Job 3
3
1Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag; 2Utbrast, och sade: 3Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad. 4Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom. 5Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig. 6Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet. 7Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti. 8De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan. 9Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn; 10Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon. 11Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var? 12Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar? 13Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro; 14Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är; 15Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver; 16Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset. 17Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva. 18Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst. 19Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är. 20Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta; 21(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum; 22De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;) 23Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder? 24Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck. 25Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig. 26Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Nu markerat:
Job 3: SK73
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in
Job 3
3
1Derefter upplät Job sin mun, och förbannade sin dag; 2Utbrast, och sade: 3Den dagen vare förtappad, på hvilkom jag född är; och den natten, då man sade: En man är aflad. 4Den samme dagen vare mörk, och Gud fråge intet efter honom ofvanefter; ingen klarhet skine öfver honom. 5Mörkret behålle honom, och töcken blifve öfver honom med tjockt moln; och dimba om dagen göre honom gräselig. 6Den samma nattena begripe mörker; och glädje sig icke ibland årsens dagar, och komme icke i månadetalet. 7Si, vare den natten ensam, och ingen glädje komme deruti. 8De der dagen förbanna, de förbanne henne; och de som redo äro till att uppväcka Leviathan. 9Hennes stjernor varde mörka; förvänte ljus, och det komme intet; och se intet morgonrodnans ögnabryn; 10Att hon icke igenlyckte mins lifs dörr, och icke bortgömde olyckona för min ögon. 11Hvi blef jag icke straxt död i moderlifvet? Hvi vardt jag icke förgjord, då jag utu moderlifvet kommen var? 12Hvi hafva de tagit mig upp i skötet? Hvi hafver jag ditt spenar? 13Så låge jag nu, och vore stilla; sofve och hade ro; 14Med Konungar och rådherrar på jordene, som bygga det öde är; 15Eller med Förstar, som guld hafva, och sin hus full med silfver; 16Eller som den der otida född är fördold, och vore icke till; såsom de unga barn, som aldrig hafva sett ljuset. 17Der måste ju de ogudaktige låta af sitt öfvervåld; der hvilas dock de som mycket omak haft hafva. 18Der hafva fångar frid med androm, och höra icke trugarens röst. 19Der äro både små och store; tjenaren och den som ifrå sin herra fri är. 20Hvi är ljus gifvet dem arma, och lif de bedröfvade hjerta; 21(De der vänta efter döden, och han kommer icke; och uppgrofvo honom väl utu fördold rum; 22De der fröjda sig mycket, och äro glade, att de kunna få grafvena;) 23Och dem månne, hvilkens väg fördold är, och för honom af Gudi skyld varder? 24Förty min suckan är min dagliga spis; mine tårar äro min dryck. 25Ty det jag fruktade, det är kommet öfver mig; och det jag räddes, hafver råkat på mig. 26Var jag icke lyckosam? Var jag icke stilla? Hade jag icke goda ro? Och sådana oro kommer.
Nu markerat:
:
Märk
Dela
Kopiera
Vill du ha dina höjdpunkter sparade på alla dina enheter? Registrera dig eller logga in