Известные библейские стихи из 1 Moseboken 2

Därför ska en man lämna sin far och mor [”lösa upp” sitt känslomässiga (och även ekonomiska) beroende till dem] och hålla sig till (ansluta sig till, bli sammanförd med) sin hustru (kvinna), och de ska bli ett kött [en förenad kropp – en ny familjeenhet]. [Jesus citerar denna vers när han talar om Guds plan för äktenskapet, se Matt 19:4-5. Äktenskapet är av Gud ämnat för en man och en kvinna – från två olika familjer – för hela livet. Texten beskriver något som upplöses, förenas och får publikt erkännande. Att lämna (hebr. azab) och att hålla fast (hebr. dabaq) är termer som ofta används vid förbund, se 5 Mos 28:20Hos 4:10. Äktenskapet är inte bara en privat angelägenhet utan en institution som också involverar omgivningen. Ceremonier, ringar och löften inför vittnen är viktiga beståndsdelar i ett bröllop. I denna kultur var det, liksom i de flesta andra genom historien, kvinnan som lämnade sin familj och rent fysiskt flyttade till mannens hus (ofta i anslutning till hans familj och hans släktingar). Denna bibeltext visar på Guds sätt att se på ansvarstagande. Mannen, som historiskt sett ofta haft fördelar och privilegier i samhället, uppmanas här därför att lämna det som varit bakom – hans fru ska bli hans närmaste släkting och de ska bilda en helt ny familj.]

Herren Gud (Jahve Elohim) sa: ”Det är inte gott [ändamålsenligt, optimalt, som sig bör] att mannen ska vara ensam, jag vill göra (hebr. asa) en hjälpare (hebr. ezer) anpassad för honom.” [Sista frasen (hebr. ezer kenegdo) är ordagrant översatt ”hjälpare enligt motsatt honom”. Betydelsen av neged med prefixet k och suffixet o är någon som står framför och mitt emot honom, någon som är lik honom och jämställd med honom. Hebr. ezer har innebörden att komma till någons hjälp och att assistera. Det beskriver dock ingen hierarki, Gud själv kallas Israels hjälpare i Hos 13:9, se även 5 Mos 33:7. Här beskrivs ett partnerskap mellan en man och en kvinna. Samma fras återkommer i vers 20.]

Herren Gud (Jahve Elohim) formade (designade, skulpterade – hebr. jatsar) människan (hebr. adam) av stoft (material) från jorden (hebr. adamah) och andades in livsande i hennes näsa [andligt liv], och människan blev en levande varelse (själ – hebr. nefesh). [Det hebreiska ordet för människa adam, är snarlikt ordet för jordens mylla adamah. Människans kropp formades från redan skapat material och får också del av Guds livsande. Det är människans andliga sida som är lik Gud, se 1 Mos 1:27. Det hebreiska ordet nefesh, här översatt ”levande varelse”, beskriver helheten med betoning på det inre livet och människans själ. Samma hebreiska ord används även om djur, se 1 Mos 1:20212430. Den hebreiska betydelsen av själ skiljer sig från den grekiska filosofiska tanken om en odödlig själ skild från kroppen, som beskrivs i Platon och Aristoteles antika skrifter. Ordet för liv är chajim. Det är plural men böjs som singular, precis som orden för vatten, himmel och ansikte. Detta är ett sätt i hebreiskan att visa att allt som finns i ordet inte kan rymmas i singular. Vattnet kan vara stilla eller storma, varje solnedgång är unik och ansiktet är inte statiskt med bara en form. På samma sätt är det med livet, det har olika skiften och skeende. Ordet består av bokstäverna Chet, Jod, Jod och Mem.]

Då sa mannen (hebr. ha-Adam): ”Denna (hon) – äntligen (till sist)! Ben av mina ben, kött (kropp) från mitt kött (min kropp). Hon (denna) ska kallas kvinna (hebr. ishah) [det hebreiska ordet för man/make är ish], för av man (hebr. ish) är hon (denna) tagen.” [För första gången beskrivs vad en människa säger i Bibeln, och det är ett utrop i glädje över gemenskapen mellan en man och en kvinna! Det hebreiska ordet för man/make beskriver med sin maskulina form en individ av mankön, medan ishah beskriver en individ av honkön och då också kan avse en hustru. Själva ordet ish avser en individ.]

Gud (Elohim) välsignade (talade gott om) den sjunde dagen och helgade den (dedikerade den som sin egen dag; särskilde den från andra dagar till att bli en speciell dag) eftersom han avslutade (vilade från – hebr. shavat) det han gjort, när han skapade (hebr. bara). [Detta stycke avslutas inte som de andra dagarna med ”Det blev kväll och det blev morgon, den sjunde dagen”. Anledningen är antagligen att detta uttryck också inleder nästa dag, men skapelseveckan är en gång för alla slut. Den har ingen fortsättning i en åttonde dag. Istället nämns ”den sjunde dagen” tre gånger och ramar in ordet vila i vers 2 och ramas in av välsigna/helga i vers 3. I judiska kalendrar är den första dagen söndagen. De första sex dagarna benämns jom rishon, jom sheni, jom shlishi, jom revii, jom chmishi och jom shishi. Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shavat för att visa att den är speciell.] [Här kommer en ny enhet. Det hebreiska ordet toledot används här och indikerar att något nytt kommer. Ordet används på ett liknande sätt 11 gånger i Första Moseboken, se 1 Mos 5:16:910:111:102725:121936:1937:2 (två gånger med inledande preposition i 1 Mos 10:3225:13). Med den inledande Skapelseberättelsen i 1 Mos 1:1-2:3 blir det totalt tolv enheter i Första Mosebok som alla avgränsas av detta ord toledot. Det vanliga när ordet används är att det gäller en person, Adam (1 Mos 5:1), Noa (1 Mos 6:9) osv. Gemensamt är att huvudpersonen redan är introducerad, och det som följer är en detaljerad fortsättning av hans liv och hans barn. Här kommer alltså ”himlarnas och jordens” fortsatta historia. Det är inte en andra skapelseberättelse utan en mer detaljerad beskrivning av skapelsen, och då speciellt hur människan skapades från jordens stoft. Versen har också en tydlig kiasm där frasen ”himlar och jord” och ”jord och himlar” är speglad för att rama in.]

De var båda nakna, men skämdes (blygdes) inte inför varandra. [Det hebreiska ordet för naken är arummim. Det är nära besläktat med ordet ”listig” (hebr. arum) som beskriver ormens natur i nästa vers, se 1 Mos 3:1. Ordvalet binder samman detta stycke med det följande.]