Första Kungaboken 2:1-46

Dela

Första Kungaboken 2:1-46 Svenska Folkbibeln (SFB98)

Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade: "Jag lämnar nu denna världen. Var stark och visa dig som en man. Håll fast vid vad HERREN, din Gud, befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt vad du gör och överallt dit du vänder dig, så att HERREN kan uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: Om dina barn ger akt på sin väg, så att de vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och av hela sin själ, då skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och utgöt blod i fredstid, som om det hade varit krig, och lät blod komma på bältet som han hade omkring sina höfter och på skorna som han hade på sina fötter, som om det hade varit krig. Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid. Men mot gileaditen Barsillajs söner skall du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dag då jag gick till Mahanajim men kom sedan ner till Jordan och mötte mig. Och jag gav honom min ed inför HERREN och sade: Jag skall inte döda dig med svärd. Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ner i dödsriket." David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. Och Salomo satt på sin fader Davids tron, och hans kungamakt blev starkt befäst. Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: "Kommer du i fredliga avsikter?" Han svarade: "Ja. Och jag har något att tala med dig om." Hon svarade: "Säg det." Då sade han: "Du vet själv att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom HERREN har det blivit hans. Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig." Hon svarade: "Tala." Då sade han: "Bed kung Salomo - dig visar han ju inte bort - att han ger mig Abisag från Sunem till hustru." Bat-Seba svarade: "Nåväl, jag skall själv tala med kungen om dig." Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick emot henne, bugade sig för henne och satte sig. Man ställde också fram en stol åt kungens mor och hon satte sig till höger om honom. Därefter sade hon: "Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig." Kungen svarade henne: "Moder, låt mig höra din bön. Jag skall inte visa bort dig." Då sade hon: "Låt Adonia få Abisag från Sunem till hustru." Men kung Salomo svarade sin mor: "Varför begär du bara Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna begära kungadömet åt honom - han är ju min äldre bror - ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son." Kung Salomo svor en ed inför HERREN och sade: "Gud må straffa mig både nu och senare om inte Adonia med sitt liv skall få betala att han har sagt detta. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och satt mig på min fader Davids tron och som enligt sitt löfte har byggt ett hus åt mig: I dag skall Adonia dödas." Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som stötte ner Adonia, så att han dog. Till prästen Ebjatar sade kungen: "Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag skall jag inte döda dig. Du har ju burit Herren, HERRENS ark framför min fader David och har lidit med min far allt det han fått lida." Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara HERRENS präst. Ty HERRENS ord skulle fullbordas, det som han hade talat över Elis hus i Silo. Ryktet om detta nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till HERRENS tält och fattade tag i hornen på altaret. När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till HERRENS tält och att han stod invid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: "Gå och stöt ner honom!" När Benaja kom till HERRENS tält, sade han till honom: "Så säger kungen: Gå härifrån!" Men han svarade: "Nej, här vill jag dö." Benaja framförde detta till kungen och sade: "Så har Joab sagt och så har han svarat mig." Kungen sade då till honom: "Gör som han har sagt, stöt ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod Joab har utgjutit. HERREN skall låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han stötte ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, befälhavaren i Israel, och Amasa, Jeters son, befälhavaren i Juda. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN ge frid till evig tid." Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och stötte ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen, där han bodde. Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe. Därefter sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. Ty det skall du veta, att den dag du går ut och går över bäcken Kidron måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud." Simei sade till kungen: "Det är bra. Så som min herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra." Och Simei bodde i Jerusalem en lång tid. Men tre år därefter hände sig att två av hans tjänare flydde till Akish, Maakas son, kungen i Gat. Man berättade det för Simei och sade: "Dina tjänare är i Gat." Då stod Simei upp, sadlade sin åsna och for till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Simei begav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat. Men när man berättade för Salomo att Simei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, sände kungen bud och kallade till sig Simei och sade till honom: "Har jag inte bundit dig med ed vid HERREN, varnat dig och sagt: Det skall du veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. Varför har du då inte hållit eden inför HERREN och lytt den befallning som jag har gett dig?" Kungen sade vidare till Simei: "Du känner själv till allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min fader David. HERREN skall låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. Men kung Salomo skall bli välsignad, och Davids tron skall bli befäst inför HERREN till evig tid." På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och stötte ner honom, så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.

Första Kungaboken 2:1-46 Karl XII 1873 (SK73)

