Romarbrevet 9 SK73 [abbreviation] brought to you by [publisher] Learn more

Devotional

Versions

Cancel
 
9
1Jag säger sanningen i Christo, och ljuger icke; som mitt samvete bär mig der vittne till i dem Helga Anda; 2Att jag hafver ena stora sorg, och idkeliga pino i mitt hjerta. 3Ty jag hafver sjelfver önskat mig bortkastad ifrå Christo, för mina bröders skull, som mig köttsliga skylde äro; 4Hvilke äro af Israel, hvilkom barnaskapet tillhörer, och härligheten, och förbundet, och lagen, och Gudstjensten, och löften; 5Hvilkas äro fäderna, der Christus af födder är, på köttsens vägnar; hvilken är Gud öfver all ting, lofvad evinnerliga. Amen. 6Detta säger jag icke fördenskull, att Guds ord äro omintet vorden; ty de äro icke alle Israeliter, som äro af Israel; 7Icke äro de heller alle söner, att de äro Abrahams säd; utan i Isaac skall dig kallas säden; 8Det är: Icke äro de Guds barn, som äro barn efter köttet, utan de som äro barn efter löftet, de varda räknade för säd. 9Ty detta är löftesordet: Jag skall komma i denna tiden; och Sara skall hafva en son. 10Och icke allenast det; utan ock Rebecka vardt en gång hafvandes af Isaac, vårom fader. 11Ty förr än barnen voro född, och hade hvarken godt eller ondt gjort (på det Guds uppsåt skulle blifva ståndandes efter utkorelsen, icke för gerningarnas skull, utan af kallarens nåde), 12Vardt denne sagdt: Den större skall tjena dem mindre; 13Såsom skrifvet är: Jacob älskade jag men Esau hatade jag. 14Hvad vilje vi då säga? Är Gud orättfärdig? Bort det. 15Ty han säger till Mosen: Hvilkom jag är nådelig, honom är jag nådelig; och öfver hvilken jag förbarmar mig, öfver honom förbarmar jag mig. 16Så står det nu icke till någors mans vilja eller lopp, utan till Guds barmhertighet. 17Ty Skriften säger till Pharao: Dertill hafver jag uppväckt dig, att jag skall bevisa mina magt på dig; och att mitt Namn skall varda förkunnadt i all land. 18Så förbarmar han nu sig öfver hvem han vill, och hvem han vill, förhärdar han. 19Så må du säga till mig: Hvad skyllar han då oss? Ho kan stå emot hans vilja? 20O menniska, ho äst du som vill träta med Gud? Icke säger det ting, som gjordt är, till sin mästare: Hvi hafver du gjort mig sådana? 21Hafver icke en pottomakare magt att göra af en klimp ett kar till heder, och det andra till vanheder? 22Derföre, då Gud ville låta se vredena, och kungöra sina magt, hafver han med stor tålsamhet lidit vredsens kar, som äro tillredd till fördömelse; 23På det han skulle kungöra sina härlighets rikedom på barmhertighetenes kar, som han hafver tillredt till härlighet; 24Hvilka han ock kallat hafver, nämliga oss, icke allenast af Judomen, utan ock af Hedningomen; 25Såsom han ock säger genom Oseas: Det som icke var mitt folk, det skall jag kalla mitt folk; och den mig intet kär var, skall jag kalla min kära. 26Och det skall ske, att der som hafver varit sagdt till dem: I ären icke mitt folk; der skola de varda kallade lefvandes Guds barn. 27Men Esaias ropar för Israel: Om talet på Israels barn än vore som sanden i hafvet, så skola dock de igenlefde varda salige. 28Ty han skall väl låta förderfva dem, och dock likväl stilla det förderfvet till rättfärdighet; ty Herren skall stilla förderfvet på jordene. 29Och såsom Esaias sade tillförene: Hade icke Herren Zebaoth igenleft oss säd, då hade vi varit såsom Sodoma, och lika som Gomorra. 30Hvad vilje vi då säga? Det säge vi: Hedningarna, som icke farit hafva efter rättfärdighetene, de hafva fått rättfärdigheten; den rättfärdighet menar jag, som af trone kommer. 31Men Israel, som for efter rättfärdighetenes lag, kom icke till rättfärdighetenes lag. 32Hvarföre? Derföre att de icke sökte det af trone, utan såsom af lagsens gerningar; ty de stötte sig på förtörnelsestenen; 33Såsom skrifvet är: Si, jag lägger i Zion en förtörnelsesten, och ena förargelseklippo: och hvar och en som tror på honom, skall icke komma på skam.