förändrat tänkesätt) för hela Israels folk. När Johannes stod vid slutet av sitt lopp [som en löpare som närmar sig mållinjen på det korta sprinterloppet], sa han: ’Jag är inte den ni tror att jag är [jag är inte Messias]. Men se, efter mig kommer en som jag inte ens är värdig att knyta upp sandalerna på.’ [] [Löftet är uppfyllt i Jesus:] Män och bröder, söner av Abrahams släkt [judar] och ni andra [icke-judar] som fruktar (vördar) Gud! Till oss har ordet (budskapet) om denna frälsning blivit sänt. Jerusalems invånare och deras ledare förstod nämligen inte vem han var. De uppfyllde profeternas ord, som man läser varje sabbat, när de dömde honom. [De borde ha vetat bättre eftersom de läste berättelserna om Messias varje vecka.] Trots att de inte fann honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff, krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig under många dagar för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. [Paulus går nu till Skriften för att visa att Jesus uppfyllde de messianska profetiorna:] Vi förkunnar alltså för er evangeliet (de glada nyheterna) som Gud lovade våra förfäder. Det har Gud låtit gå helt och fullt i fullbordan för oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, precis som det står i den andra psalmen: ’Du [Jesus] är min son, i dag har jag fött dig.’ [] För Gud hade lovat att han skulle uppstå från de döda, och att han aldrig mer skulle förgås (utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden). Gud har talat på detta sätt: ’Jag ska ge er de heliga och tillförlitliga (trofasta) löften jag lovade David.’ [] Därför säger han också i en annan psalm: ’Du ska inte låta din Helige se förgängelsen (då kroppen förmultnar efter döden).’ [] För när David hade tjänat Guds vilja i sin generation (tid), avsomnade han och blev begravd bland sina fäder och hans kropp förmultnade (såg förgängelsen), men den som Gud har uppväckt, såg inte förgängelsen (hans kropp förmultnade inte i graven). [Avslutande uppmaning att ta emot löftet:] Därför ska ni veta, män och bröder, att det är genom denne man [den uppståndne Jesus] som syndernas förlåtelse förkunnas för er. Var och en som tror förklaras rättfärdig i honom och fri från allt som ni inte kunde frias från genom Moses lag [undervisningen i de fem Moseböckerna]. Se därför till att det som är sagt hos profeterna inte drabbar er [här är ett exempel från ]: ’Se, ni föraktare, häpna och gå under: jag gör en gärning i era dagar, en gärning ni aldrig kommer att tro när den berättas för er.’ ” [När Stefanos höll en liknande predikan i Jerusalem var Paulus en av dem som avbröt honom innan han fick avsluta sitt tal, se .] När Paulus och Barnabas var på väg ut [från synagogan] bad folket att få höra [mer om] samma budskap nästa sabbat. När man bröt upp från synagogan följde många judar och gudfruktiga proselyter [de som konverterat till judendomen] med Paulus och Barnabas. De talade till dem och uppmanade dem att förbli i Guds nåd (kraft). Nästa sabbat samlades nästan hela staden för att lyssna till Herrens ord. Men när judarna fick se allt folket fylldes de av avund och argumenterade emot det Paulus sa [hur de gammaltestamentliga profetiorna talar om Jesus] och hädade [talade nedsättande och föraktfullt om Jesus]. Då svarade Paulus och Barnabas frimodigt: ”Det var nödvändigt att Guds ord [om frälsning genom Jesus] först skulle talas till er. Men eftersom ni avvisar det och inte anser er själva värdiga det eviga livet så vänder vi oss till hednafolken. För så har Herren befallt oss []: Jag har satt dig till ett ljus för hednafolken, för att du ska bli till frälsning överallt på jorden.” När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade (tackade) Herrens ord. [Kanske speciellt över orden från Jesaja som talade om hedningarnas frälsning.] Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro. [Vad menas med att ”vara bestämd” till evigt liv? Bibeln är tydlig med att Gud vill att alla ska bli frälsta, se . Gud är inte partisk, se . Två verser tidigare, i vers 46, står det att några ”avvisade” tron, och här i vers 48 tar hedningar emot ordet. En människa måste acceptera frälsningen och vilja tro, se . Samtidigt kan ingen bli frälst om inte Gud drar honom till sig, se . Det finns en fin balans mellan den mänskliga viljan och Guds allmakt genom hela Bibeln. All frälsning sker i slutändan endast genom Guds nåd. Ser man denna vers i det större sammanhanget i Apostlagärningarna, så är Lukas poäng här att visa att även hedningar är ”utvalda” att ta del av frälsningen.] Herrens ord spreds [genom dessa nya troende] ut över hela området. [Staden Antiokia i Pisidien blev ett kristet centrum och evangeliet spreds härifrån till städer och byar i södra Galatien.] Men judarna hetsade upp ansedda gudfruktiga kvinnor och de ledande männen i staden. De startade en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område. De skakade då dammet av sina fötter mot dem och begav sig till Ikonium [femton mil österut]. [De som kommit till tro i Antiokia i Pisidien blev inte skrämda av förföljelsen.] Lärjungarna [i staden och områdena runt omkring] fylldes ständigt av glädje och den helige Ande.