Som nu tiden led, att David skulle dö, böd han sinom son Salomo, och sade: Jag går alla verldenes väg; så var nu tröst, och var en man. Och akta på Herrans dins Guds vakt, så att du vandrar i hans vägar, och håller hans seder, bud, rätter, vittnesbörd, såsom skrifvet är i Mose lag; på det du skall vara klok i allt det du gör, och ehvart du dig vänder; På det Herren skall uppväcka sitt ord, som han öfver mig talat hafver och sagt: Om din barn bevara sina vägar, så att de vandra troliga, och af allt hjerta och af allo själ, för mig, så skall aldrig fattas af dig en man på Israels stol. Och vetst du väl hvad Joab, ZeruJa son, hafver gjort mig, hvad han gjorde de två härhöfvitsmän i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jethers son, hvilka han drap, och utgöt krigsblod i fridenom, och lät komma krigsblod uppå sitt bälte, det omkring hans länder var, och uppå sina skor, som på hans fötter voro. Gör efter dina vishet, så att du icke förer hans grå hår med frid ned till helvete. Och Barsillai barnom, den Gileaditens, skall du bevisa barmhertighet, så att de äta vid ditt bord; förty de gåfvo sig till mig, då jag flydde för dinom broder Absalom. Och si, du hafver Simei när dig, Gora son, Jemini sons af Bahurim, den mig skamliga bannade, på den tid jag gick till Mahanaim; men han kom neder emot mig vid Jordan; då svor jag honom vid Herran, och sade: Jag vill icke dräpa dig med svärd. Men låt icke du blifva honom oskyldig; ty du äst en vis man, och vetst väl hvad du honom göra skall, att du låter hans grå hår med blod komma neder till helvete. Så afsomnade då David med sina fäder, och vardt begrafven uti Davids stad. Men tiden, som David hade varit Konung öfver Israel, var fyratio år. I sju år var han Konung i Hebron, och tre och tretio år i Jerusalem. Och Salomo satt på sins faders Davids stol, och hans rike vardt storliga befäst. Men Adonia, Haggiths son, kom in till BathSeba, Salomos moder; och hon sade: Kommer du ock med frid? Han sade: Ja. Och han sade: Jag hafver något tala med dig. Hon sade: Säg. Han sade: Du vetst, att riket var mitt; och hela Israel hade vändt sitt ansigte till mig, att jag skulle vordit Konung; men nu är riket förvändt, och vordet mins broders; af Herranom är det hans vordet. Nu beder jag en bön af dig låt icke mitt ansigte komma till blygd. Hon sade till honom: Säg. Han sade: Tala med Konungen Salomo, ty han låter icke ditt ansigte komma till blygd, att han gifver mig Abisag af Sunem till hustru. BathSeba sade: Väl; jag vill på dina vägnar tala till Konungen. Och BathSeba kom in till Konung Salomo, till att tala med honom, på Adonia vägnar. Och Konungen stod upp, och gick emot henne, och tillbad henne, och satte sig på sin stol; och för Konungens moder vardt ock satt en stol, så att hon satte sig på hans högra sido. Och hon sade: Jag beder en liten bön af dig; låt icke mitt ansigte komma till blygd. Konungen sade till henne: Bed, min moder; jag vill icke låta ditt ansigte komma till blygd. Hon sade: Låt gifva Abisag af Sunem dinom broder Adonia till hustru. Då svarade Konung Salomo, och sade till sina moder: Hvi beder du om Abisag af Sunem till Adonia? Bed honom ock riket med; förty han är min äldste broder, och han hafver Presten AbJathar och Joab, ZeruJa son. Och Konung Salomo svor vid Herran och sade: Gud göre mig det och det, Adonia skall detta hafva talat emot sitt lif. Och nu, så visst som Herren lefver, den mig stadfäst hafver, och låtit sitta på mins faders Davids stol och den mig ett hus gjort hafver, såsom han sagt hafver; i dag skall Adonia dö. Och Konung Salomo sände bort Benaja, Jojada son; han slog honom, så att han blef död. Och till Presten AbJathar sade Konungen: Gack bort till Anathoth till din åker, ty du hörer döden till; men jag vill icke dräpa dig i dag; förty du hafver burit Herrans Herrans ark för minom fader David, och hafver med lidit, hvad som helst min fader lidit hafver. Alltså fördref Salomo AbJathar, att han icke måtte blifva Herrans Prest; på det Herrans ord fullbordas skulle, som han öfver Eli hus talat hade i Silo. Och detta ryktet kom för Joab; ty Joab höll sig intill Adonia, ehuruväl han icke hade hållit sig till Absalom. Då flydde Joab in uti Herrans tabernakel, och fattade hornen af altaret. Och det vardt bådadt Konung Salomo, att Joab var flydd uti Herrans tabernakel, och si, han står vid altaret. Då sände Salomo Benaja, Jojada son, och sade: Gack, och slå honom. Och då Benaja kom till Herrans tabernakel, sade han till honom: Så säger Konungen: Gack härut. Han sade: Nej, här vill jag dö. Och Benaja sade detta Konungenom igen, och sade: Så hafver Joab sagt, och så hafver han svarat mig. Konungen sade till honom: Gör såsom han sagt hafver, och slå honom, och begraf honom, att du ifrå mig och mins faders hus tager det blod, som Joab oförskyldt utgjutit hafver. Och Herren betale honom hans blod uppå hans hufvud, att han hafver slagit två män, de der redeligare och bättre voro än han; och hafver dräpit dem med svärd, så att min fader David deraf intet visste, nämliga Abner, Ners son, den härhöfvitsmannen öfver Israel, och Amasa, Jethers son, härhöfvitsman öfver Juda; Så att deras blod må betaldt varda på Joabs hufvud, och hans säds, i evig tid. Men David och hans säd, hans hus och hans stol, hafve frid af Herranom i evig tid. Och Benaja, Jojada son, gick upp, och slog honom, och drap honom; och han vardt begrafven i sitt hus i öknene. Och Konungen satte Benaja, Jojada son, i hans stad öfver hären; och Zadok Presten satte Konungen i AbJathars stad. Och Konungen sände bort, och lät kalla Simei, och sade till honom: Bygg dig ett hus i Jerusalem, och bo der, och gack intet ut dädan, antingen hit eller dit. På hvilken dag du der utgår, och går öfver den bäcken Kidron, så vet att du skall döden dö; ditt blod vare på ditt hufvud. Simei sade till Konungen: Det är en god mening; såsom min herre Konungen sagt hafver, så skall din tjenare göra. Så bodde Simei i Jerusalem i långan tid. Men det begaf sig efter tre år, att två tjenare lupo ifrå Simei till Achis, Maacha son, Konungen i Gath. Och Simei vardt sagdt: Si, dine tjenare äro i Gath. Då stod Simei upp, och sadlade sin åsna, och drog åstad till Gath till Achis, att han skulle söka sina tjenare; och då han ditkom, förde han sina tjenare ifrå Gath. Och det vardt sagdt Salomo, att Simei var faren af Jerusalem till Gath, och igen kommen. Då sände Konungen bort, och lät kalla Simei, och sade till honom: Hafver jag icke svorit dig vid Herran, och betygat dig, och sagt: På hvilken dag du fore ut, antingen hit eller dit, att du då veta skulle att du skulle döden dö? Och du sade till mig: Jag: hafver hört en god mening. Hvi hafver du då icke hållit dig efter Herrans ed, och det bud som jag dig budit hafver? Och Konungen sade till Simei: Du vetst allt det onda, som ditt hjerta med sig vet, som du minom fader David gjort hafver; Herren hafver betalat dina ondsko på ditt hufvud; Och Konung Salomo är välsignad, och Davids stol varder befäst för Herranom i evig tid. Och Konungen böd Benaja, Jojada son. Han gick ut, och slog honom, att han blef död. Och riket vardt befäst i Salomos hand.

