Hosea 5:1-15

Lyssna till detta, präster, lystra, Israels folk, kungahus, hör på! Domen gäller er. Ni har blivit en snara för Mispa, ett nät spänt på Tabor, en djup fångstgrop i Shittim. Men jag skall tukta dem alla. Jag känner Efraim, Israel kan inte dölja sig för mig. Nu horar Efraim, Israel gör sig orent. Deras gärningar hindrar dem från att vända tillbaka till sin Gud. En horisk anda råder bland dem, och Herren känner de inte. Israels högmod vittnar mot honom själv, Efraim faller genom sin synd — och Juda föll med honom. Med sina får och tjurar går de för att söka Herren, men de finner honom inte, han har dragit sig undan. Herren har de svikit, de har fött oäkta barn. Nu skall nymånadsfesten förtära dem tillsammans med deras ägor. Stöt i horn i Giva, blås i trumpet i Rama! Höj stridsrop i Bet Aven: Vi följer dig, Benjamin! Efraim skall läggas öde på straffets dag. Bland Israels stammar kungör jag det som är sant. Judas furstar har handlat som de som flyttar gränsstenar. Över dem skall jag tömma min vrede som vatten. Efraim är förtryckt, rätten är förtrampad. Han tog sig för att tillbe dynga. Men jag är som mal för Efraim och som röta för Judas folk. När Efraim såg sin sjukdom och Juda sitt variga sår, gick Efraim till Assyrien, han sände bud till storkonungen. Men han kan inte bota er eller läka ert variga sår. Jag är som ett lejon mot Efraim, som ett vilddjur mot Judas folk. Ja, jag river mitt byte och går med rovet som ingen kan rädda. Jag går bort, jag drar mig undan, till dess de har sonat sin skuld. Då skall de vända sig till mig, söka mig i sin nöd.