Apostlagärningarna 27:13-26

Just då började en lätt vind blåsa från söder och de trodde att de skulle kunna göra som de tänkt. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust. Men det dröjde inte länge förrän en våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen, svepte ner från ön och ryckte med sig fartyget som inte kunde stå emot vinden. Vi fick ge upp och låta fartyget driva för vinden. Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten. Och sedan vi hade dragit upp den, surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva. När stormen nästa dag fortsatte att rasa, började besättningen slänga lasten överbord. Den tredje dagen kastade de med egna händer ut fartygets utrustning och allt annat löst. Under flera dygn syntes varken sol eller stjärnor och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp om räddning var ute. Ingen hade nu ätit på länge och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: ”Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och inte lämnat Kreta. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. Men jag uppmanar er ändå att vara vid gott mod! Ingen kommer att gå förlorad, bara fartyget ska gå under. I natt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar och han sa: ’Var inte rädd, Paulus. Du ska stå inför rätta hos kejsaren och dessutom har Gud skänkt åt dig alla dem som seglar tillsammans med dig.’ Var därför vid gott mod, mina vänner! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. Men vi måste driva iland på en ö.”