Första Kungaboken 2:1-46 Svenska 1917 (SVEN)

Då nu tiden tillstundade att David skulle dö, bjöd han sin son Salomo och sade: »Jag går nu all världens väg; så var då frimodig och visa dig såsom en man.Jos. 23, Och håll vad HERREN, din Gud, bjuder dig hålla, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, hans bud och rätter och vittnesbörd, såsom det är skrivet i Moses lag, på det att du må hava framgång i allt vad du gör, och överallt dit du vänder dig;5 Mos. 17,l8 f. 29,9. Jos. 1,7 f. 23, så att HERREN får uppfylla det ord som han talade om mig, då han sade: 'Om dina barn hava akt på sin väg, så att de vandra inför mig i trohet och av allt sitt hjärta och av all sin själ, då' -- sade han -- 'skall på Israels tron aldrig saknas en avkomling av dig.'2 Sam. 7,12 f. Ps. 132,11 f. Vidare: du vet väl vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, huru han gjorde mot de två härhövitsmännen i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son, huru han dräpte dem, så att han i fredstid utgöt blod, likasom hade det varit krig, och, likasom hade det varit krig, lät blod komma på bältet som han hade omkring sina länder, och på skorna som han hade på sina fötter.2 Sam 3,27. 20,9 f. Så gör nu efter din vishet, och låt icke hans grå hår få med frid fara ned i dödsriket. Men mot gileaditen Barsillais söner skall du bevisa godhet, så att de få vara med bland dem som äta vid ditt bord; ty på sådant sätt bemötte de mig, när jag flydde för din broder Absalom.2 Sam. 17,27 f. 19,31 f. Vidare har du hos dig Simei, Geras son, benjaminiten från Bahurim, som for ut mot mig i gruvliga förbannelser på den dag då jag gick till Mahanaim, men som sedan kom ned till Jordan mig till mötes, varvid jag med en ed vid HERREN lovade honom och sade: 'Jag skall icke döda dig med svärd.'2 Sam. 16,5 f. 19,16 f. Men nu må du icke låta honom bliva ostraffad, ty du är en vis man och vet väl vad du bör göra med honom, så att du låter hans grå hår med blod fara ned i dödsriket.» och David gick till vila hos sina fäder och blev begraven i Davids stad.2 Sam. 5, Den tid David regerade över Israel var fyrtio år; i Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år.2 Sam. 5,4 f. 1 Krön. 3,4. 29,26 f. Och Salomo satte sig på sin fader Davids tron, och han konungamakt blev starkt befäst. Men Adonia, Haggits son, kom till Bat-Seba, Salomos moder. Hon frågade då: »Har du gott att meddela?» Han svarade: »Ja.» Därefter sade han: »Jag har något att tala med dig om.» Hon svarade: »Tala.» Då sade han: »Du vet själv att konungadömet tillhörde mig, och att hela Israel fäste sina blickar på mig, i förväntan att jag skulle bliva konung. Men så gick konungadömet ifrån mig och blev min broders; genom HERRENS skickelse blev det hans.1 Kon. 1,5 f. 1 Krön. 22,9 f. 28, Nu har jag en enda bön till dig. Visa icke bort mig.» Hon svarade honom: »Tala.» Då sade han: »Säg till konung Salomo -- dig visar han ju icke bort -- att han giver mig Abisag från Sunem till hustru.»1 Kon. 1,3 f. Bat-Seba svarade: »Gott! Jag skall själv tala med konungen om dig.» Så gick då Bat-Seba in till konung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då stod konungen upp och gick emot henne och bugade sig för henne och satte sig därefter på sin stol; man ställde ock fram en stol åt konungens moder, och hon satte sig på hans högra sida. Därefter sade hon: »Jag har en enda liten bön till dig. Visa icke bort mig.» Konungen svarade henne: »Framställ din bön, min moder; jag vill ingalunda visa bort dig.» Då sade hon: »Låt giva Abisag från Sunem åt din broder Adonia till hustru.» Men konung Salomo svarade och sade till sin moder: »Varför begär du endast Abisag från Sunem åt Adonia? Du kunde lika gärna begära konungadömet åt honom -- han är ju min äldste broder -- ja, åt honom och åt prästen Ebjatar och åt Joab, Serujas son.»1 Kon. 1,7, Och konung Salomo betygade med ed vid HERREN och sade: »Gud straffe mig nu och framgent, om icke Adonia med sitt liv skall få umgälla att han har talat detta. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och uppsatt mig på min fader Davids tron, och som, enligt sitt löfte, har uppbyggt åt mig ett hus: i dag skall Adonia dödas.» Därefter sände konung Salomo åstad och lät utföra detta genom Benaja, Jojadas son; denne stötte ned honom, så att han dog. Och till prästen Ebjatar sade konungen: »Gå bort till ditt jordagods i Anatot, ty du har förtjänat döden; men i dag vill jag icke döda dig, eftersom du har burit Herrens, HERRENS ark framför min fader David, och eftersom du med min fader har lidit allt vad han har fått lida.1 Sam. 22, Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom icke längre vara HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat i Silo över Elis hus.1 Sam. 2,30 f. Då nu ryktet härom kom till Joab -- som ju hade slutit sig till Adonia, om han ock icke hade slutit sig till Absalom -- flydde han till HERRENS tält och fattade i hornen på altaret. Men när det blev berättat för konung Salomo att Joab hade flytt till HERRENS tält, och att han stod invid altaret, sände Salomo åstad Benaja, Jojadas son, och sade: »Gå och stöt ned honom.» När Benaja så kom till HERRENS tält, sade han till honom: »Så säger konungen: Gå bort härifrån.» Men han svarade: »Nej; här vill jag dö.» När Benaja framförde detta till konungen och sade: »Så och så har Joab sagt, så har han svarat mig», sade konungen till honom: »Gör såsom han har sagt, stöt ned honom och begrav honom, så att du befriar mig och min faders hus från skulden för det blod som Joab utan sak har utgjutit. Och må HERREN låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han stötte ned två män som voro rättfärdigare och bättre än han själv, och dräpte dem med svärd, utan att min fader David visste det, nämligen Abner, Ners son, härhövitsmannen i Israel, och Amasa, Jeters son, härhövitsmannen i Juda.2 Sam. 3,27. 20,9 f. Ja, deras blod skall komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvud för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron skall HERREN giva frid till evig tid.2 Sam. 3, Så gick då Benaja, Jojadas son, ditupp och stötte ned honom och dödade honom; och han blev begraven där han bodde i öknen. Och konungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären; och prästen Sadok hade konungen satt i Ebjatars ställe.1 Sam. 2, Därefter sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom: »Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där, och därifrån får du icke gå ut, varken hit eller dit. Ty det må du veta, att på den dag du går ut och går över bäcken Kidron skall du döden dö. Ditt blod kommer då över ditt eget huvud.» Simei sade till konungen: »Vad du har talat är gott; såsom min herre konungen har sagt, så skall din tjänare göra.» Och Simei bodde i Jerusalem en lång tid. Men tre år därefter hände sig att två tjänare flydde ifrån Simei till Akis, Maakas son, konungen i Gat. Och man berättade för Simei och sade: »Dina tjänare äro i Gat.»1 Sam. 27, Då stod Simei upp och sadlade sin åsna och begav sig till Akis i Gat för att söka efter sina tjänare. Simei begav sig alltså åstad och hämtade sina tjänare från Gat. Men när det blev berättat för Salomo att Simei hade begivit sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, sände konungen och lät kalla till sig Simei och sade till honom: »Har jag icke bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och sagt till dig: 'Det må du veta, att på den dag du går ut och begiver dig hit eller dit skall du döden dö'? Och du svarade mig: 'Vad du har sagt är gott, och jag har hört det.' Varför har du då icke aktat på din ed vid HERREN och på det bud som jag har givit dig?» Och konungen sade ytterligare till Simei: »Du känner själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort min fader David. HERREN skall nu låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud.2 Sam. 16, Men konung Salomo skall bliva välsignad, och Davids tron skall bliva befäst inför HERREN till evig tid.» På konungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och stötte ned honom, så att han dog. Och konungadömet blev befäst i Salomos hand.

