Första Kungaboken 3:5-28

I Givon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: »Be om vad du vill. Jag skall ge dig det.« Salomo svarade: »Du visade stor godhet mot din tjänare David, min far, eftersom han levde troget, rättfärdigt och redligt inför dig. Och du har hållit fast vid denna stora godhet och gett honom en son som nu sitter på hans tron. Det är du, Herre, min Gud, som har gjort mig till kung efter min far David, och här står jag nu ung och oerfaren mitt i det folk som du har utvalt, ett folk så stort, så talrikt att det inte kan räknas. Ge din tjänare ett lyhört sinne, så att jag kan skipa rätt åt ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem skulle annars kunna döma över ditt väldiga folk?« Denna bön behagade Herren, det gladde honom att Salomo bad om detta. Gud sade: »Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller om rikedom och inte heller om dina fienders död utan bad om gåvan att urskilja vad som är rätt, så uppfyller jag nu din bön och gör dig visare och mer insiktsfull än någon har varit före dig eller kommer att bli efter dig. Också det som du inte har bett om ger jag dig, rikedom och ära i alla dina dagar, mer än vad någon annan kung har haft. Och om du vandrar mina vägar och rättar dig efter mina bud och stadgar, så som din far David gjorde, skall jag ge dig ett långt liv.« Då Salomo vaknade förstod han att det varit en dröm. Efter återkomsten till Jerusalem trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och gemenskapsoffer och höll ett gästabud för alla sina män. Det kom en gång två skökor till kungen, och de fick företräde för honom. »Lyssna, herre!« sade den ena. »Vi bor i samma hus, jag och den där kvinnan, och där födde jag ett barn, och hon var med. Två dagar efter mig födde också hon. Det var bara hon och jag, ingen främmande var hos oss, vi var ensamma. En natt dog hennes son, hon hade legat ihjäl honom. Då steg hon upp mitt i natten medan jag sov och tog min son som jag hade intill mig och lade honom hos sig, och det döda barnet lade hon hos mig. När jag steg upp för att amma min son på morgonen var han död. Men när jag såg på honom där på morgonen upptäckte jag att det inte var det barn som jag hade fött.« Då sade den andra kvinnan: »Nej, det är min son som lever och din som är död!« Men den första ropade: »Nej, din son är död och min lever!« Så tvistade de inför kungen. Då sade han: »Den ena säger: Det är min son som lever och din som är död. Den andra säger: Nej, det är din son som är död och min som lever.« Och kungen sade: »Räck mig ett svärd!« När man kom med svärdet sade kungen: »Hugg det levande barnet mitt itu och ge hälften åt den ena och hälften åt den andra!« Då sade hon som var mor till den levande pojken — ty kärleken till sonen överväldigade henne: »Herre, ge honom hellre åt henne, döda honom inte!« Den andra sade: »Nej, ingen av oss skall ha honom. Hugg till!« Då befallde kungen: »Ge det levande barnet åt kvinnan här. Döda honom inte. Det är hon som är hans mor.« Hela Israel fick höra om den dom som kungen hade fällt, och alla fylldes av vördnad för honom. De förstod att kungen skipade rätt i kraft av gudomlig vishet.