Andra Korinthierbrevet 2:1-13

Jag har nämligen föresatt mig att inte komma till er med bedrövelse igen. För om jag gör er bedrövade, finns det då någon som kan göra mig glad? Jo, den som blivit bedrövad genom mig. Jag skrev som jag skrev för att slippa komma och bli bedrövad genom dem som borde vara mig till glädje, och jag var övertygad om att min glädje är allas er glädje. I svårt betryck och med tungt hjärta, ja gråtande, skrev jag till er, inte för att göra er bedrövade, utan för att ni skulle förstå vilken kärlek jag hyser till just er. Om det nu är någon som har vållat sorg, så är det inte mig han har gjort bedrövad utan alla er — åtminstone i någon mån, för att inte överdriva. Det räcker för mannen med den bestraffning som flertalet av er redan har gett honom; nu skall ni i stället förlåta och trösta honom, så att inte hans sorg blir så stor att han går under. Därför ber jag er att verkligen visa honom kärlek. När jag skrev till er var det just för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt. Den som ni förlåter, honom förlåter också jag. Och när jag har förlåtit, om jag nu har haft något att förlåta, har jag gjort det för er skull och inför Kristus, för att inte Satan skulle få övertaget över oss. Vad han har för avsikter vet vi ju. När jag kom till Troas med evangeliet om Kristus stod dörren öppen för mitt arbete i Herren. Men jag fick ingen ro i sinnet eftersom jag inte fann min broder Titus där, så jag tog farväl och for vidare till Makedonien.