Första Kungaboken 2:1-46 Svenska Folkbibeln 2015 (SFB15)

Då tiden närmade sig att David skulle dö, befallde han sin son Salomo och sade: ”Jag går nu all världens väg. Var stark och visa dig som en man. Håll fast vid vad HERREN din Gud har befallt dig, så att du vandrar på hans vägar och håller hans stadgar, bud, föreskrifter och vittnesbörd, så som det är skrivet i Mose lag. Då får du framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, så att HERREN kan uppfylla sitt ord som han uttalade över mig när han sade: Om dina barn ger akt på sin väg och vandrar inför mig i trohet av hela sitt hjärta och hela sin själ, sade han, då ska det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. Du vet också vad Joab, Serujas son, har gjort mot mig, och vad han gjorde mot de två befälhavarna i Israel, Abner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem och spillde blod i fredstid som om det var krig, han skvätte blod över bältet runt sina höfter och över skorna på sina fötter som om det var krig. Gör efter din vishet och låt inte hans grå hår fara ner i dödsriket med frid. Men mot gileaditen Barsillajs söner ska du visa godhet och låta dem vara med bland dem som äter vid ditt bord. För så gjorde de mot mig när jag flydde för din bror Absalom. Sedan har du Shimei, Geras son, benjaminiten från Bahurim. Han uttalade hemska förbannelser mot mig den dagen då jag gick till Mahanajim. Sedan kom han ner till Jordan och mötte mig, och jag gav honom min ed inför HERREN och sade: Jag ska inte döda dig med svärd. Men låt honom nu inte bli ostraffad. Du är ju en vis man och vet vad du ska göra med honom. Låt hans grå hår fara ner i dödsriket med blod.” David gick till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. Den tid David regerade över Israel var fyrtio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem regerade han i trettiotre år. Och Salomo satt på sin far Davids tron, och hans kungamakt var starkt befäst. Adonia, Haggits son, gick till Salomos mor Bat-Seba. Hon frågade då: ”Kommer du med fredliga avsikter?” Han svarade: ”Ja, med fred.” Han fortsatte: ”Jag har något att tala med dig om.” Hon svarade: ”Säg det.” Då sade han: ”Du vet ju att kungadömet var mitt och att hela Israel hade fäst sina blickar på mig och väntade att jag skulle bli kung. Men kungadömet gick ifrån mig och över till min bror. Genom HERREN blev det hans. Nu har jag en enda bön till dig. Visa inte bort mig.” Hon svarade: ”Tala.” Då sade han: ”Tala med kung Salomo – dig visar han ju inte bort – och be att han ger mig Abishag från Shunem till hustru.” Bat-Seba svarade: ”Visst, jag ska tala med kungen om dig.” Bat-Seba gick till kung Salomo för att tala med honom om Adonia. Då reste sig kungen och gick henne till mötes, bugade sig för henne och satte sig på sin tron. Man ställde också fram en stol åt kungens mor, och hon satte sig till höger om honom. Sedan sade hon: ”Jag har en enda liten bön till dig. Visa inte bort mig.” Kungen svarade henne: ”Mor, låt mig höra din bön. Jag ska inte visa bort dig.” Då sade hon: ”Låt Adonia få Abishag från Shunem till hustru.” Men kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Abishag från Shunem åt Adonia? Du kunde lika gärna be mig ge kungadömet till honom – han är ju min äldre bror – till honom och till prästen Ebjatar och till Joab, Serujas son!” Kung Salomo svor en ed inför HERREN och sade: ”Må Gud straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för att han sagt detta. Och nu, så sant HERREN lever, han som har utsett mig och satt mig på min far Davids tron och som har byggt mig ett hus efter sitt löfte: I dag ska Adonia dödas.” Och kung Salomo sände i väg Benaja, Jojadas son, som högg ner Adonia så att han dog. Till prästen Ebjatar sade kungen: ”Gå till dina ägor i Anatot. Du har förtjänat döden, men i dag ska jag inte döda dig, för du har burit Herren Guds ark framför min far David och lidit med min far i allt han fått lida.” Så drev Salomo bort Ebjatar och lät honom inte längre vara HERRENS präst, för att HERRENS ord som han hade talat över Elis hus i Shilo skulle fullbordas. Ryktet nådde Joab. Han hade anslutit sig till Adonia, men inte till Absalom. Han flydde till HERRENS tält och grep tag i hornen på altaret. När kung Salomo fick höra att Joab hade flytt till HERRENS tält och att han stod vid altaret, sände Salomo i väg Benaja, Jojadas son, och sade: ”Gå och hugg ner honom!” När Benaja kom till HERRENS tält, sade han till honom: ”Så säger kungen: Gå härifrån!” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Benaja framförde det till kungen och sade: ”Så har Joab sagt och så har han svarat mig.” Då sade kungen till honom: ”Gör som han har sagt, hugg ner honom och begrav honom, så att du befriar mig och min fars hus från skulden för det oskyldiga blod som Joab har spillt. HERREN ska låta hans blod komma tillbaka över hans eget huvud, därför att han högg ner två män som var rättfärdigare och bättre än han själv. Han dödade dem med svärd utan att min far David visste det, nämligen Israels befälhavare Abner, Ners son, och Juda befälhavare Amasa, Jeters son. Ja, deras blod ska komma tillbaka över Joabs och hans efterkommandes huvuden för evigt. Men åt David och hans efterkommande, hans hus och hans tron ska HERREN ge frid till evig tid.” Benaja, Jojadas son, gick då dit upp och högg ner Joab och dödade honom. Han blev begravd i öknen där han bodde. Kungen satte Benaja, Jojadas son, i hans ställe över hären, och prästen Sadok satte han i Ebjatars ställe. Därefter sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där. Du får inte gå därifrån, varken hit eller dit. För du ska veta att den dag du går ut och går över Kidrondalen måste du dö. Ditt blod kommer över ditt eget huvud.” Shimei sade till kungen: ”Det är bra. Så som min herre kungen har sagt, så ska din tjänare göra.” Och Shimei bodde i Jerusalem en lång tid. Men tre år därefter hände det att två av hans tjänare flydde till Gats kung Akish, Maakas son. Man berättade det för Shimei och sade: ”Dina tjänare är i Gat.” Då bröt Shimei upp, sadlade sin åsna och tog sig till Akish i Gat för att leta efter sina tjänare. Shimei gav sig alltså av och hämtade sina tjänare från Gat. Men när man berättade för Salomo att Shimei hade begett sig från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka, sände kungen bud och kallade till sig Shimei och sade till honom: ”Har jag inte bundit dig med ed vid HERREN och varnat dig och sagt: Du ska veta att den dag du går ut och beger dig hit eller dit måste du dö? Du svarade mig: Det är bra, jag har hört det. Varför har du då inte hållit eden inför HERREN och lytt den befallning som jag gett dig?” Kungen sade sedan till Shimei: ”Du vet själv allt det onda som ditt hjärta vet med sig att du har gjort mot min far David. HERREN ska låta din ondska komma tillbaka över ditt eget huvud. Men kung Salomo ska bli välsignad, och Davids tron ska bli befäst inför HERREN till evig tid.” På kungens befallning gick därefter Benaja, Jojadas son, fram och högg ner honom så att han dog. Och kungadömet blev befäst i Salomos hand.

