Psaltaren 102
102
1En Bön dens eländas, när han bedröfvad är, och sin klagan för Herranom utgjuter. 2Herre, hör mina bön, och låt mitt ropande till dig komma. 3Fördölj icke ditt ansigte för mig; i nödene böj dina öron till mig; när jag åkallar, så bönhör mig snarliga. 4Ty mine dagar äro bortgångne såsom en rök, och mine ben äro förbrände såsom en brand. 5Mitt hjerta är slaget, och förtorkadt såsom hö; så att jag ock förgäter äta mitt bröd. 6Mine ben låda vid mitt kött, af gråtande och suckande. 7Jag är lika som en pelikan i öknene; jag är lika som en stenuggla uti de förstörda städer. 8Jag vakar, och är såsom en ensam fogel på taket. 9Dagliga försmäda mig mine fiender, och de som mig bespotta, svärja vid mig. 10Ty jag äter asko såsom bröd, och blandar min dryck med gråt; 11För ditt hots och vredes skull; att du hafver upphöjt mig, och i grund nederslagit mig. 12Mine dagar äro framgångne såsom en skugge, och jag borttorkas såsom gräs. 13Men du, Herre, blifver evinnerliga, och din åminnelse ifrå slägte till slägte. 14Statt upp, och förbarma dig öfver Zion; ty det är tid, att du äst nådelig, och stunden är kommen. 15Ty dine tjenare ville gerna, att det skulle bygdt varda, och sågo gerna, att dess sten och kalk tillredd vorde; 16Att Hedningarna måtte frukta ditt Namn, Herre, och alle Konungar på jordene dina äro; 17Att Herren bygger Zion, och låter se sig i sin äro. 18Han vänder sig till de öfvergifnas bön, och försmår icke deras bön. 19Det varde beskrifvet för de efterkommande; och det folk, som skall skapadt varda, skall lofva Herran. 20Ty han skådar af sine helga högd, och Herren ser af himmelen på jordena; 21Att han skall höra dens fångnas suckande, och förlossa dödsens barn; 22På det de skola i Zion predika Herrans Namn, och hans lof i Jerusalem; 23När folken sammankomma, och Konungariken, till att tjena Herranom. 24Han tvingar på vägenom mina kraft; han förkortar mina dagar. 25Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halfva dagar; dina år vara evinnerliga. 26Du hafver tillförene grundat jordena, och himlarna äro dina händers verk. 27De måste förgås, men du blifver; de skola alle föråldras såsom ett kläde; de skola förvandlade varda såsom en klädnad, när du förvandlar dem. 28Men du blifver såsom du äst, och dine år taga ingen ända. Dina tjenares barn varda blifvande, och deras säd skall trifvas för dig.
Currently Selected:
Psaltaren 102: SK73
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in