Apostlagärningarna 27
27
Resan till Rom
1När det blev dags för oss#Lukas, författaren till boken, följde med på resan till Rom och skrev därför resten av boken i vi‑form. att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. 2Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens#Provinsen Asien var en romersk provins i nuvarande Turkiet. kust, och så seglade vi iväg.
3Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. 4När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. 5Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien. 6Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
7Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta. 8Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. 9Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten.#På grekiska: "eftersom fastedagen redan var förbi". Fastedagen firades i slutet av september eller i början av oktober. Paulus varnade därför officeren och besättningen 10och sa: "Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!" 11Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
Storm utanför Kreta
13Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.
14-15Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.
16Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp. 17Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten#Sandbankar utanför Libyens kust., och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.
18När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord. 19Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på. 20Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.
21Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: "Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under. 23Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sa: 'Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.' 25Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26Men vi kommer att driva iland på en ö."
Skeppsbrottet
27När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. 28De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter. 29De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.
30Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. 31Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord." 32Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.
33Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. "Ni har inte rört något mat på två veckor", sa han. 34"Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!"
35Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. 36Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. 37Det var 276 personer ombord, 38och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.
39När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. 40De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. 41Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.
42Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. 44Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.
Currently Selected:
Apostlagärningarna 27: BSV
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®
Used by permission. All rights reserved worldwide.
Apostlagärningarna 27
27
Resan till Rom
1När det blev dags för oss#Lukas, författaren till boken, följde med på resan till Rom och skrev därför resten av boken i vi‑form. att resa till Italien, överlämnades Paulus och några andra fångar till en officer vid Kejsarbataljonen som hette Julius. 2Med på resan hade vi också Aristarchos från Thessalonike i Makedonien. Vi gick ombord på ett fartyg i Adramyttion som skulle lägga till på flera ställen längs provinsen Asiens#Provinsen Asien var en romersk provins i nuvarande Turkiet. kust, och så seglade vi iväg.
3Följande dag la vi till i staden Sidon, och officeren Julius var mycket vänlig mot Paulus och lät honom gå iland för att besöka vänner och njuta av deras gästfrihet. 4När vi sedan lämnade Sidon fick vi motvind och seglade därför i lä av Cypern. 5Efter det var vi ute på öppna havet och passerade provinserna Kilikien och Pamfylien innan vi la till i staden Myra i provinsen Lykien. 6Där hittade officeren ett egyptiskt fartyg från Alexandria som skulle till Italien, och han tog oss ombord på det.
7Under flera dagar gick nu seglingen långsamt, eftersom vinden hela tiden låg emot oss. Så när vi till slut närmade oss ön Knidos, la kaptenen om kursen och seglade rakt söderut tills vi rundade udden Salmone och kom in i lä söder om ön Kreta. 8Där lyckades vi kämpa oss fram längs kusten och kom efter ett tag till en plats som kallas Goda hamnarna nära staden Lasaia. 9Vi hade vid det laget förlorat mycket tid, och vädret höll på att bli farligt för långa seglingar, eftersom det redan var sent på hösten.#På grekiska: "eftersom fastedagen redan var förbi". Fastedagen firades i slutet av september eller i början av oktober. Paulus varnade därför officeren och besättningen 10och sa: "Mina vänner, det kommer att bli stora problem om vi fortsätter resan. Både fartyget och lasten kommer att gå förlorade, och vi kommer att riskera våra egna liv!" 11Men officeren som var ansvarig för fångarna lyssnade mer på kaptenen och fartygets ägare än på Paulus. 12Och eftersom Goda hamnarna inte var någon bra vinterhamn, tyckte de flesta i besättningen att man skulle segla vidare till Foinix och stanna där över vintern. Det var en bra hamn längre västerut på Kreta som bara var öppen mot nordväst och sydväst.
Storm utanför Kreta
13Just då började en lätt vind blåsa från söder, och de trodde därför att resan till Foinix skulle bli enkel. Alltså lättade de ankar och började segla tätt intill Kretas kust.
14-15Men det dröjde inte länge förrän vädret plötsligt slog om. En våldsam storm, den så kallade Nordostorkanen svepte ner från ön och drev fartyget med sig ut på öppna havet. Besättningen försökte vända tillbaka mot land, men lyckades inte utan var tvungna att låta fartyget driva för vinden.