Själva fortsatte de från Perge och kom till Antiochia i Pisidien. På sabbatsdagen gick de till synagogan och satte sig där. Efter läsningen ur lagen och profeterna lät synagogföreståndarna hälsa: »Bröder, om ni har något att säga till folkets uppbyggelse, så gör det.« Paulus reste sig, gav tecken till tystnad och sade: »Israeliter och ni som fruktar Gud, lyssna på mig. Vårt folks Gud, Israels Gud, utvalde våra fäder. Han gjorde sitt folk stort när de bodde som främlingar i Egypten, och med lyftad arm förde han dem ut därifrån. I omkring fyrtio år sörjde han för dem i öknen, och sedan utrotade han sju folk i Kanaan och lät dem ta deras land i besittning. Allt detta tog omkring fyrahundrafemtio år. Därefter gav han dem domare, fram till profeten Samuels tid. Sedan bad de att få en kung, och Gud gav dem Saul, son till Kish och av Benjamins stam, för en tid av fyrtio år. Efter att ha avsatt denne upphöjde han David till kung över dem. Honom gav han sitt vittnesbörd: Jag har funnit David , Jishajs son, en man efter mitt sinne , som skall förverkliga alla mina planer. Det är bland hans efterkommande som Gud enligt sitt löfte har kallat fram en räddare åt Israel: Jesus, vars framträdande Johannes förberedde genom att förkunna omvändelse och dop för hela Israels folk. Och när Johannes verk närmade sig sitt slut sade han: ’Jag är inte den som ni tror. Han kommer efter mig, och jag är inte värdig att knyta av honom sandalerna.’ Mina bröder, ni som stammar från Abraham och alla ni här som fruktar Gud, till er har budskapet om denna räddning sänts. Ty folket i Jerusalem och deras ledare förstod inte vem Jesus var. De dömde honom och uppfyllde därigenom också de profetord som läses varje sabbat. Fast de inte kunde finna honom skyldig till något som förtjänade dödsstraff krävde de att Pilatus skulle avrätta honom. När de hade fullgjort allt som var skrivet om honom tog de ner honom från korset och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och han visade sig sedan under en längre tid för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Vi förkunnar alltså för er detta budskap: löftet som fäderna fick har Gud infriat åt oss, deras barn, genom att låta Jesus uppstå, som det heter i andra psalmen: Du är min son, jag har fött dig i dag. Och att han lät honom uppstå från de döda så att han aldrig mer skall återvända till förgängelsen, det har han sagt med dessa ord: Jag skall uppfylla åt er de heliga och oryggliga löften jag har gett David. Ty på ett annat ställe säger han: Du skall inte låta din helige möta förgängelsen. David, som på sin tid tjänat Guds vilja, insomnade och förenades med sina fäder och mötte förgängelsen. Men han som Gud uppväckte har inte mött någon förgängelse. Ni skall alltså veta, mina bröder, att genom honom förkunnas syndernas förlåtelse för er, och genom honom blir var och en som tror rättfärdig och friad från allt det som ni inte kunde frias från medan ni stod under Moses lag. Se därför till att det som står hos profeterna inte slår in: Se, föraktare, häpna och förintas: jag utför en gärning i era dagar, en gärning som ni inte kommer att tro på när den berättas för er. « När de gick ut bad man dem att få höra mer om detta nästa sabbat. Och när man skildes åt efter gudstjänsten gjorde många judar och gudfruktiga proselyter sällskap med Paulus och Barnabas, som talade till dem och uppmanade dem att hålla sig till Guds nåd. Följande sabbat samlades så gott som hela staden för att höra ordet om Herren. När judarna fick se allt folket fylldes de av avund och bemötte det Paulus sade med smädelser. Men Paulus och Barnabas svarade frimodigt: »Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna. Ty så har Herren befallt oss: Jag har gjort dig till ett ljus för hedningarna, för att du skall bli till frälsning intill jordens yttersta gräns. « När hedningarna hörde detta blev de glada och prisade ordet om Herren. Alla som var bestämda till evigt liv kom till tro, och ordet om Herren fördes ut i hela den trakten. Men judarna hetsade upp de gudfruktiga kvinnorna av förnäm familj och de ledande männen i staden. De fick i gång en förföljelse mot Paulus och Barnabas och drev bort dem från området. De båda skakade dammet av sina fötter mot dem och gick till Ikonion. Och lärjungarna uppfylldes alltmer av glädje och helig ande.