Parallell
6
Profet i sin hemstad
1Han gick därifrån och kom till sin hemstad, och hans lärjungar följde med honom. 2När det blev sabbat undervisade han i synagogan. Och de många som hörde honom häpnade och sade: »Var har han detta ifrån? Vad är det för visdom han har fått, så att han kan utföra sådana underverk med sina händer? 3Är det inte snickaren, Marias son och bror till Jakob och Joses och Judas och Simon? Bor inte hans systrar här hos oss?« Så blev han en stötesten för dem. 4Men Jesus sade till dem: »En profet blir ringaktad bara i sin hemstad, bland sina släktingar och i sitt hem.« 5Han kunde inte göra några underverk där, utom att bota några sjuka genom att lägga sina händer på dem. 6Och han förvånade sig över att de inte ville tro.
De tolv sänds ut
Han vandrade från by till by i trakten där omkring och undervisade. 7Han kallade till sig de tolv och sände ut dem två och två och gav dem makt över de orena andarna. 8Och han sade åt dem att inte ta med sig något mer på vägen än en stav, inget bröd, ingen påse och inga pengar i bältet. 9Sandaler fick de ha men inte mer än en skjorta. 10Och han sade till dem: »När ni har tagit in i ett hus, så stanna där tills ni skall vidare. 11Och är det någon plats som inte vill ta emot er och inte vill höra på er, så fortsätt därifrån och skaka av dammet under era fötter. Det skall vittna mot dem.« 12De gav sig i väg och predikade att alla skulle omvända sig, 13och de drev ut många demoner och smorde många sjuka med olja och botade dem.
Johannes döparens död
14Hans namn hade nu blivit känt, och kung Herodes fick höra att folk sade: »Johannes döparen har uppstått från de döda. Det är därför dessa krafter verkar genom honom.« 15Men några sade att han var Elia, andra att han var en profet, en i raden av profeter. 16När Herodes hörde detta sade han: »Johannes, han som jag lät halshugga, det är han som har uppstått!«
17Herodes hade nämligen låtit gripa Johannes och sätta honom i fängelse. Anledningen till det var Herodias, hans bror Filippos hustru. Henne hade han gift sig med, 18och Johannes hade sagt till Herodes: »Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med din brors hustru.« 19Därför var Herodias förbittrad på honom och ville döda honom, men kunde inte. 20Ty Herodes hade respekt för Johannes, som han visste var en rättfärdig och helig man, och skyddade honom, och när han hade hört honom kände han sig mycket osäker och ville höra mer av honom. 21Men en dag kom hennes tillfälle, och det var när Herodes firade sin födelsedag med ett gästabud för sina stormän och överstarna och de främsta i Galileen. 22Herodias dotter kom då in och dansade så att Herodes och hans gäster blev förtjusta. Kungen sade till flickan: »Be mig om vad du vill, och du skall få det.« 23Och han lovade och svor: »Vad du än ber mig om skall jag ge dig, om det så vore halva mitt rike.« 24Då gick hon ut och frågade sin mor: »Vad skall jag be om?« Hon svarade: »Johannes döparens huvud.« 25Flickan skyndade in till kungen och bad honom: »Jag vill att du genast ger mig Johannes döparens huvud på ett fat.« 26Kungen blev bedrövad, men för edens och gästernas skull ville han inte säga nej till henne 27utan skickade en livvakt med befallning att hämta Johannes huvud. Soldaten gick och halshögg honom i fängelset 28och kom sedan med hans huvud på ett fat och gav det åt flickan, och flickan gav det åt sin mor. 29Men när Johannes lärjungar fick reda på det kom de dit och hämtade hans döda kropp och lade den i en grav.
Mat åt fem tusen
30Apostlarna samlades hos Jesus och berättade för honom om allt de hade gjort och vad de hade undervisat om. 31Han sade till dem: »Följ med mig bort till en öde trakt, så att vi får vara ensamma och ni kan vila er lite.« Det var så många som kom och gick att de inte ens fick tid att äta.
32De gav sig av i båten till en öde trakt för att vara ensamma. 33Men man såg att de for och många fick veta det, och från alla städerna skyndade folk dit till fots och hann före dem. 34När han steg i land fick han se en stor skara människor. Han fylldes av medlidande med dem, för de var som får utan herde, och han undervisade dem länge. 35När det redan var sent på dagen kom lärjungarna till honom och sade: »Trakten är öde och det är sent. 36Låt dem ge sig av så att de kan gå bort till gårdarna och byarna här omkring och köpa sig något att äta.« 37Han svarade: »Ge dem något att äta, ni själva.« — »Skall vi gå och köpa bröd åt dem för tvåhundra denarer och ge dem att äta?« frågade de. 38Han sade: »Hur många bröd har ni? Gå och se efter.« De tog reda på det och sade: »Fem bröd, och så två fiskar.« 39Då lät han dem säga åt folket att slå sig ner i matlag där det fanns grönt gräs. 40Och de lade sig ner i grupper om hundra eller femtio. 41Han tog de fem bröden och de två fiskarna, såg upp mot himlen och läste tackbönen. Sedan bröt han bröden och gav dem åt lärjungarna, för att de skulle dela ut dem åt folket. Också de två fiskarna fördelade han så att alla fick. 42Alla åt och blev mätta, 43och man plockade tolv korgar fulla med brödbitar och fisk. 44Det var fem tusen män som hade ätit.
Jesus går på vattnet
45Sedan befallde han sina lärjungar att stiga i båten och fara i förväg över till Betsaida medan han själv skickade hem folket. 46När han hade skilts från dem gick han upp på berget för att be. 47På kvällen var båten mitt ute på sjön, och han var ensam kvar på land. 48Han såg hur de slet vid årorna därför att de hade motvind. Strax före gryningen kom han till dem, gående på vattnet, och han var på väg förbi dem. 49När de fick se honom gå på vattnet trodde de att det var en vålnad, och de skrek till, 50för alla såg de honom och blev förskräckta. Men han talade genast till dem och sade: »Lugn, det är jag. Var inte rädda.« 51Och han steg i båten till dem, och vinden lade sig. Men de blev utom sig av häpnad, 52för de hade inte förstått något av detta med bröden, utan de var förstockade.
De sjuka i Gennesaret
53När de hade farit över sjön kom de till Gennesaret och gick i land där. 54Så snart de steg ur båten kände folket igen honom 55och skyndade ut till de sjuka i hela trakten och bar dem på deras bäddar dit där de hörde att han var. 56Och i alla byar och städer och gårdar som han kom till lade man de sjuka på de öppna platserna och bad honom att de åtminstone skulle få röra vid tofsen på hans mantel. Och alla som rörde vid honom blev botade.