Galaterbrevet 2:1-10

Fjorton år senare for jag på nytt upp till Jerusalem, nu tillsammans med Barnabas; också Titus tog jag med mig. Jag for dit efter att ha haft en uppenbarelse. Där lade jag fram — enskilt, inför de ansedda — det evangelium som jag förkunnar bland hedningarna, för jag ville inte slita, eller ha slitit, förgäves. Och det blev inte ens nödvändigt att omskära Titus, som jag hade med mig och som är grek. Det ville annars de falska bröder som nästlat sig in för att spionera på den frihet vi äger genom Kristus Jesus, så att de skulle kunna göra oss till slavar. Men inte ett ögonblick gav vi efter för dem och underordnade oss, för evangeliets sanning måste bevaras åt er. Och de som ansågs vara något — vad de en gång varit frågar jag inte efter, Gud tar inte hänsyn till person — inte heller dessa ansedda ville ålägga mig något mera. Tvärtom. De såg att jag är betrodd med att föra evangeliet till de oomskurna på samma sätt som Petrus till de omskurna — han som har gett Petrus kraft att vara apostel bland de omskurna har också gett mig kraft att vara det bland hedningarna. Och när de förstod vilken nåd jag hade fått — det var Jakob, Kefas och Johannes, dessa som ansågs vara pelarna — räckte de mig och Barnabas handen som tecken på vår samhörighet. Vi skulle gå ut till hedningarna och de till de omskurna. Dock skulle vi tänka på deras fattiga, och det har jag verkligen lagt mig vinn om.