Psaltaren 109
109
1En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke; 2Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor. 3Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak. 4Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder. 5De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek. 6Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand. 7Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd. 8Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar. 9Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka. 10Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro. 11De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods. 12Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa. 13Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad. 14På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad. 15Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene; 16Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom. 17Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom. 18Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben. 19Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med. 20Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ. 21Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig. 22Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig. 23Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor. 24Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma. 25Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud. 26Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd; 27Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör. 28Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig. 29Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel. 30Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många. 31Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
Currently Selected:
Psaltaren 109: SK73
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Psaltaren 109
109
1En Psalm Davids, till att föresjunga. Gud, mitt lof, tig icke; 2Ty de hafva upplåtit sin ogudaktiga och falska mun emot mig, och tala emot mig med falska tungor. 3Och de tala hätskeliga emot mig allestäds, och strida emot mig utan sak. 4Derföre, att jag älskar dem, äro de emot mig; men jag beder. 5De bevisa mig ondt för godt, och hat för min kärlek. 6Sätt ogudaktiga öfver honom, och Satan stånde på hans högra hand. 7Den som sig af honom lära låter, hans lefverne vare ogudaktigt, och hans bön vare synd. 8Varde hans dagar få, och hans ämbete tage en annar. 9Varde hans barn faderlös, och hans hustru enka. 10Hans barn gånge husvill och tigge, och söke, såsom de der förderfvade äro. 11De ockrare utsuge allt det han hafver, och de främmande bortröfve hans gods. 12Och ingen bevise honom godt, och ingen förbarme sig öfver hans faderlösa. 13Hans efterkommande varde utrotade; deras namn varde i androm led utplånad. 14På hans fäders missgerning varde tänkt för Herranom, och hans moders synd varde intet utplånad. 15Herren låte dem aldrig komma utu sin ögnasyn, och deras åminnelse varde utrotad på jordene; 16Derföre att han så platt ingen barmhertighet hade; utan förföljde den elända och fattiga, och den bedröfvada, till att dräpa honom. 17Och han ville hafva förbannelse, den skall ock komma honom; han ville icke välsignelse, så skall hon ock vara långt ifrå honom. 18Och han drog förbannelse uppå sig, såsom sina skjorto; och hon är ingången i hans inelfver, såsom vatten, och såsom olja uti hans ben. 19Hon varde honom såsom en klädnad, den han uppå sig hafver, och såsom ett bälte, der han allestädes omgjordar sig med. 20Alltså ske dem af Herranom, som mig emot äro, och tala ondt emot mina själ. 21Men du, Herre, Herre, var du med mig för ditt Namns skull; ty din nåd är min tröst, fräls mig. 22Ty jag är fattig och elände; mitt hjerta är bedröfvadt i mig. 23Jag går bort såsom en skugge, den fördrifven varder, och varder förjagad såsom gräshoppor. 24Min knä äro svage af fasto, och mitt kött är magert, och hafver ingen fetma. 25Och jag måste vara deras begabberi; när de se mig, rista de sitt hufvud. 26Gör mig bistånd, Herre, min Gud; hjelp mig efter dina nåd; 27Att de måga förnimma, att det är din hand; att du, Herre, detta gör. 28Förbanna de, så välsigna du; sätta de sig emot mig, så varde de till skam; men din tjenare glädje sig. 29Mine motståndare varde med försmädelse beklädde, och varde med sine skam öfvertäckte, såsom med en kjortel. 30Jag vill mycket tacka Herranom med min mun, och lofva honom ibland många. 31Ty han står dem fattiga på högra handene, att han skall hjelpa honom ifrå dem som hans lif fördöma.
Currently Selected:
:
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in