Första Kungaboken 2:1-46 nuBibeln (NUB)

När David kände att slutet var nära, förmanade han sin son Salomo: ”Nu går jag snart dit varje människa på jorden måste gå en dag. Var stark och visa dig som en man! Håll vad HERREN, din Gud, befallt, så att du vandrar på hans vägar! Håll alla föreskrifter, bud, stadgar och förordningar som är nedskrivna i Moses lag, så får du framgång i allt vad du gör och vart du än vänder dig. Då ska HERREN uppfylla alla de löften han gav mig. Han sa att om mina barn och deras ättlingar är noga med hur de lever och är trogna och helhjärtade mot honom, så kommer alltid någon av dem att sitta på tronen som kung över Israel. Du vet också vad Joav, Serujas son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot de två överbefälhavarna för hären i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son. Han dödade dem i fredstid och lät deras blod flyta som om det varit krig. Han fläckade med blod bältet om sin midja och sandalerna på sina fötter. Du ska nu handla efter din vishet och inte låta honom bli gråhårig och gå ner i dödsriket i frid. Men var barmhärtig mot gileaditen Barsillajs söner! Låt dem få vara ständiga gäster vid ditt bord, för de tog hand om mig när jag flydde från din bror Absalom. Och vidare har du hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim. Han uttalade en fruktansvärd förbannelse över mig när jag var på väg till Machanajim. När han sedan kom ner till mig vid Jordanfloden, lovade jag med ed inför HERREN att inte döda honom med svärd. Men du ska inte låta honom gå ostraffad. Du är en vis man och vet hur du ska göra med honom. Låt nu denne gå ner i dödsriket med blod i sitt grå hår.” Sedan dog David och han begravdes i Davids stad. Han hade regerat över Israel i fyrtio år, sju år i Hebron och trettiotre år i Jerusalem. Salomo blev kung efter sin far David och satte sig på hans tron och hans makt blev starkt befäst. En dag kom Haggits son Adonia på besök till Salomos mor Batseba. ”Har du kommit i fredliga avsikter?” frågade hon honom. ”Ja”, svarade han. ”Jag vill bara tala med dig om en sak.” ”Säg vad du har på hjärtat!” sa hon. ”Som du vet var kungariket mitt”, sa Adonia. ”Hela Israel väntade att jag skulle bli den nye kungen. Men så ändrades allting och min bror blev kung, för det var så HERREN ville ha det. Nu har jag en bön till dig och avvisa mig inte!” ”Vad vill du?” frågade hon. ”Be kung Salomo – dig avvisar han inte – att han ger mig Avishag från Shunem till hustru”, svarade han. ”Ja, jag ska tala med kungen om dig”, lovade Batseba. Kungen reste sig när hon kom in för att tala med honom om Adonia. Han bugade sig för henne, satte sig sedan på sin tron och lät hämta en stol åt kungamodern och hon satte sig på hans högra sida. ”Jag hoppas du inte visar bort mig, när jag nu kommer med en liten begäran till dig”, sa hon. ”Kom med din begäran, mor”, sa han. ”Jag ska inte avvisa dig.” ”Låt då din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru”, svarade hon. Kung Salomo svarade sin mor: ”Varför begär du bara Avishag från Shunem åt Adonia? Du skulle lika gärna kunna be om kungadömet åt honom. Han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.” Kung Salomo svor då en ed inför HERREN: ”Gud må straffa mig både nu och i framtiden om inte Adonia får betala med sitt liv för denna begäran! Så sant HERREN lever, han som har gett mig min far Davids tron och byggt ett kungarike åt mig enligt sitt löfte, Adonia ska dö i dag!” Sedan beordrade kung Salomo Benaja, Jojadas son, att avrätta Adonia och denne högg ner honom så att han dog. Till prästen Evjatar sa kungen: ”Gå tillbaka till dina ägor i Anatot! Du förtjänar att dö, men jag vill inte avrätta dig nu. Du bar ju HERRENS ark inför min far David och du fick lida med honom under alla hans svårigheter.” Så tvingade Salomo Evjatar att lämna sin ställning som HERRENS präst och på så sätt gick HERRENS ord vid Shilo beträffande Elis ättlingar i uppfyllelse. När Joav, som hade varit med i Adonias kupp men inte hade slutit sig till Absalom, fick höra detta, flydde han till HERRENS tält och grep tag om altarets horn. När kung Salomo fick höra att Joav hade flytt till HERRENS tält och stod intill altaret, skickade han iväg Benaja, Jojadas son, med ordern att hugga ner honom också. Benaja gick in i HERRENS tält och sa till Joav: ”Kungen befaller dig att komma ut!” ”Nej, jag vill dö här”, svarade han. Benaja talade om för kungen att Joav svarat så. ”Gör som han vill”, svarade kungen. ”Hugg ner honom och begrav honom! Befria så mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod Joav utgjutit. HERREN ska låta hans blod komma tillbaka över honom själv för att han utan min far Davids vetskap dödade två oskyldiga män, Avner, Ners son och överbefälhavare för Israels här och Amasa, Jeters son och överbefälhavare för Judas här, dessa som var rättfärdigare och bättre än han själv. Blodsskulden för detta ska för alltid vila över Joav och hans efterkommande, men sin frid ska HERREN ge till David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron för all framtid.” Benaja, Jojadas son, gick då och högg ner Joav som sedan begravdes på sin egen mark i öknen. Sedan utsåg kungen Benaja, Jojadas son, till överbefälhavare över hären och Sadok till präst i stället för Evjatar. Kungen skickade därefter bud till Shimi och lät säga: ”Bygg dig ett hus här i Jerusalem och stanna här! Du får inte gå någon annanstans. Den dag du lämnar staden och går över bäcken Kidron, kommer du att dö. Skulden är då din egen.” ”Jag, din tjänare, ska göra som du säger, min herre och kung”, svarade Shimi kungen. Shimi bodde sedan en lång tid i Jerusalem. Men tre år senare rymde två av hans slavar till kung Akish, Maakas son, i Gat. När Shimi fick reda på att hans slavar befann sig i Gat, sadlade han sin åsna för att fara till Akish i Gat för att söka efter sina slavar. Så gick han och hämtade tillbaka sina slavar från Gat. När Salomo fick höra att Shimi hade gått till Gat och nu återvänt till Jerusalem, kallade han honom till sig och sa: ”Lät jag dig inte svära vid HERREN och varnade jag dig inte för att, om du gick härifrån, skulle du alldeles säkert dödas? Och du svarade att du skulle göra som jag befallde. Varför har du då inte hållit eden vid HERREN och lytt min befallning?” Kungen sa vidare till Shimi: ”Tänk på allt ont som du gjorde mot min far, kung David! HERREN ska nu hämnas din ondska på dig, men kung Salomo ska bli välsignad och Davids tron ska bestå inför HERREN för all framtid!” På kungens befallning ledde sedan Benaja, Jojadas son, ut Shimi och högg ner honom och dödade honom. Salomos grepp om kungariket blev allt fastare.

