FEMTE MOSEBOKEN 1
1
Mose påminner om Guds löfte
1Följande ord talade Mose till hela Israel i öknen öster om Jordanfloden. Det var i ödemarken, i Arabah mitt emot Suf mellan Paran och Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab, 2elva dagsresor från Horeb längs vägen över Seirs bergsbygd till Kadesh-Barnea.
3I det fyrtionde året, på första dagen i elfte månaden, talade Mose till Israels söner allt som Herren befallt honom att säga dem. 4Det var efter att Mose besegrat amoreernas kung Sihon som bodde i Heshbon, och Bashans kung Og som bodde i Ashtarot vid Edrei.
5Öster om Jordanfloden i Moab började Mose utlägga denna lag. Han sa: 6Jahve vår Gud sa till oss vid Horeb: ”Ni har stannat länge nog vid detta berg. 7Bryt nu upp och gå till amoreernas bergsbygd och till alla deras grannfolk i Arabah, i bergsbygden, i Låglandet, i Negev och i kustlandet vid havet. Gå till kanaaneernas land och till Libanon ända till den stora floden Eufrat. 8Lyssna! Jag har gett er landet framför er. Gå och inta landet som Herren med ed lovat att ge åt era fäder Abraham, Isak och Jakob och deras efterkommande.”
Mose utser domare
9På den tiden sa jag till er: ”Jag klarar inte att bära er ensam. 10Jahve er Gud har gjort er många. I dag är ni lika talrika som himlens stjärnor! 11Må Jahve, era fäders Gud, låta er öka tusenfalt och välsigna er så som han lovat er. 12Men hur ska jag ensam kunna bära era problem, bördor och tvister? 13Utse åt er kloka, förståndiga och respekterade män inom era stammar, så sätter jag dem till ledare över er.” 14Ni svarade mig och sa att det var ett bra förslag. 15Då tog jag ledande män i era stammar, kloka och respekterade män, och satte dem till ledare över er. De blev anförare för tusen eller hundra eller femtio eller tio, och de blev förmän i era stammar.
16Den tiden befallde jag era domare: ”Hör vad tvisten gäller mellan era bröder och döm rättvist mellan en man och hans bror eller främlingen hos honom. 17Var inte partiska när ni dömer. Lyssna på både hög och låg. Räds inte någon människa, för domen tillhör Gud. Blir det för svårt för er, lägg då fram saken för mig så ska jag lyssna.” 18På den tiden påbjöd jag er allt vad ni skulle göra.
Mose sänder spanare in i landet
19Som Jahve vår Gud befallt oss, så bröt vi upp från Horeb och vandrade genom hela denna stora och hemska öken som ni har sett. Vi följde vägen till amoreernas bergsbygd och när vi kom till Kadesh-Barnea, 20sa jag till er: ”Ni har nu kommit till amoreernas bergsbygd som Jahve vår Gud vill ge oss. 21Lyssna! Jahve din Gud har gett dig landet framför dig. Dra upp och inta det så som Jahve, dina fäders Gud, har sagt dig. Var inte rädd eller modlös!”
22Då kom ni alla fram till mig och sa: ”Låt oss sända iväg män framför oss till att utforska landet åt oss och sedan komma åter och meddela oss om vägen vi ska ta dit upp, och vilka städer vi kommer till.” 23Jag tyckte förslaget lät bra, så jag valde tolv män bland er, en från varje stam. 24De gav sig av och drog upp till bergsbygden och kom till Druvdalen. Där spanade de. 25De tog med sig av landets frukt och förde det ner till oss och lämnade rapport: ”Det är ett bra land som Jahve vår Gud vill ge oss.”
26Men ni vägrade dra dit upp. Ni trotsade Jahves, er Guds, befallning. 27Ni klagade i era tält och sa: ”Det är för att Herren hatar oss som han förde oss ut från Egypten och gav oss i amoreernas hand så att de kunde döda oss. 28Vart ska vi ta vägen? Våra bröder har gjort oss modlösa, för de säger: Folket är större och resligare än vi och städerna är stora med skyhöga murar. Dessutom såg vi anakiter där.” 29Då svarade jag er: ”Var inte förskräckta eller rädda för dem! 30Jahve er Gud som går framför er ska strida för er, så som ni såg att han gjorde för er i Egypten. 31Och i öknen erfor du hur Jahve din Gud bar dig, så som en man bär sin son, hela den väg ni vandrade tills ni kom hit.”
32Men trots detta förtröstade ni inte på Jahve er Gud, 33som gick framför er på vägen för att utse era lägerplatser, om natten i en eld och om dagen i ett moln, för att visa er vägen ni skulle gå.
Gud blir vred
34När nu Herren hörde vad ni sa blev han vred och svor en ed: 35”Ingen av dessa män i detta onda släkte ska få se det goda land som jag med ed lovat ge era fäder, 36ingen utom Kaleb, Jefunnes son. Han ska få se det. Åt honom och hans söner ska jag ge landet där han har vandrat, för han har helhjärtat följt Herren.”
37Herren blev vred också på mig på grund av er. Han sa: ”Inte heller du ska få komma dit. 38Josua, Nuns son, din tjänare, han ska få komma dit. Styrk honom, för han ska få Israel att ärva landet. 39Era barn som ni trodde skulle bli krigsbyte, och era söner som i dag varken förstår gott eller ont, de ska komma in dit. Jag ger landet åt dem, och de ska inta det. 40Men ni ska bryta upp och gå in i öknen i riktning mot Röda havet.”
41Ni svarade mig: ”Vi har syndat mot Herren. Vi vill dra upp och strida, som Jahve vår Gud befallt oss.” Så alla ni män beväpnade er i tron att det skulle gå lätt att dra upp till bergsbygden.
42Men Herren sa till mig: ”Säg åt dem att inte gå dit upp och strida, för jag är inte med er. Ni kommer att bli slagna av era fiender.” 43Så jag talade till er, men ni vägrade lyssna. Ni trotsade Herrens befallning och drog arrogant upp mot bergsbygden. 44Amoreerna som bodde där drog då ut mot er och jagade er som en bisvärm. De slog er i Seir och drev er ända till Horma. 45Då återvände ni gråtandes inför Herren. Men han lyssnade inte det minsta på er. 46Därför blev ni kvar i Kadesh en lång tid.
Currently Selected:
FEMTE MOSEBOKEN 1: SB
Highlight
Share
Copy
Want to have your highlights saved across all your devices? Sign up or sign in
Copyright © svenskbibel, 2012, 2013, 2016, 2023 Ragnar Blomfelt
Learn more about Svenskbibel