Apostlagärningarna 5:1-16

En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Sapfeira en egendom. Med hustruns vetskap tog han undan en del av köpesumman och kom och lade ner resten framför apostlarna. Då sade Petrus: »Ananias, hur har Satan kunnat fylla ditt hjärta, så att du försöker lura den heliga anden och tar undan en del av pengarna du har fått för din jord? Var den inte din så länge du ägde den, och förfogade du inte över pengarna när den var såld? Hur kunde du komma på tanken att göra så? Det är inte människor du har försökt lura, utan Gud.« Vid de orden föll Ananias död ner, och alla som hörde på greps av stor fruktan. De yngre männen svepte honom, bar bort honom och begravde honom. Omkring tre timmar senare kom hans hustru dit utan att veta vad som hade hänt. Petrus vände sig till henne: »Säg mig, var det allt ni fick för jorden?« — »Ja, det var allt«, svarade hon. Men då sade Petrus: »Hur kunde ni komma överens om att utmana Herrens ande? Du hör stegen utanför dörren — det är männen som har begravt din man, och nu skall de bära bort dig.« I samma ögonblick föll hon ner framför honom och dog. När de unga männen kom in fann de henne död, och de bar bort henne och begravde henne bredvid hennes man. Stor fruktan grep hela församlingen och alla som hörde talas om denna händelse. Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket. Alla de troende höll samman och brukade mötas i Salomos pelarhall. Ingen annan vågade ansluta sig till dem, men folket satte dem högt, och mer än så: män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren. Man bar ut sina sjuka på gatorna och lade dem på bäddar och bårar för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem. Också från orterna kring Jerusalem kom stora skaror som förde med sig sjuka och sådana som plågades av orena andar, och alla blev botade.