Första Kungaboken 2:1-46 Svenska Kärnbibeln (SKB)

När dagarna närmade sig för Davids död, gav han Salomo följande instruktioner och sa: ”Jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå. [Poetiskt uttryck för att beskriva hur allt här på jorden dör, se även Jos 23:14.] Var därför stark (fast, säker, tapper) och visa dig som en man, och var noga med att hålla (vakta, skydda, bevara) Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) vägar så att du vandrar på dem till att hålla (vakta, skydda, bevara) hans förordningar (ordagrant ”saker inristat”), hans budord (tydliga befallningar) och hans påbud (bindande juridiska beslut) och hans stadgar (vittnesbörd, Guds grundläggande regler) i enlighet med allt som är skrivet i Moses undervisning, för att du ska ha framgång i allt som du företar dig och vart du än vänder dig, så att Herren (Jahveh) kan bekräfta (stadfästa) sitt ord som han talat om mig och sagt: Om dina söner vakar över sina vägar [lever som jag lär dem] och vandrar inför mitt ansikte i sanning med hela sitt hjärta och med hela sin själ, lovar han att det inte ska saknas någon efterträdare [från ditt släktled] på Israels tron. [2 Sam 7:1325] Och även du vet vad Joav, Tserojahs son, gjorde mot mig och vad han gjorde mot två av Israels härhövitsmän, mot Avner, Ners son [2 Sam 3:22-39], och mot Amasha, Jeters son [2 Sam 20:8-10], som han slog och hällde ut stridsblod i fred och satte stridsblod på sin gördel som han har runt sina höfter och på sina skor som han har på sina fötter. Handla därför i enlighet med din vishet och låt inte hans grå hår gå ner i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) i frid (shalom). Men visa nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot Barzilajs söner, gileaditen, och låt dem vara bland dem som äter vid ditt bord, för de kom nära mig när jag flydde från Avshalom din bror. Och se, där är hos dig Shimi, Geras son, benjaminiten från Bachurim, som förbannade mig med en svår förbannelse den dagen då jag gick till Machanajim [2 Sam 16:5-19], men han kom ner och mötte mig vid Jordan och jag gav en ed till honom i Herren (Jahveh) och sa: ’Jag ska döda dig med svärdet.’ [2 Sam 19:16-23] Och nu, låt honom inte vara skuldfri, för du är en vis man och du vet vad du ska göra mot honom, och du ska föra ner hans gråa hår i Sheol (graven, underjorden, de dödas plats) med blod.” Så gick David till vila hos sina fäder och blev begravd i Davids stad. [Där hans grav fanns kvar även på Jesu tid, se Apg 2:29.] Och dagarna som David regerade över Israel var 40 år: 7 år regerade han i Hebron (hebr. Chevron) [när han regerade över Juda] och 33 år regerade han i Jerusalem. Och Salomo satt på sin far Davids tron och hans kungarike blev mycket stabilt (fullt ut stadfäst). [Ordagrant: ”stadig hans rike mycket”, det var inga inre eller yttre stridigheter så riket kunde få sin form och etableras. Samma fras utan ordet ”mycket” återkommer vers 46.] Och Adonija, Chagits son, kom till Batsheva, Salomos mor, och hon sa: ”Kommer du fredligt?” Och han sa: ”Fred.” [Här använder Batsheva ordet shalom i bestämd form och Adonija svarar med shalom i obestämd form.] Han sa: ”Jag har något att säga dig.” Och hon sa: ”Tala.” Och han sa: ”Du vet att kungariket var mitt och att hela Israel lyfte sina ansikten mot mig för att jag skulle regera. Men kungariket är omändrat och har blivit min brors, för från Herren (Jahveh) är det hans. [2 Sam 12:25] Och nu har jag en förfrågan till dig – vänd inte bort mitt ansikte.” Hon svarade honom: ”Tala.” Och han sa: ”Tala, jag ber dig, till Salomo, kungen – för han ska inte vända ansiktet från dig – att han ger mig Avishag, shunnamitiskan, till hustru.” [1 Kung 1:3-4] Och Batsheva sa: ”Gott, jag ska tala för din räkning med kungen.” Och Batsheva kom inför kung Salomo till att tala med honom för Adonija. Och kungen reste sig och böjde sig inför henne och satt ner på sin tron och såg till att en tron ställdes fram till kungens mor och hon satt på hans högra. Sedan sa hon: ”Jag vill be dig om en liten sak, vänd inte bort ditt ansikte (neka mig inte).” Kungen svarade henne: ”Be mig, jag ska inte vända bort mitt ansikte.” Och hon sa: ”Låt Avishag, shunnamitiskan, ges till Adonija, din bror, som hustru.” Och kung Salomo svarade sin mor och sa: ”Varför ber du om Avishag, shunnamitiskan, till Adonija? Be om kungariket till