1
David får bud om Sauls död
1När Saul var död och David hade återvänt till Siklag efter segern över amalekiterna och varit där två dagar, 2kom på tredje dagen en man från Sauls här, som hade rivit sönder sina kläder och strött jord på huvudet. När han kom fram till David kastade han sig till marken och hälsade underdånigt. 3»Varifrån kommer du?« frågade David. Han svarade: »Från den israelitiska hären, jag kom undan.« — 4»Vad har hänt?« frågade David. »Berätta!« — »Soldaterna har tagit till flykten«, sade han, »och många har stupat. Saul och hans son Jonatan är också döda.« — 5»Hur vet du att Saul och Jonatan är döda?« frågade David den unge mannen. 6Han svarade: »Jag hade hamnat på Gilboaberget, och där stod Saul stödd på sitt spjut, och fiendens vagnar och ryttare kom allt närmare. 7Han vände sig om, och när han fick se mig ropade han på mig, och jag svarade. 8Han frågade vem jag var, och jag sade att jag var amalekit. 9’Kom hit och ge mig nådastöten’, sade han. ’Ännu är jag vid liv, men jag känner redan dödsfrossan.’ 10Då gick jag fram och gav honom nådastöten, för jag förstod att han inte skulle överleva. Jag tog diademet från hans huvud och en ring som han hade om armen, och dem lämnar jag nu till dig, herre.« 11Då grep David tag i sina kläder och rev sönder dem, och detsamma gjorde alla omkring honom. 12De klagade och grät och fastade till kvällen i sorg över Saul och hans son Jonatan och över Herrens folk Israel, över alla dem som fallit i striden.
13»Varifrån är du?« frågade David mannen som hade berättat. Han svarade att han var son till en amalekitisk invandrare. 14»Hur vågade du lyfta din hand och förgöra Herrens smorde?« frågade David. 15»Kom hit och hugg ner honom«, ropade han till en av sina män, och mannen slog ihjäl honom. 16David sade: »Du bär själv skulden till din död. Du vittnade själv emot dig då du sade: Jag har dödat Herrens smorde.«
Davids klagosång över Saul och Jonatan
17David uppstämde denna klagosång över Saul och hans son Jonatan 18och föreskrev att Judas folk skulle lära sig den. Den är nedtecknad i Den redliges bok:
19Din stolthet, Israel, ligger slagen på höjderna.
Se, dina hjältar har fallit!
20Förkunna det inte i Gat,
låt det inte bli känt på Ashkelons gator —
filisteernas döttrar skulle jubla,
de oomskurnas kvinnor dansa av fröjd.
21Må dagg icke falla på er, Gilboas höjder,
må regn icke fukta er, dödens berg,
ty fläckad ligger där hjältarnas sköld,
Sauls sköld, ej glänsande mer av olja.
22Aldrig törstade Jonatans pil
förgäves efter fiendens blod.
Aldrig vände Sauls svärd
hungrigt tillbaka från hjältarnas kött.
23Saul och Jonatan, de älskade, kära,
i livet och döden förenade,
snabbare än örnar, starkare än lejon.
24Israels döttrar, gråt över Saul!
Han klädde er skönt i purpur och prakt,
han prydde er dräkt med smycken av guld.
25Se, dina hjältar har fallit i striden!
Jonatan ligger slagen på höjderna.
26Jag sörjer dig, min broder Jonatan,
du var mig mycket kär,
din kärlek mer för mig än kvinnors.
27Se, dina hjältar har fallit,
dina vapen har krossats!
Loading reference in secondary version...