Jesaja 51:1-23

Hör på mig, ni som strävar efter rättfärdighet, ni som söker Herren. Tänk på klippan ni är huggna ur, på schaktet ni har hämtats från. Tänk på Abraham, er far, och Sara, som födde er. En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många. Herren tröstar Sion, ger tröst åt hennes ruiner. Han gör hennes öken lik Eden, hennes ödemark lik Herrens trädgård. Fröjd och glädje skall råda där, lovsångens toner ljuda. Lyssna på mig, alla folk, ni folkslag, hör noga på! Från mig skall lagen utgå, min rätt skall bli ett ljus för folken. Snabbt nalkas min rättfärdighet, min hjälp är på väg, med mäktig arm skipar jag rätt bland folken. Fjärran länder väntar på mig, de sätter sitt hopp till min makt. Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor. Men min hjälp varar i evighet, min rättfärdighet går aldrig om intet. Hör på mig, ni som vet vad rättfärdighet är, du folk som bär min lag i hjärtat. Var inte rädda för människors hån, frukta inte deras smädelser. Malen skall äta upp dem som kläder, larverna skall äta dem som ylle. Men min rättfärdighet varar i evighet, min hjälp i släkte efter släkte. Vakna upp, vakna upp, klä dig i makt och styrka, Herre! Vakna upp som i forna dagar, som i gången tid. Det var du som högg ner Rahav, du som genomborrade draken. Det var du som torkade ut havet, vattnet i det stora djupet, du som gjorde havsbottnen till en väg, där de befriade kunde tåga fram. De som Herren har friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och suckan flyr. Jag, jag är den som tröstar er. Varför fruktar du människor, de dödliga, som är som gräset? Varför glömmer du Herren, din skapare, han som har spänt upp himlen och lagt jordens grund? Du lever i ständig skräck för förtryckarens vrede. Han står redo att förgöra dig, men vad blir det av förtryckarens vrede? Snart skall den fjättrade befrias, han skall inte läggas i graven, och aldrig skall han sakna bröd. Jag är Herren, din Gud, som rör upp havet i dånande vågor, han vars namn är Herren Sebaot. Jag lade mina ord i din mun och gömde dig under min skyddande hand, jag spände upp himlen och lade jordens grund, jag sade till Sion: »Du är mitt folk.« Vakna, vakna! Res dig, Jerusalem, du som ur Herrens hand fått hans vredes bägare att dricka, du som måste tömma kalken i botten, bägaren som får dig att ragla. Av alla de söner hon fött är det ingen som leder henne, av alla de söner hon fostrat är det ingen som tar henne vid handen. Dubbelt drabbad är du — vem ömkar dig? Våld och förödelse, svält och svärd — vem tröstar dig? Dina söner ligger hjälplösa i gathörnen, som antiloper i fångstnät, berusade av Herrens vrede, av din Guds raseri. Hör därför detta, du plågade, du som är drucken, fast inte av vin. Så säger din härskare, Herren, din Gud, som kämpar för sitt folk: Bägaren som får dig att ragla tar jag nu ur din hand, kalken, min vredes bägare, skall du inte mer dricka. Jag räcker den till dem som plågat dig, som sade till dig: »Lägg dig ner, vi skall gå här!« och tvang dig att göra din rygg till mark, till en gata att gå på.