honom också, för han är min äldre bror, och till honom och till Evjatar, prästen, och till Joav, Tserojahs son.” Och kung Salomo svor en ed i Herren (Jahveh) och sa: ”Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om Adonija inte har talat dessa ord mot sin egen själ. Och nu, Herren (Jahveh) lever, som har stadfäst (etablerat) mig och satt mig på min far Davids tron, och som har gjort mig ett hus som han talat (lovat), idag ska Adonija dödas.” [2 Sam 7] Och kung Salomo sände genom Benajahos hand, Jehojadas son, och han kom över honom så att han dog. Och till Evjatar, prästen, sa kungen: ”Gå du till Anatot, till dina egna fält, för du förtjänar att dö, men jag ska inte döda dig denna gång, eftersom du bar Herren (Jahveh) Guds (Elohims) ark framför min far David och eftersom du var plågad med allt som min far David var plågad av.” Och Salomo avskedade (drev ut) Evjatar från att vara Herrens (Jahvehs) präst, så att Herrens (Jahvehs) ord skulle fullbordas som han talat angående Elis hus i Shilo. [1 Sam 2:34-36] Och ryktet nådde Joav, för Joav hade följt efter Adonija, men inte följt efter Avshalom. Och Joav flydde till Herrens (Jahvehs) tält och tog ett stadigt (fast, säkert) tag om altarets horn. Och det berättades för Salomo: ”Joav har flytt till Herrens (Jahvehs) tält och se, han är vid altaret.” Och Salomo sände Benajaho, Jehojadas son, och sa: ”Fall över (döda) honom.” Och Benajaho kom till Herrens (Jahvehs) tält och sa till honom: ”Så säger kungen: Kom ut.” Men han svarade: ”Nej, jag vill dö här.” Och Benajaho framförde detta till kungen och sa: ”Så talade Joav och så svarade han mig.” Och kungen sa till honom: ”Gör som han har talat och fall över (döda) honom och begrav honom, så att du tar bort blodet, som Joav har spillt utan anledning, från mig och min fars hus. Och Herren (Jahveh) ska vända tillbaka hans blod över hans eget huvud, eftersom han har slagit två män som var mer rättfärdiga och bättre än han, och han dödade dem med svärd och min far David visste det inte. Avner, Ners son, Israels härförare [2 Sam 3:22-39], och Amasa, Jeters son, Juda härförare [2 Sam 20:8-10]. Så ska deras blod återvända över Joavs huvud och över hans säds huvud för alltid. Men till David och till hans säd och till hans hus och till hans tron, ska det vara frid (shalom) för evigt från Herren (Jahveh).” Och Benajaho, Jehojadas son, gick upp och kom över honom (mötte honom, för att döda – hebr. parag) och slog honom, och han blev begraven i sitt eget hus i öknen. Och kungen satte Benajaho, Jehojadas son, i hans ställe över hären och Tsadoq, prästen, satte kungen i Evjatars ställe. Och kungen sände och kallade på Shimi och sa till honom: ”Bygg dig ett hus i Jerusalem och bo där och gå inte vidare någon annanstans. För när (den dagen) du går ut och passerar över bäcken Kidron, ska du med säkerhet veta att du ska döden dö, ditt blod ska komma över ditt eget huvud.” Och Shimi sa till kungen: ”Ditt ord (tal) är gott, som min herre kungen har talat, så ska din tjänare göra.” Och Shimi bodde i Jerusalem många dagar. Och det skedde när tre år hade gått att två av Shimis tjänare sprang iväg till Achish, Maachas son, Gats kung. Och man berättade för Shimi och sa: ”Se, dina tjänare är i Gat.” Och Shimi steg upp och sadlade sin åsna och gick till Gat, till Achish för att leta efter sina tjänare, och Shimi gick och förde tillbaka sina tjänare från Gat. Och det berättades för Salomo att Shimi hade gått från Jerusalem till Gat och kommit tillbaka. Och kungen sände och kallade på Shimi och sa till honom: ”Lät inte jag dig svära (avlägga en ed) vid Herren (Jahveh) och varnade dig och sa: Vet med säkerhet att den dag du går ut och vandrar iväg ska du döden dö? Och du sa till mig: Ditt tal är gott, jag har hört det. Varför har du inte hållit Herrens (Jahvehs) ed och befallningen (hebr. mitzvot) som jag har befallt (hebr. tsavah) över dig?” Och kungen sa till Shimi: ”Du känner väl till all ondska som ditt hjärta har erkänt, som du har gjort mot min far David, därför ska Herren (Jahveh) låta ondskan komma tillbaka över ditt eget huvud. Men kung Salomo ska vara välsignad, och Davids tron vara befäst inför Herrens (Jahvehs) ansikte för evigt.” Och kungen befallde Benajaho, Jehojadas son, och han gick ut och föll över (dödade) honom så att han dog. Och kungariket blev stadfäst (formades) i Salomos hand.