16Till slut kom vi i lä bakom en liten ö som hette Kauda, och kunde då med stort besvär få ombord skeppsbåten som vi hade haft på släp. 17Och sedan vi hade dragit upp den surrade vi fartyget med rep för att stärka skrovet. Sjömännen var nu rädda för att fartyget skulle driva mot sandbankarna vid Syrten#Sandbankar utanför Libyens kust., och de firade därför ner storseglet och lät fartyget driva.
18När stormen nästa dag fortsatte att rasa började besättningen slänga lasten överbord. 19Den tredje dagen kastade de ut fartygets utrustning och allt annat löst de kunde få tag på. 20Under flera dygn såg vi varken sol eller stjärnor och kunde inte navigera, och stormen fortsatte med oförminskad styrka. Vi trodde därför till slut att allt hopp var ute.
21Ingen hade nu ätit på länge, och till sist gick Paulus till besättningen och soldaterna och sa: "Ni skulle ha lyssnat på mig redan från början och stannat på Kreta över vintern. Då hade ni sluppit alla dessa problem och förluster. 22Men ge inte upp hoppet! Ingen av oss kommer att dö, bara fartyget ska gå under. 23Inatt kom nämligen en ängel till mig från den Gud som jag tillhör och som jag tjänar, 24och han sa: 'Var inte rädd Paulus. Du ska få stå inför rätta hos kejsaren, och dessutom har Gud lovat att rädda livet på alla dem som seglar tillsammans med dig.' 25Ge därför inte upp! Jag litar på Gud, allt ska bli precis som han har sagt. 26Men vi kommer att driva iland på en ö."
Skeppsbrottet
27När vi den 14:e stormnatten drev omkring på Adriatiska havet, upptäckte sjömännen vid midnatt att vi närmade oss land. 28De lodade därför och upptäckte att djupet var mindre än 40 meter. Efter en liten stund mätte de upp knappt 30 meter. 29De blev då rädda för att fartyget skulle driva mot några klippor och slängde därför ut fyra ankare från aktern. Sedan väntade de otåligt på att det skulle bli morgon.
30Några av sjömännen försökte nu rymma från fartyget. De firade ner skeppsbåten och sa att de tänkte lägga ut ankare också från fören. 31Men Paulus varnade officeren och soldaterna och sa: "Vi kommer att dö allihop, om de inte stannar ombord." 32Då kapade soldaterna repen och lät skeppsbåten driva iväg.
33Strax innan det började ljusna uppmanade sedan Paulus alla att äta. "Ni har inte rört något mat på två veckor", sa han. 34"Se nu till att äta ordentligt, så att ni klarar er! Var inte rädda, inte ett hårstrå på ert huvud ska gå förlorat!"
35Sedan tog han ett bröd och tackade Gud inför dem alla och bröt en bit och åt. 36Genast kände sig alla bättre till mods och började äta. 37Det var 276 personer ombord, 38och då alla hade ätit sig mätta, vräkte besättningen vetelasten överbord för att göra fartyget ännu lättare.
39När det ljusnade märkte de att de inte kände igen kusten, men de såg en bukt med en sandstrand och beslöt sig för att försöka få fartyget att driva iland där. 40De kapade därför ankartrossarna och lämnade ankarna i havet, sänkte ner rodret, hissade förseglet och satte kurs mot stranden. 41Men fartyget stötte emot ett rev och gick på grund. Fören satt ohjälpligt fast, medan aktern började brytas sönder av de väldiga bränningarna.
42Soldaterna beslöt då att döda alla fångarna, så att ingen skulle kunna simma iland och fly. 43Men officeren ville rädda Paulus och hindrade dem från att utföra sin plan. Sedan befallde han att alla simkunniga skulle hoppa överbord och ta sig iland. 44Resten skulle försöka flyta iland med hjälp av plankor och vrakdelar från det sönderbrutna fartyget. På det sättet lyckades alla rädda sig upp på stranden.
Currently Selected:
:
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)
Copyright © 1974, 1977, 1987, 1995, 2003, 2004 by Biblica, Inc.®
Used by permission. All rights reserved worldwide.