Apostlagärningarna 5:12-42

Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men folket satte dem högt, och mer än så: män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren. Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem. Också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade. Då ingrep översteprästen och alla hans närmaste män, det vill säga saddukeernas parti. Upptända av trosnit grep de apostlarna och satte dem i stadshäktet. Men på natten öppnade en ängel från Herren fängelsets dörrar och förde ut apostlarna och sade: »Gå och ställ er i templet och låt folket höra allt om detta nya liv.« De lydde och gick tidigt på morgonen till templet och undervisade. När översteprästen och hans närmaste män kom dit kallade de samman rådet, alltså hela den beslutande församlingen i Israel, och skickade sedan bud till fängelset för att hämta apostlarna. Men när tjänarna kom dit kunde de inte finna dem där utan vände tillbaka och rapporterade: »Vi såg att fängelset var ordentligt låst och att vakterna stod vid sina dörrar, men när vi öppnade fann vi ingen där inne.« När tempelkommendanten och översteprästerna fick höra detta kunde de inte begripa vad som hade hänt med fångarna. Men så kom någon och talade om för dem att männen som de hade satt i fängelse nu stod i templet och undervisade folket. Då gick kommendanten och tjänarna bort och hämtade dem, men utan att bruka våld, eftersom de var rädda för att bli stenade av folket. När de kom tillbaka med apostlarna förde de in dem till rådet, och översteprästen började förhöra dem: »Vi har uttryckligen förbjudit er att undervisa i det namnet, och ändå har ni fyllt hela Jerusalem med er lära och vill göra oss ansvariga för den där mannens blod.« Petrus och apostlarna svarade: »Man måste lyda Gud mer än människor. Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.« Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. Men då reste sig en av fariseerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. Sedan fortsatte han: »Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.« De följde hans råd och kallade in apostlarna, förbjöd dem att tala i Jesu namn och släppte dem sedan de låtit prygla dem. Apostlarna lämnade rådet, glada över att de befunnits värdiga att förnedras för Namnets skull. De fortsatte dag efter dag med att undervisa i templet och hemma och förkunna budskapet att Jesus är Messias.