Första Kungaboken 2:1-46 Bibel 2000 (B2000)

Då Davids liv närmade sig slutet gav han sin son Salomo dessa anvisningar: »Jag går nu den väg allt levande måste vandra. Var stark och visa dig som en man. Håll vad Herren, din Gud, har befallt, så att du följer hans vägar och rättar dig efter hans bud och stadgar, hans föreskrifter och befallningar, allt så som det är skrivet i Moses lag. Då skall du ha framgång i allt du gör och vart du än vänder dig, och Herren skall uppfylla det löfte han gav mig när han sade: Om dina efterkommande vaktar på sina steg och troget och med uppriktigt hjärta vandrar mina vägar skall det aldrig saknas en ättling till dig på Israels tron. Du vet hur Joav, Serujas son, handlade mot mig och hur han handlade mot de två överbefälhavarna i Israel, Avner, Ners son, och Amasa, Jeters son, då han dödade dem och i fred hämnades blod som flutit i krig. Med oskyldigt blod fläckade han bältet om min midja och sandalerna på mina fötter. Handla nu som din klokhet bjuder dig och se till att han inte får en lång levnad och dör i frid. Sönerna till Barsillaj från Gilead skall du däremot behandla väl och låta äta vid ditt bord, ty så bemötte de mig när jag var på flykt undan din bror Absalom. Sedan har du Shimi, Geras son, från Bachurim, av Benjamins stam. Det var han som överöste mig med fruktansvärda förbannelser på vägen till Machanajim. Men han var också med och mötte mig vid Jordan, och då svor jag vid Herren att jag inte skulle låta hugga ner honom. Låt honom nu få sitt straff, du är ju en klok man och förstår nog hur du skall behandla honom så att hans långa levnad får ett blodigt slut.« David gick till vila hos sina fäder och begravdes i Davids stad. I fyrtio år hade han varit kung över Israel, sju år i Hebron och trettiotre i Jerusalem. Salomo efterträdde sin far David på tronen, och hans kungamakt var obestridd. Adonia, Haggits son, uppsökte en dag Salomos mor Batseba. Hon frågade: »Vad för dig hit? Är allt väl?« — »Ja«, svarade han, »men det är en sak jag vill tala med dig om.« — »Jag lyssnar«, sade Batseba, och han fortsatte: »Som du vet tillkom kungadömet egentligen mig, och hela Israel väntade sig att jag skulle bli kung. Men makten gick ifrån mig och tillföll min bror, ty så hade Herren bestämt. Nu har jag en enda bön, avvisa mig inte.« — »Låt höra«, sade Batseba, och han fortsatte: »Tala med kung Salomo — dig avvisar han inte — och be honom att han ger mig Avishag från Shunem till hustru.« — »Ja, jag skall tala med kungen om dig«, sade Batseba. När Batseba kom in till kung Salomo för att tala om Adonia reste sig kungen och gick henne till mötes och hälsade henne vördnadsfullt. Sedan satte han sig och lät ställa fram en stol åt kungamodern på sin högra sida. »Jag har en enda liten bön till dig«, sade hon, »avvisa mig inte.« — »Säg vad du önskar, mor. Jag skall inte avvisa dig.« Då sade Batseba: »Låt din bror Adonia få Avishag från Shunem till hustru.« Salomo svarade: »Varför begär du bara Avishag åt Adonia? Varför inte också kungamakten — han är ju min äldre bror och har prästen Evjatar och Joav, Serujas son, på sin sida.« Och kung Salomo svor vid Herren: »Gud må straffa mig, nu och framgent, om inte denna begäran skall kosta Adonia livet. Så sant Herren lever, han som har insatt mig till kung och gett mig min far Davids tron och som har upprättat åt mig det kungahus han utlovat, redan i dag skall Adonia dö.« Kung Salomo skickade Benaja, Jojadas son, och lät honom hugga ner Adonia. Till prästen Evjatar sade kungen: »Ge dig i väg till din egendom i Anatot. Du förtjänar döden, men nu kan jag inte döda dig, eftersom du har burit Herren Guds ark inför min far David och delat alla hans vedermödor.« Så drev Salomo bort Evjatar från tjänsten som präst åt Herren. Därmed gick det ord i uppfyllelse som Herren hade uttalat i Shilo över Elis släkt. Ryktet nådde Joav, som hade anslutit sig till Adonia — Absalom hade han däremot inte stött — och han flydde då till Herrens tält och grep tag om altarhornen. När kung Salomo fick höra att Joav hade sökt skydd i Herrens tält och stod intill altaret skickade han i väg Benaja, Jojadas son, med befallningen: »Gå och hugg ner honom!« Benaja gick till Herrens tält och ropade till Joav: »I konungens namn, kom ut!« Men Joav svarade: »Nej, här vill jag dö.« När Benaja berättade för kungen vad Joav hade svarat sade kungen: »Gör då som han säger, hugg ner honom och begrav honom. Så befriar du mig och min fars ätt från skulden för det oskyldiga blod som Joav utgöt. Herren skall ge honom hans rättmätiga straff för att han högg ner två män som till skillnad från honom själv var hederliga och rättskaffens, Israels överbefälhavare Avner, Ners son, och Judas överbefälhavare Amasa, Jeters son. Han dödade dem med sitt svärd utan min fars vetskap. Deras blod skall komma över Joav och hans efterkommande i all framtid, men åt David och hans efterkommande, hans ätt och hans tron, skall Herren ge trygghet i all framtid.« Då gick Benaja, Jojadas son, bort och högg ner honom, och han begravdes där han bott i öknen. I hans ställe gjorde kungen Benaja till överbefälhavare och prästen Sadok fick ersätta Evjatar. Sedan kallade kungen till sig Shimi. »Bygg dig ett hus i Jerusalem och stanna här«, sade han. »Du får inte ge dig av härifrån, och det skall du veta, att den dag du gör det och går över Kidronbäcken, den dagen skall du straffas med döden, och skulden är din egen.« Shimi sade: »Ja, jag skall rätta mig efter min herre konungens villkor.« Han bodde därefter en tid i Jerusalem. Men när tre år hade gått rymde ett par av Shimis slavar till kung Akish i Gat, Maakas son. Då Shimi fick reda på att de var i Gat sadlade han genast sin åsna för att rida dit och leta rätt på dem hos Akish. Han kom till Gat och hämtade tillbaka slavarna därifrån. Salomo fick veta att Shimi gett sig av från Jerusalem till Gat men att han nu var tillbaka. Då kallade kungen honom till sig och frågade: »Lät jag dig inte svära vid Herren och gjorde jag inte klart för dig att den dag du gav dig av härifrån kunde du vara säker på att straffas med döden? Och du hade inget att invända. Varför har du då inte hållit eden inför Herren och den befallning jag gav dig?« Och han fortsatte: »Du vet med dig och inser själv hur mycket ont du gjorde min far David. Nu låter Herren din ondska falla tillbaka på dig själv. Men kung Salomo skall vara välsignad och Davids tron bestå inför Herren i alla tider.« Och kungen befallde Benaja, Jojadas son, att gå ut med Shimi och hugga ner honom. Nu hade Salomo kungamakten säkert i sin hand.